Vårdarinnor i köket på avdelningen Försöket på Stretereds skolhem, 1926. Försöksavdelningen eller "Gamla försöket" som det också kallades var inrymt i en trävilla med två våningar. Detta var den första ursprungliga byggnaden på området vid Stretereds skolhem. När eleven först kom till skolhemmet fick eleven bo på avdelningen Försöket i två år för att gå i en provklass. Under dessa två år gjorde sig lärarinnorna ett omdöme som visade om eleven kunde flyttas vidare till skolhemmet eller om eleven var obildbar och fick stanna kvar på Försöket.
Från 299 kr
En arbetselev utanför "Gamla försöket" på Stretereds skolhem med ängarna mot Sporred i bakgrunden, 1926. Försöksavdelningen eller "Gamla försöket" som det också kallades var inrymt i en trävilla med två våningar. Detta var den första ursprungliga byggnaden på området vid Stretereds skolhem. När eleven först kom till skolhemmet fick eleven bo på avdelningen Försöket i två år för att gå i en provklass. Under dessa två år gjorde sig lärarinnorna ett omdöme som visade om eleven kunde flyttas vidare till skolhemmet eller om eleven var obildbar och fick stanna kvar på Försöket.
Personal i ring kring en flaggstång utanför "Gamla försöket" på Stretereds skolhem, cirka 1930. Försöksavdelningen eller "Gamla försöket" som det också kallades var inrymt i en trävilla med två våningar. Detta var den första ursprungliga byggnaden på området vid Stretereds skolhem. När eleven först kom till skolhemmet fick eleven bo på avdelningen Försöket i två år för att gå i en provklass. Under dessa två år gjorde sig lärarinnorna ett omdöme som visade om eleven kunde flyttas vidare till skolhemmet eller om eleven var obildbar och fick stanna kvar på Försöket.
Skutan Venus lägger till med 852 flyktingar ombord. Båten som familjen Karisaar kom med från Finland år 1944, lägger här till i Örnsköldsvik. Några timmar tidigare hade båten varit nära att gå i kvav mot klipporna utanför Ulvön. Passagerarna var både trötta, frusna och hungriga. Fem personer ombord hade dött under den mardrömsliknande överresan. Hösten 1944 flydde 32.000 estländare från kriget i Estland till Sverige. Ett sextiotal personer tog jobb på August Werners textilfabrik i Lindome. Kvinnorna arbetade i spinneriet och männen i färgeriet. Mer information finns i uppsatsen "Estländska textilarbetare i Lindome" som finns i Mölndals stadsmuseums interna arkiv.
Den internationellt mest kända gästen på Mösseberg vid sidan av kungligheter under 30- och 40-talen var ironiskt nog en revolutionär och röd kommunist - Alexandra Kollontay. Hon var Sovjets ambassadör i Sverige mellan 1930 och 1945. Brevet med tack för välgjorda höga kängor, som madam Kollontay bär på bilden, är ställt till Falköpingsskomakaren Ragnvald Andersson. Han hade skomakeriverkstad vid Landbogatan och gjorde skor åt madam Kollontay, när hon vistades på Mösseberg. Hon var sjuklig under sina sista år som Sovjets ambassadör i Sverige och hade svårt för att gå. Därför blev skomakare Andersson ambassadörens skoleverantör, en uppgift som han av allt att döma utförde till belåtenhet.
bilder, fotografi
fotografi, photograph
Följande text fanns bifogad till fotona: 7/3 -90 rivet. Christian, sista ägaren privat. minne från den gamla gården Storgatan 72. Hamngatan. Taget av Benjaminsson. Falkenberg 20/3 1990. Beskrivning av , sista brukarens åren från gamla gården Storgatan 72 Hamngatan. Sedan Benjaminssons sterbhus sålt Fabriksgatan 7-5-3, förut gamla Bakgatan Norra, eller Hantverksgatan. Kärt barn har många namn, Eller Kältringagatan, enär tattare- kältringar, för att -------- ------- hästar. 1954 kom jag Christian Benjaminsson, Storgatan 72 hyrde där av järnhandlare Andrén, Köpte tomten 1972 Kontant 85 000:- drev där skrotaffär i 36 år, Hårda bud, inte som nu, med socialbidrag. Därför som det är idag, inget ansvar. En epok är slut, i det gamla inre hamnen, där det var liv och rörelse. Minns särskilt flottbesök från England Tyskland. Samt ett ett ryskt besök där ingen fick gå ombord, utan visitering. Båten var 150 met lång. Tack för min tid i Hamnen Christian 210506- 4659.
Vykort, "General Peklins fängelse å Fästningen". Det finns en skröna om att generalmajoren Carl Fredrik Pechlin (1720-1796), som dog på Varbergs fästning, skulle ha suttit i källarhålan dit den lilla porten på bilden leder. Sanningen är att hans tid (1792-1796) som "bekännelsefånge" på fästningen var mer bekväm. Han fick bo i Kommendanthuset och ha både betjänt och ett par av sina pigor från sitt gods Ålhult i Småland till att passa upp honom. Han tilläts även gå ner till staden. Långt fram i tiden blev han namngivare till "Pechlins gränd" i södra delen av centralorten Varberg. En minnesplatta på torget söder om kyrkan utmärker hans gravplats, som påträffades invid dåvarande kyrkogårdsmuren först 1858. Pechlin var med all säkerhet en av de främsta konspiratörerna bakom mordet på Gustav III, men detta förnekade han. Han dömdes av Högsta domstolen att insättas på bekännelse, alltså att hållas fängslad till han bekände, först på Karlstens och därefter på Varbergs fästning, där han förblev till sin död.
Radiostationen i Grimeton med radiomasterna i bakgrunden. Byggnationerna inleddes vid årsskiftet 1922-23 och två år senare stod stationen klar vintern 1924. År 2004 skrevs Grimeton Radiostation in på världsarvslistan av Unescos världsarvskommitté. Under första världkriget konstaterades svårigheter med att hålla kontakten med omvärlden via då existerande telegramkablar. 1920 föreslogs att Kungl. Telegrafverket skulle försöka åstadkomma en trådlös förbindelse med USA över Atlanten. Lösningen skulle vara en så kallad ”storradiostation” som skulle underlätta kontakterna med de emigrerade svenskamerikanerna såväl som främja affärsuppgörelser och statsangelägenheter. Avståndet till USA skulle vara så kort som möjligt och gå fri från större landmassor, och kom fram till att mellersta Halland var lämpligt för en sådan radiostations placering. Cirka 1,5 år efter starten i Grimeton hade man kommit ner till en sändningstid på 17 minuter för ett telegram mellan Sverige och New York.
Masse har varit i Lau över nyår och tagit denna bild av lammhuset i milt och fint väder. Det är osäkert vilket av de båda delarna som är lammhus. Den lägre lite ålderdomligare delen skulle kunna vara det, lammen behöver ingen stor dörr. Den större dubbeldörren skulle kunna gå till ett russhus. I mitten sitter en stor lucka till en hoimd. Lammhuset, om det nu är det, ser övergivet ut och fungerar kanske som vedbod. Det står en huggpacke utanför och runt trädet står en mängd kasserade saker som två högbockar till fasadarbeten, en höhäcksgavel, en staketbit, grenar och stänger. T h ses grinden som stänger av storgården, man hade ju ofta djur gående löst på gårdsplanen.
Masse har tagit en morgonbild av den fantastiska ladugården hos Karlssons sedd från lillgårdsgrinden. Till vänster står troligen Johan Karlsson framför brunnshuset med tröskhuset skymtande i bakgrunden. I bildens mitt ses själva ladugården med hoimd, hörum närmast ladporten, som syns alldeles till höger om brunnshuset. Ladugårdsflygeln i sten har halmtak med en ovanligt vacker och kraftfull avslutning upptill på de breda vindskivorna. Gaveln har en ståtlig resning med ett fönster uppe i gavelspetsen, vilket inte var så vanligt. Dessutom finns ett troligen senare upptaget fönster bredvid foderluckan mitt på gaveln. Vad denna byggnad innhållit är osäkert. Längst bort är ett fähus, svaipen i dörren är öppen och bakom skymtar en hoimdlucka. Dubbeldörren skulle kunna gå till en vagnbod. Dörren närmast hörde kanske till en vedbod, med tanke på att det ser ut att vara vedbacke på gaveln. Man har två höhäckar och på den högra står troligen dottern Rosa Johanna Maria och modern Hedvig.
Smiss vät låg mellan åkrarna vid Käldvägen (Käldkväiar) och Lausvikens strand, ungefär mitt för Backvägen. Väten var en grund insjö som omgavs av betade strandmarker. Se bild 517. En bit bakom betesmarken vid väten syns bandtunarna mot åkrarna som går upp till Käldvägen. Efter dessa ses Backvägen gå upp för Bogs backe och där uppe ligger Masses stuga med oxeln t h, se bild 1398-1399. T h skymtar ladugården och träden på Söderlunds ställe. T v om Masses syns höga popplar, pilar kallade i Lau. Dessa var omtyckta på 1800-talets andra hälft och planterades på nästan alla gårdar, de syns på mängder av Masses bilder. Vad det legat för boplats där popplarna står på bilden är okänt. Det har legat åkrar här uppe, men om det varit boplats är oklart. Byggnaden som skymtar bland träden t v bör vara Nybygget.
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
Den vinklade ladugårdslängan med agtak var ovanlig, både för sin storlek och just för att den var vinklad. Agtäckta hus stod annars hörn i hörn, men var inte hopbyggda, för det var svårt att få tätt i vinkeln. Längan t v innehöll troligen två kohus. Det första hade sin hoimd, hörum, invid gaveln, luckan i väggen på framsidan visar det. Det andra kohuset hade troligen sin hoimd mot ladan och en lucka till denna inifrån ladans genomkörsel. Lada fanns således i byggnadens hörn med stora ladportar. Den lilla dörren i nästa länga kan gå till ett lamm- eller grishus. Därefter stall och portlider till vägen utanför. Vid gaveln t v står en liten bod med två dörrar. Ena delen hyste troligen ett dass, den andra kan ha varit hönshus. Byggnaderna ser hedenhösaktiga ut, men var kanske inte mer än kanske 60 år gamla när bilden togs. Bjärges Jakob Jakobsson hade ärvt gården och hustrun Stina var kommen från Kauparve.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Gårdsinteriör från Westmanska gården i Linköping. Det var härifrån den stora stadsbranden år 1700 startade, genom att en av gårdens drängar slarvat med en lykta. Efter branden avsågs Platensgatan att förlängas genom gården. Tomtens ägare lät emellertid i hast uppföra det putsade gatuhuset i bakgrunden, vilket omintetgjorde den planerade förlängning av gatan. Som en eftergift togs ett valv upp redan 1707 för fri passage till och från Stora torget. Valvet skymtar bortom den välta trålåren under skylten "Mjölhandel". Under 1800-talet kom gården i etapper gå över i familjen Westmans ägo, vilkas anförvanter skapade en mycket framgångsrik handelsgård. Byggnaderna revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset. Tiden för bilden är omkring förra sekelskiftet.
Interiör av Vist kyrka 1904. I det närmaste allt i bilden kom olyckligtvis att bokstavligen gå upp i rök vid en eldsvåda 1961. Kyrkan stod klar 1745 och ersatte då en äldre helgedom som kunnat härledas till åtminstone 1100-talets slut. 1700-talskyrkan fick en mycket påkostad inredning med målningar av Sven Gustavsson Stoltz från Vadstena. Bland inventarierna under det vackert bemålade taket ses närmast till vänster det senmedeltida altarskåp som enligt uppgift var ett verk av Bendt Notke eller någon av dennes elever. Den unika predikstolen, den enda i landet som sannolikt kunnat knytas till bildhuggaren Börje Eriksson, var utförd 1650 och av samma mästare emanerar dopfunten, som lyckligtvis var en av få inventarier som kunde räddas ur lågorna. Av det förlorade stannar denna redogörelse vid altartavlan som föreställde korsfästelsen och var utförd av konstnären Johan Jerling.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.