Utgrävningen i slottsfjärden 1932-1934 under ledning av Harald Åkerlund. Bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande Tjärhovet. I den syrefattiga lera hade det organiska materialet bevarats väl. Varför man forutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Från 299 kr
Utgrävningen i slottsfjärden 1932-1934 med ledning av Harald Åkerlund. Bedrevs som AK-arbete. Fyllmassorna användes för att bygga upp nuvarande tjälhovet. I den syrefattiga lera hade det organiskt materialet bevarats väl. Varför man forutom keramik även fann ett flertal fartyg samt smärre fynd som handskar och skor.
Översta huset vid Nygatan i anslutning med Östertullsgatan, stenfoten var rappad med lera från "Skoglia" på Ållebergsvägen. Denna var belagd med kalkmakadam, som kördes sönder och vid regnväder blev ett utmärkt murbruk. Kortet troligen taget år 1897. "Skoglia" var namnet på Ållebergsvägen. I dörren står Emma Vetter, utanför hennes mor.
fotografi
Resterna efter en smedja, hus 101, vid en arkeologisk undersökning inom kvarteret Almen i centrala Jönköping. På bilden syns flata sotiga golvstenar och resterna efter en tegelässja med bränd lera i mitten. Till vänster syns en yttervägg. Lagren och golvet hör till den yngsta fasen i smedjan, alltså andra halvan av 1700-talet men ett äldre hästskoformat tegelfundamen börjar också bli synligt. Se även JMF.00311-1 och JMF.00311-3 som föreställer samma ässja fast i olika faser i undersökningen.
Ett slaggvarp undersöks vid Axamo utanför Jönköping. På bilden syns två blästugnar och bakom dem en grop. Slaggvarpet var ca 8 x 3,5 meter (NS) och låg i en mycket svag västsluttning. I mitten av anläggningen låg ugnarna, vilka bestod av väggfragment av förslaggad lera samt enstaka, knytnävestora stenar. Fotot togs när anläggningen var halvägs undersökt. I botten på de två ugnarna syns en varsin bottenskålla (slagg). På bild JMF.00306-2 är ugnarna nästan helt undersökta.
Bild som visar olika fyllnadsfaser i en del av slottsvallen till Jönköpings slott. Vallen har varit uppbyggd av sand som hämtades från vallgravarna intill. Den ursprungliga höjden för vallen har inte kunnat fastställas arkeologiskt, då senare tiders aktiviteter i området har hyvlat bort toppen. Vallens sidor åtminstone den nedre delen har varit täckta med ett lager lera. Det mörka lagret i botten är ett odlingslager bestående av humös sand som hör till en medeltida fas.
Anna Kristina Bengtsson ligger på sin dödsbädd 1908-04-12. Född Eriksdotter 1833 i Västra Frölunda - död 1908 i 36 kv. Lundby, Sommarnäs på Hisingen. Gift med Fabrikör Erik Bengtsson (född 1832 i Lilla Vommedal, död 1904 i 36 kv. Lundby, Sommarnäs på Hisingen). Erik Bengtsson var ägare till ett sågverk i Lundby "Lera" på Hisingen. Parets son Johannes var gift med Ida Eriksson och de var bosatta i "Villa Högbo" på Gamla Riksvägen 81. Relaterade motiv: A1865 samt A1867.
Resterna efter en äldre byggnad bevarad under en kurtinmur hörande till Bastion Carolus, en del av Jönköpings slott i centrala Jönköping. I den äldre byggnaden dokumenterades en tegelmurad ugn samt ett golvlager och syllträ. Huset, som kan ha varit uppemot 20 meter långt, förefaller vara identiskt med den byggnad med pyramidtak och en bred, centralt placerad skorsten som finns avbildad på Hans Flemings första perspektivritning över slottsbygget, framställd 1605 (SFP Jönköping nr 001). Byggnaden ger intryck av att ha haft någon sorts verkstads- eller ekonomifunktion och bör ha uppförts efter år 1567. Ugnskonstruktionen var murad av återanvänt tegel och man hade nyttjat grå lera till sammanfogning istället för kalkbruk.
Ett slaggvarp undersöks vid Axamo utanför Jönköping. På bilden syns resterna efter två blästugnar och bakom dem en grop. Slaggvarpet var ca 8 x 3,5 meter (NS) och låg i en mycket svag västsluttning. I mitten av anläggningen låg ugnarna, vilka bestod av väggfragment av förslaggad lera samt enstaka, knytnävestora stenar. Fotot togs när anläggningen var i det närmaste färdigundersökt. I varje ugn hade det funnits en bottenskålla (slagg) och dessa täckte precis en oval grop i respektive ugn. På bild JMF.00306-1 syns ugnarna tidigare i undersökningen.
En stenkällare påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apeln i centrala Jönköping. Källaren var en fristående byggnad med måtten 3,8 x 5,2 meter och hade sin ingång ifrån det som var innergård. Den hade även en övervåning, en källarstuga. Denna stenkällare hade grundlagts noggrant med rustbädd av stockar som lagts ut i stenväggarnas längdsriktning. Väggarna var 7080 centimeter tjocka och välmurade. Sidan ut mot gården har varit kalkputsad och lyst vit. Golvet var noga isolerat i flera skikt med utnyttjande av såväl krossade gjutformsfragment som lager av tät lera. Det som förvarades i källaren skulle inte skadas av inträngande markfukt. Källaren har varit i bruk under 1700-talet.
En stenkällare påträffad vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Apeln i centrala Jönköping. Källaren var en fristående byggnad med måtten 3,8 x 5,2 meter och hade sin ingång ifrån det som var innergård. Den hade även en övervåning, en källarstuga. Denna stenkällare hade grundlagts noggrant med rustbädd av stockar som lagts ut i stenväggarnas längdsriktning. Väggarna var 70–80 centimeter tjocka och välmurade. Sidan ut mot gården har varit kalkputsad och lyst vit. Golvet var noga isolerat i flera skikt med utnyttjande av såväl krossade gjutformsfragment som lager av tät lera. Det som förvarades i källaren skulle inte skadas av inträngande markfukt. Källaren har varit i bruk under 1700-talet.
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.