När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Från 299 kr
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Gårdsinteriör från Westmanska gården i Linköping. Det var härifrån den stora stadsbranden år 1700 startade, genom att en av gårdens drängar slarvat med en lykta. Efter branden avsågs Platensgatan att förlängas genom gården. Tomtens ägare lät emellertid i hast uppföra det putsade gatuhuset i bakgrunden, vilket omintetgjorde den planerade förlängning av gatan. Som en eftergift togs ett valv upp redan 1707 för fri passage till och från Stora torget. Valvet skymtar bortom den välta trålåren under skylten "Mjölhandel". Under 1800-talet kom gården i etapper gå över i familjen Westmans ägo, vilkas anförvanter skapade en mycket framgångsrik handelsgård. Byggnaderna revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset. Tiden för bilden är omkring förra sekelskiftet.
Interiör av Vist kyrka 1904. I det närmaste allt i bilden kom olyckligtvis att bokstavligen gå upp i rök vid en eldsvåda 1961. Kyrkan stod klar 1745 och ersatte då en äldre helgedom som kunnat härledas till åtminstone 1100-talets slut. 1700-talskyrkan fick en mycket påkostad inredning med målningar av Sven Gustavsson Stoltz från Vadstena. Bland inventarierna under det vackert bemålade taket ses närmast till vänster det senmedeltida altarskåp som enligt uppgift var ett verk av Bendt Notke eller någon av dennes elever. Den unika predikstolen, den enda i landet som sannolikt kunnat knytas till bildhuggaren Börje Eriksson, var utförd 1650 och av samma mästare emanerar dopfunten, som lyckligtvis var en av få inventarier som kunde räddas ur lågorna. Av det förlorade stannar denna redogörelse vid altartavlan som föreställde korsfästelsen och var utförd av konstnären Johan Jerling.
Otto Åberg inledde sin yrkeskarriär under senare delen av 1860-talet som så kallad skrivare och vidare extra landskontorist vid länsstyrelsens landskontor i Linköping. År 1873 erbjöds han tjänsten som kronofogde i Kinda fögderi med tjänstebostad i Hägerstad. Hans tre decenniers tid i Kinda och ämbetet tycks förflutit utan behov av anmärkning. En pikant detalj finns dock att läsa i Kisaposten i början av maj månad 1902. Kronofogde Åberg, som i sin egenskap även var chef över häradets polisverksamhet, hade själv blivit bestulen av sin kusk. Här inte är platsen att närmare gå in på brottets detaljer, men tidningen skriver att "kusken tillgript sig åtskilligt av Åbergs tillhöriga egendom". Han dömdes till två månaders straffarbete och förlust av medborgligt förtroende under ett år utöver strafftiden.
Tornuret i S:t Olofs kyrka. Enligt likpredikan över borgmästaren Anders Larsson Hvass, tryckt 1660, skall stadens kyrka ha försetts med sejerverk och visare. Sejerverk var ett ur, som både visade och slog tiden. Med visare menas säkerligen solur eller en solvisare, som ofta fanns i eller vid kyrkorna. Inventarieförteckning över kyrkans ägodelar av år 1687 upptar också ett urverk. Tornur kan det dock inte vara fråga om, innan tornets övre del ombyggdes i slutet av 1680-talet. I kyrkans torn har ända tills vår tid funnits undangömt ett intressant gammalt tornur av mycket åldrig konstruktion, fast under tidernas lopp mycket omändrat. Detta kan gå tillbaka till 1600-talet och kan således möjligen vara det ur, som borgmästare Hvass anskaffade eller låt göra. Detta ur deponerades i Falbygdens museum.
Vykort till Kristina Andersson, född 1865 i Böda, syster till NJ Andersson, när hon bodde i USA från vänner i USA. Kära lilla Stina wist tycker vell Kristina att jag nu är för svår som aldrig skrifver. Hjertligt tack för brefvet, Jag är nu i min plats igen kom hit den 7 mars första veckan gjorde jag ingenting förstås sedan började jag lite undan för undan jag är rett stark nu, men troligen går jag hem någon gång i maj. Doktorn säger att jag måste gå. Ja Kristina mitt herrskap har vare snellare än jag kan i ord omtala, tänk allt de gjordt för mig sedan jag blef sjuk. Är Erat herrskap borta ännu. underligt att fru K. kom sig för att resa - skrif snart lilla Stina. Kära helsningar följer med från Sara. Helsa Nellie så gott."
Reproduktion av flygblad: propaganda, från finska sidan till Röda Armé-soldater under finska vinterkriget 1939-1940. Kollage av foton och text. Text i översättning: Bildens vänstra sida: Finländarna betalar dig generöst för de vapen du tar med dig: För en revolver 100 rubel för ett gevär 150 rubel för en snabbskjutande revolver 400 rubel för ett maskingevär 1500 rubel för en stridsvagn 10 000 rubel För ett intakt flygplan betalas 10 000 dollar och dessutom en utlandsresa till valfritt land. Ner med kriget! Ge upp och avsluta det. Gå över till oss. Vi välkomnar dig. Bildens högra sida: Politrukerna och de röda befälhavarna jagar in dig i den kalla dödens famn. Vi ger dig råd om hur du kan rädda dig. Förgör politrukerna och de röda befälhavarna. På så sätt har tusentals av dina kamrater undgått döden. Från Svenska frivilligkåren i Finland, F 19.
T.h: Anna Nyblad, född 1872 i Hönsa (Brobacken). Hennes far var handlande. Hon gifte sig 1899 med mjölnaren på Hönsa kvarn och bodde där 1899-1908 då familjen köpte en gård vid Tibro. Död 1946. T.v: Anna Andersson, småskollärarinna med ambullerande tjänst i Björkulla-Älgarås (1889-1898). Hon bodde i Björkulla, men hade ett rum ovanpå kyrkskolan. Hanna Säll gick i skolan för henne i början av 1890-talet. Genom att hennes far var banvakt kunde Hanna gå kontinuerligt i skolan. Hon fick åka med trallan neråt Björkullagärdena. "Fröken var snäll". En gång hade Hanna med sig något till henne, som inköpts i Älgarås. Då bjöds hon på kaffe i frökens kök. Hon njöt obeskrivligt eftersom kamraterna stod utanför. Då Anna Nyblad sommartid gick över gärdena till kyrkan eller med annat ärende bar hon ofta en solparasoll. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Vykort föreställande Lusitania. Hon byggdes 1905-0906 och var då världens största fartyg. På sin sista färd lämnade Lusitania New York den 1 maj 1915. Fartyget blev den 7 maj torpederat av en tysk ubåt (U-20) vid Old Head of Kinsale utanför Kinsale på Irland. 1198 av de 1959 personerna ombord dog vid förlisningen. Fartyget fraktade dock inte bara passagerare utan även ammunition, vilket är den troliga förklaringen till att U-20:s enda avfyrade torped fick en så kraftig effekt på detta enorma fartyg. Enligt vittnesmål bland annat från fartygets befälhavare kapten Turner och överlevande passagerare träffades Lusitania av en enda torped. Endast sekunder därefter inträffade en mycket kraftigare explosion. Fartyget fick slagsida och gick under endast 18 minuter efter torpederingen. Även U-20:s befälhavare kaptenlöjtnant Walter Schwieger lär ha uppgivit och infört i loggboken att endast en torped avfyrades. Sänkningen av Lusitania ledde till krav på att USA skulle gå med i kriget mot Tyskland. Detta skedde dock först 1917.
Porträtt av Oskar Andersson. Efter en svår barndom blev han med tiden färgaremästare och rådman i Linköping. Han föddes 1845 i Örberga som son till hemmansägaren i Ullnäs Anders Eriksson och dennes maka Maja Jansdotter. Redan 1848 återfinns familjen boende i en backstuga under Örberga murgård. Förfallet eskalerar. Från 1851 är familjen utan fast bostad, de är som källorna kallar det "skriva på socknen". Fadern döms även för stöld. I 12-års åldern tar Oskar drängtjänst i på Östra Starby utanför Vadstena. Efter ett par år flyttar han till Linköping för att gå i lära hos färgmästaren Erik Johan Berg. Efter ett tiotal år hos Berg följde ytterligare tio år som färgare på Råby fabrik i Ljung. År 1879 kom han åter till Linköping och blev mästare och sedermera även rådman. Hans verkstad låg vid Storgatans östra ände i nuvarande kvarteret Druva. Han dog ogift 1925.
Tre barn sitter på innergården till Krokslättsgatan 3 år 1963. Från vänster: Kenneth Sjögren (1960 – 2017), kusinen Ilse Tobiasson (född 1960, gift Glimberg) samt deras kompis Jörgen Larsson (född 1958). Till höger ses Ilses dockvagn. Ilse och Jörgen var grannar på Krokslättsgatan 3 i Mölndal. Tvättstugan fanns där fönstrena ses i bakgrunden. På innergården brukade kvinnor träffas för att fika och bland annat knyta ryamattor. På den tiden var gårdarna uppdelade med flertalet staket (ses till höger). Mellan vissa gårdar fanns en låst grind som gjorde att man behövde gå runt byggnaden för att besöka andra i samma område. Vicevärden (Ella Johansson) hade nyckel till grinden. Barnen fick enbart leka på den inhägnade delen som tillhörde adressen. På varje gård fanns flertalet soptunnor, där råttor höll till.
Slöjdsal i "Gamla försöket" på Stretereds skolhem, troligtvis före 1936. Avdelningen Försöket eller "Gamla försöket" som det också kallades var inrymt i en trävilla med två våningar. Trävillan låg på den stora gräsplanen mellan Vita Villan och Videgården. Videgården blev det nya namnet på den byggnad som var färdig 1936. Samtidigt ändrade man namn från avdelningen Försöket till Förskolan, och slöjdsalen och Förskolan flyttade in i den nya byggnaden Videgården. Trävillan "Gamla försöket" revs 1949. När eleven först kom till skolhemmet fick eleven bo på avdelningen Försöket i två år för att gå i en provklass. Under dessa två år gjorde sig lärarinnorna ett omdöme som visade om eleven kunde flyttas vidare till skolhemmet eller om eleven var obildbar och fick stanna kvar på Försöket.
Utställning i Portugal, våren 1947. Text på maskinskrivet papper uppklistrat på fotografiets baksida: "Vår utställning å "Feira Popular" som hålles av en av de större tidningarna här "O Secculo" t. förmån för barnkoloni för fattiga barn, är öppnad, och jag ska endera dagen sända Eder fotos av interiörerna i min paviljong, där Edert fabriksmärke återfinnes med en uppsättning prover. Detta el. dessa fotos gå separat. För dagen kan jag endast sända Eder en kopia av tidningens foto från öppnandet, taget i min paviljong. Den officersklädde mannen i mitten är Portugals President Marskalk Carmona, den ngt. fyllige t. höger som lyfter vänstra handen är tidningens chef Pereira da Rosa, den lille i mitten är krigsministern, och slutligen den längst t. höger civil är den omskrivne Moreira, som skall besöka Eder. Jag själv syns ej, jag var i sällskap med Dir. Tham och fru fr. Husqvarna samt andra hrr. och damer på andra sidan."
fotografi, skeppsporträtt
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.