Vi som långt efter samlandet är att registrera fotografierna som ingår i den samling visitkort som förts samman under namnet "Porträtt av östgötar", finner i ärlighetens namn liten koppling till länet för den här avporträtterade Otto Sjögreen. Kopplingen består i hans delägandeskap till Strålsnäs säteri i Åsbo socken under åren 1877-90. Förklaringen till detta ägande ligger i släkten Sjögreens flertalet medlemmar med stark koppling till Östergötland, bland annat till Åsbo. Under alla omständigheter är Otto Sjögreen väl värd att presentera. Född i Hult socken 1834 som son till bergmästaren Christian Magnus August Sjögreen och dennes maka Didrika Elisabet Matilda, född Burén. Efter studier i Uppsala inledde han en administrativ karriär som kopist vid Civildepartementet som vidare tog honom till kansliråd och byråchef. Parallellt tjänstgjorde han även som notarie vid Vetenskapsakademien. Från 1864 var han gift med Matilda Sofia Burén. Makarna var bosatta i Stockholm fram till respektives bortgång 1906 och 1909.
Från 299 kr
Emil Segersteen föddes i Kättilstad prästgård 1828. Vid sidan av fältpräst var fadern socknens kyrkoherde och tillsammans med hustrun hade de nu sex söner men där skulle det stanna. Emil Viktor kom i vuxen ålder att välja en militär yrkesbana. Han inledde den som kadett 1844 för att vidare knytas till Första livgrenadjärregemenet i Linköping. I oktober månad 1861 gifte han sig med sin kusin Sofia Augusta Norbeck och paret bosatte sig på Förråd säteri som Segersteen var delägare i. Äktenskapet blev emellertid kort. Redan i början av år 1864 avled makan i sviterna av vad tiden kallade gastrisk feber. Två söner hade hunnit nedkomma men den förstfödde hade dött redan före moderns bortgång. Med tiden kom Segersteen att inköpa Malma gård i Rystad, som från 1872 var hans boställe. När han avled 1912 var han dock sedan en tid bosatt i Linköping.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
I museets särskilt sorterade porträttsamling över äldre tiders östgötar återfinns detta för 1860-talet typiska ateljéporträtt. Kvinnans namn var enligt påskriften Hilma Gradman, född Bäck, och dessa uppgifter ger liv åt en kvinna vars liv som här gärna beskrivs men med en ringa anknytning till Östergötland. I sanning endast ett fåtal år som boende i systerns hushåll i Malma säteri i Västra Ryd församling. Hilma var född i Stockholm 1825 som dotter till krigsrådet Johan Ludvig Bäck och hustrun Aurora Sahlin. Således in i ett välstånd som hon i någon mån bibehöll genom äktenskapet med häradshövdingen Theodor Gradman. Parets liv tillsammans tilldrog sig i Åmål där maken hade tjänst till sin död 1865. Som änka fann Hilma sin lösning genom att ansluta sig till en systers hushåll, Ida Bäck som gift in sig i släkten Fleetwood med ekonomiska resurser. Det var även som del i det fleetwoodska hushållet Hilma var bosatt i Östergötland som ovan beskrivits. Efter familjens nedslag i Östergötland följde Hilma med deras flytt till Noble herrgård i Kronoberg. Sin ålders höst tillbringade hom emellertid i Stockholm där hon dog 1896.
Vördsamt porträtt av fröken Sofia Stenhammar, enligt påskrift syster till Hedda Stenhammar och prosten Stenhammar från Häradshammar. Tolkad av detta föreställa Elisabeth Sofia Petronella, född 1824 som dotter till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Fadern var vid tiden prost i Törnevalla. År 1838 gick modern bort och lämnade den redan åldrige prosten ensam med elva barn. Sofia lämnade därför föräldrahemmet tidigt och vi finner henne i förstone som mamsell i brukspredikantens Alméns hushåll i Gusum. Efter en tid flyttade hon tillbaka till fadern, som nu var kyrkoherde i Häradshammar, och kom efterhand att bli hans enda kvarvarande barn i hushållet tills han somnade in under årets första dagar 1866. Sofia kunde dock bli kvar i prästgården. En syster till henne hade gift sig med prästvigde Johan August Tornberg, som nu tog över prästskapet i Häradshammar efter svärfadern. Längre fram i livet kom Sofia att förvärva ett eget hem i Rönö där systrarnas roller var ombytta efter att systern blivit änka. Sofias hemman Loviseberg kom att bli systrarnas gemensamma hem tills döden skilde dem åt 1888. Sista delen av sitt liv var Sofia inneboende hos en annan syster på Bo säteri i Västra Harg. Hon avled efter ett långt liv den 20 september 1908.
Porträtt av fröken Maria Siegbahn. Född i Ölmstad församling 1804 som dotter till ingenjören tillika skolinspektorn Clas Erik Siegbahn och makan Anna Christina Liedbeck. Från november månad 1822 finner vi henne som demoiselle i häradsprosten Sandvalls hushåll i Järsnäs prästgård. Redan påföljande vår flyttade hon till Adelöv där kyrkoherdeparet Liedzén-Brun öppnat sitt hem. Därefter följde ett par decennier med liknande uppehällen på platser i Jönköpings län som här inte är platsen att närmare redovisa för. Vi stannar istället till vid nådens år 1847. Först då fick fröken Siegbahn östgötsk anknytning när något fick henne att som mamsell ta tjänst vid Renstad säteri i Svanshals. Nästa anhalt i länet för Maria blev Ödeshög där en yngre bror arrenderade Hedins färgeri, följt av flytt till ännu en bror, denne kyrkoherde i Skeda. Man skrev då år 1863 och här blev hon kvar tills broderns död 1892 och därmed tvingades hon flytta från tjänstebostaden. Sina sista år i livet tillbringade hon i Linköping. Där avled hon den 25 april år 1900.
Porträtt av Fredrik Pereswetoff-Morath. Född och uppvuxen på Kallerstad säteri strax öster om Linköping som son till Carl Emil och Carolina Maria Sofia Pereswetoff-Morath. Parallellt med en militär karriär kom han att verka som skriftställare och korrespondent till olika tidsskrifter. En tid även redaktör av tidningen Östergötland. Efter moderns frånfälle 1891 tycks hans liv komplicerats. Samma år avflyttade han från Kallerstad för att stå skriven "på socknen", det vill säga utan fast bostad. Han anges utflyttad till Burseryd socken 1894 men återfinns inte på platsen. I februari månad 1895 uppges han istället vara inflyttad till en ödestuga i Linköpings landsförsamling. Hans ambullerande tillvaro fortsatte med tillfälliga boställen i Stjärnorp, Kristberg och Tannefors. Från 1908 var han dock stadigvarande boende i stadsdelen Gottfridsberg i Linköping. Fredrik Pereswetoff-Morath förblev ogift och med honom skulle ättens adliga gren slockna på svärdssidan. Rimligtvis förklaras den adoption han lät föranstalta 1918 av fänriken Carl Magnus Dahlqvist, vars mor var född Pereswetoff-Morath, av det faktumet. Den adopterade hade vid tiden nyligen blivit faderslös och inom kort skulle han även förlora sin adoptionsförälder.
I början av 1600-talet beboddes Möckelsnäs av Isak Liljesparre. Denne lät göra gården till säteri och på 1620-talet övergick detta till Arvid Pedersson Stierna. 1675 inlöstes Möckelsnäs av Germund Palm, som sedan han adlats och bytt namn till Cederhielm startade en ny, glansfull period i Möckelsnäs historia. Cederhielm blev landshövding i Skaraborgs län och upphöjdes till friherre 1718. Han påbörjade stora nybyggnader på Möckelsnäs. Han tillförde dessutom Stenbrohults kyrka allehanda gåvor och medel till en ny altartavla. Carl Linneus besökte ofta Möckelsnäs och fick stort stöd av Cederhielm för att utveckla sitt intresse för botanik och läkekonst. Så småningom köpte Cederhielms svärson Abraham Falkengren gården för 2000 daler silvermynt. (Han och hans fru ligger för övrigt begravda på Stenbrohults kyrkogård.) Dennes son, Germund Abraham Falkengren, brukade Möckelsnäs fram till 1785. 1878 köptes Möckelsnäs av kammarherren och vice häradshövdingen Carl Eduard von Horn. 1906-1908 lät han bygga ett nytt, större hus utanpå den gamla byggnaden. De små annexen byggdes på 1920- och 30-talen. Möckelsnäs stannade i familjen von Horns ägo fram till början av 1990-talet, men användes allt mer sällan.
Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.
Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.