J. I. Jarvis Kontraktör på Ofotenbanan Kontraktör är en privatperson som sluter kontrakt med ett statligt bolag. Ofotenbanan är en del av Malmbanan. Järnvägsbana mellan Narvik och svenska gränsen. Längd 43km. Ofotenbanan öppnade för järnvägstrafik 1902--11-15
Från 299 kr
Handskriven text på bildens baksida: "Uddevalla Artur Nilsson". Skrift som förvarades i anslutning till bildmaterialet: "Utställning Artur Nilsson 26 maj - 28 oktober 1984 Göteborgskonstnären och fotografen ARTUR NILSSON visar över sommaren fotografier tagna i Göteborg mellan 1920 till fram till idag samt västkustbilder och kamratporträtt. Samtidigt visas ett tjugotal akvareller också dessa med motiv från Bohuslän. Artur Nilsson föddes år 1900 i ett trähus på Mariebergsgatan. Gatan ligger i Majorna på Gråberget. Det var på Gråberget han lekte som barn, favoritplatsen låg högst uppe på berget vid den gamla inseglingsfyren med utsikt över vattnet. På Gråberget, nu bebyggt med höghus, promenerade han med sin far och studerade blommor och fåglarnas bobyggen. Som barn badade han vid Klippan vid Kustens varv. Älvens vatten var så rent att där fanns badhus för män respektive kvinnor. Fadern var plåt- kopparslagare och morfadern stuveriförman i hamnen. Många göteborgsfamiljer promenerade i hamnen på söndagarna och så gjorde även Artur Nilsson med sin far. Litteraturen kom Artur Nilsson i kontakt med genom 25- öresböcker som fadern köpte. Den svenska, numera klassiska litteraturen, gavs ut i denna serie samt även utländska författare som Victor Hugo och Zola. Vid 14 års ålder började Artur Nilsson måla akvarell. Motiven var närliggande, framför allt hus i Majorna. Han skrevs in som elev på slöjdföreningens skola då han var 17 år. Vid samma skola, sedemera omdöpt till Konstindustriskolan, arbetade han som lärare i 18 år från 1947. Efter skolgången arbetade han som reklamtecknare på SKF som litograf på Oscar Isacsons tryckeri. Under semestrarna kunde han åka med Marstrandasbåten och stanna till på öarna några dagar, måla och fotografera, sedan fara vidare. Göteborg och Bohuslän har varit och är de områden från vilka Artur Nilsson hämtar sina motiv. Fotograferat har Artur Nilsson gjort sedan han vid 17 års ålder skaffade sin första kamera. I utställningen visas fotos från gamla Majorna, från Fiskehamnen, kajerna i Göteborgs hamn och kamratporträtt."
Volvo-buss för Sjölunds Omnibussar i Gävle. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
Volvo-buss för Haglund & Larsson i Sunne. Tilllverkad vid AB Svenska Järnvägsverkstäderna. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda. S 694.
Chevroletbuss under byggnad. AB Svenska Järnvägsverkstädernas verkstad i Linköping. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
Volvo-buss för Skottorp linje- o turisttrafik. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
Volvo-buss för Norlings, Grängesberg. Tilllverkad vid AB Svenska Järnvägsverkstäderna. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
ÖrSJ,Örebro - Svartå Järnväg, invigdes med 175 specialinbjudna gäster däribland prins Eugen och landshövding Axel G. Svedelius. ÖrSJ drev aldrig någon trafik på banan utan den sköttes av Köping-Hults järnväg (KHJ) på 50 års-kontrakt. Den 1 oktober 1897 öppnades banan för allmän trafik. KHJ bytte namn till Örebro-Köpings järnväg (ÖKJ) den 1 november 1897.
Chevroletbuss under byggnad. AB Svenska Järnvägsverkstäderna s verkstad i Linköping. AB Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
Scania-buss för Oxelösund - Flen - Västmanland Järnväg, tilverkad vid AB Svenska Järnvägsverkstäderna. Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
Scania-buss för Oxelösund - Flen - Västmanland Järnväg. tilverkad vid AB Svenska Järnvägsverkstäderna. Svenska Järnvägsverkstäderna använde främst chassier från Volvo, Skania-Vabis och Shevrolet för att bygga bussar. Tillverkningen av busskarosser skylde sig från kontrakt till att karossen med inredning, målning och andra detaljer blev gjurda.
S/S Virgo kantrad.; ; kommentar från gamla hemsidan:; Av Bengt Westin 2007-02-14 16:15:47; Förlängdes och försågs med ny maskin på Hernösands MV & Warf 1903. Kontrakt den 30/12 1902: Johannedals Trävaru AB, Johannedal för bogs. WIRGO förlängn. 14 fot. Leverans 20/4 1903. Pris: 10.300 kr -; Kantrade vid sjösättningen från slipen vid Hernösands MV & Varf den 30/3 1903 varvid flera plåtar intrycktes midskepps och en hel del lösöre förstördes. Ägarna yrkade på stora skadestånd
År 1936 skrev Upsala Nya Tidning om att Uppsalas bostadskommitté hade hittat mark på Kungsgärdet och nu kunde köpare sätta igång med småstugebebyggelse efter mönster från trädgårdsstäderna i Stockholm och Göteborg. Stadsarkitekten Gunnar Leche hade gjort en byggnadsplan för 80 småstugor i två olika storlekar. Staden öppnade en småstugebyrå vid Fyristorg för information och att teckna kontrakt. Husen var standardiserade och det var meningen att husköparna skulle utföra delar av bygget själv och på småstugebyrån fanns en sakkunnig instruktör. Husen skulle vara i nflyttningsklara 1 oktober 1937.
Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.