Örtomta hushållsförenings lokal i Ringås. Konsumtionsföreningar likt den i Örtomta började etableras i Sverige från 1850-talet och var under lång tid en mycket framgångsrik lösning av distribution och försäljning av nödvändighetsvaror. Den största delen av svensk konsumentkooperation organiseras under Kooperativa förbundet även om fristående föreningar förekom.
Från 299 kr
Statens Järnvägar, SJ Gp 3042, spårvidd 891 mm. SJ Gt 4049, spårvidd 1067 mm. Längst bak ett SJ B-lok, spårvidd 1435 mm. Alla loken rullar på ett spår med tre olika spårvidder. En lösning som var helt unikt, har bara funnits i Växjö.
Däcket fotograferat med Vrak 2 i ryggen i riktning söderut. I den fyrkantiga öppningen syns 10 urtag för gretingen. Notera även de tunnare balkar som syns. De sitter direkt under däcket och hålls upp av karvlarna. Syftet med dessa är att stärka däcket vid belastning av tungt artilleri. Liknande lösning kan ses i Vasas (1628) däckskonstruktion.
Att ha sitt garage på annan plats än vid hemmet var förr en inte helt ovanlig lösning. Äldre tiders bostäder saknade inte sällan faciliteter för en bil. Med 1950- och 1960-talens ökade bilismen uppstod därför avsides garagelängor lite varstans. Vid dessa hade man ofta kollektivt ordnat smörjbrygga och andra anordningar för bilarnas underhåll och reparationer. Här de sedan länge rivna garagen vid Hjulsbro sluss. Våren 1964.
Nya Teatern i Linköping, året efter invigningen 1903. Allt hade börjat med ett möte i april 1901. Några personer ur stadens honoratiores hade samlats på Stora hotellet för att diskutera behovet av en ny teaterbyggnad i staden. Den gamla teatern skulle rivas inom kort och det saknades lösning för det fortsatta teaterlivet. Ett bolag bildades, Teaterbolaget, med landshövding Robert De la Gardie som ordförande. Efter att medel börjat samlas dristade sig bolaget att kontraktera den välrenommerade arkitekten Axel Anderberg, som tiotalet år tidigare ritat Kungliga Operan i Stockholm. Som ansvarig byggmästare utsågs den till Linköping nyligen inflyttad och inte lika prövade Sigurd Schillberg.
Under Östergötlands museums första tid var man hänvisad till provisoriska lösningar för sin verksamhet. De växande samlingarna och önskan om att visa dem var under museets första 75 år förknippat med stora svårigheter. En något udda lösning erbjöds från 1886 i den obrukade och nu sedan längre rivna Hospitalskyrkan invid Hospitalstorget. Här en unik interiör som kan antas vara tagen i samband med museets återöppnade i april 1895. Museet hade året före fått sig donerat delar av häradshövding Carl Dahlgrens digra konstsamling och hållit museet stängt en tid för omhängning. I de nya utställningarna gavs det som synes stort utrymme för donatorns konst.
Linköpings sockerfabrik 1906, invigd under föregående år. Anläggningen är väl dokumenterad i bild, vilket inte kan sägas om den blygsamma vattenspegeln till höger. Den så kallade Rudsjön hade bildats som en följd av höjt vattenstånd i Stångån efter att dammanläggningen i Nykvarn byggts 1867. Den lilla sjön blev till glädje för skridskoåkande barn men även ett gissel för stadens styre som ansåg att området behövdes för andra och mer trängande ändamål. Tidigt tycks den bitvis börjat fyllas igen, om än inte kontrollerat. På förekommen anledning lät Drätselkammaren vid upprepade tillfällen erinra att där endast fick avstjälpas sten, grus, jord och lera. I ett januarinummer 1896 lät man genom Östgöta Correspondenten meddela att "sjön" lär komma fyllas för att bereda ökat hamnutrymme. Sakens läge kom dock att bestå och ännu 1906 kvarstod en rest av sjön. Möjligtvis tyder upplaget av rör i bildens högra kant på att man vid tiden planerade för en slutgiltig lösning.
Hus/källare som framkommit vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Abborren i centrala Jönköping. På bilden syns syllstenarna tydligt. Vid den bortre kortsidan syns en tröskelsten. Det mörka lagret invändigt har kommit sig av att källaren, kort efter byggandet, verkar ha fått problem med fukt och säkert även periodvis stående vatten. Som en lösning lade man först in flera lager av sand och trägolv men även detta drabbades av fukten. För att råda bot på detta permanent, hämtades använda gjutformar i bränd lera och lades på som ett tjockt golvlager. Lagret som var uppblandat med kol och sot var upp emot 0,3 meter tjockt. Golvnivån höjdes så mycket att en ny ingång måste göras och det är denna som syns vid tröskelstenen.
I museets särskilt sorterade porträttsamling över äldre tiders östgötar återfinns detta för 1860-talet typiska ateljéporträtt. Kvinnans namn var enligt påskriften Hilma Gradman, född Bäck, och dessa uppgifter ger liv åt en kvinna vars liv som här gärna beskrivs men med en ringa anknytning till Östergötland. I sanning endast ett fåtal år som boende i systerns hushåll i Malma säteri i Västra Ryd församling. Hilma var född i Stockholm 1825 som dotter till krigsrådet Johan Ludvig Bäck och hustrun Aurora Sahlin. Således in i ett välstånd som hon i någon mån bibehöll genom äktenskapet med häradshövdingen Theodor Gradman. Parets liv tillsammans tilldrog sig i Åmål där maken hade tjänst till sin död 1865. Som änka fann Hilma sin lösning genom att ansluta sig till en systers hushåll, Ida Bäck som gift in sig i släkten Fleetwood med ekonomiska resurser. Det var även som del i det fleetwoodska hushållet Hilma var bosatt i Östergötland som ovan beskrivits. Efter familjens nedslag i Östergötland följde Hilma med deras flytt till Noble herrgård i Kronoberg. Sin ålders höst tillbringade hom emellertid i Stockholm där hon dog 1896.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.