Den gårdspart som denna manbyggning hörde till låg mellan de båda nuvarande Mattsarveparterna (?).Vid skiftet revs denna part och man flyttade upp till nuvarande boplats c:a 500 m längre åt NO. Troligen stod den gamla manbyggnaden kvar en tid efter det att man flyttat, den nya manbyggnaden på nya platsen var inte färdig förrän 1908 och då var ännu inte bakbygget uppfört, se Bild nr 997. Men å andra sidan borde det ha gått att bo på den nya boplatsen, den där befintliga manbyggnaden var inte alls så dålig. Det finns en stenhusresolution för den här parten utfärdad 1792. Sannolikt är det den manbyggnad vi ser på bilden som man fick skattebefrielse för drygt 100 år före Masses bild. Men huset hade då troligen flistak och fönstren var mindre.
Från 299 kr
Denna lilla gård kom till 1856 när smeden Gustav Ridell född 1821 och hand fru Ingrid Nilsdotter född 1803, båda från Skåne, köpte mark och bebyggde platsen. Genom en skuld Ridell hade övertogs stället 1878 av drängen Ernst Andersson född 1852 från Småland, gift 1873 med Maria Larsdotter född 1850 från Burs, Ridell smet iväg till Amerika. Ernst och Maria hade 4 barn, varav sonen Theodor Andersson född 1882 tog över. Han gifte sig 1908 med Berta Olsson född 1887 från Anderse och de fick 5 barn. Sonen Albert född 1909 ärvde stället, gift 1944 med Gerda Dahlström född 1914 från Hejdeby. Fastigheten är av styckad och ekonomibyggnaderna är rivna. Huset har bytt ägare flera gånger och är idag fritidshus. På bilden ser vi Theodor Andersson framför manbyggnaden, som byggdes av hans föräldrar Ernst och Maria 1904. Huset är byggt av resvirke med liggande panel och taket är av papp. Huset har ett köksbakbygge med vardagsingång och källare på gaveln.
Ett av mångtaliga familjeporträtt ur Åtvidabergsfotografen Thorins dokumentation av boende inom godset Bjärka-Säbys ägosfär i början av förra seklet. Med ledning av påskriften "Gustafsson i Lilla Fallemo" hittar vi torparen Alfred Leonard Gustafsson Sving. Från sitt tillträde till torpet 1894 hade han ensam brukat platsen till 1902, då han under året städslat Hulda Lindblad som hushållerska. Med sig till torpet hade hon sina barn från ett tidigare äktenskap som lungsoten avrundat 1901. Sedan hade det gått som så ofta förrut, även om det i deras fall kom att ta sin tid att fullborda. Först i maj 1914 stod deras bröllopet. Odaterad bild från omkring 1908. Barnens tilltalsnamn har inte klargjorts för denna uppgift.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Anders Johan Rosberg innehade likt många av hans kyrkliga yrkesbröder ett flertal kortvariga tjänster innan han fick en egen församling att råda över. Född i Skåne kom han via småländska Loftahammar och Ukna till Vårdnäs i Östergötland och vidare tjänstgöring i Lönsås till Hogstad, där platsen som församlingen komminister blivit ledig. Man skrev då 1863 och samma år gifte han sig med Sofia Abrahamina Arosenius, bördig från Norrköping. Äktenskapen blev dock kortvarigt. På dagen två år efter vigseln avled makan i sviterna av en svår förlossning. Efter att två år passerat den olyckliga händelsen gifte han om sig med Johanna Amalia Charlotta Pamp, även hon bördig från Norrköping. Makarna kom vidare att flytta till för Rosberg bekanta Fornåsa, där kyrkoherde Wannstedt dött vårvintern 1876 och lämnat församlingen i saknad av kyrklig ledning. Rosberg, som tillträdde tjänsten i Fornåsa 1878, hade därmed passerat 50 år och kunde äntligen leda egen församling.
En bigård visas stolt upp med en exposé av kup-typer, allt från enkla halmkupor till mer utvecklade modeller. Till höger en enkel bod för förvaring av redskap och annan för verksamheten nödvändig utrustning. Bildens personer har identifierats som närmast konstnären och fotografen Didrik von Essen och i bakgrunden apotekare Karl Stridner, revisor respektive ordförande i Linköpings biodlarförening. Den dokumenterade bigården tillhörde emellertid inte biodlarföreningen utan var Stridners privata anläggning belägen invid Kanberget, närmare bestämt på tomten till den vid mitten av 1890-talet uppförda Villa Raabe. Att Stridner kunde sköta sina bin på platsen förklaras rimligtvis av att villans byggherre, fanjunkare Anders Johan Raabe, satt likt Stridner i biskötareföreningens styrelse och att Raabe upplåtit del av tomten för Stridners anläggning. Fotografiet är odaterat men kan knytas till 1890-talets senare del.
Under 1900-talets första år avstyckades ett antal tomter från gården Saxtorp i trakten av dagens Brokinds samhälle. Tomterna inköptes i första hand av välbärgade linköpingsbor som på lotterna lät uppföra sommarnöjen för sig och sina familj. Det nyväckta intresset av Brokind som rekreationsområde var den år 1902 invigda järnvägen, som med ens gjorde resan från och till Linköping enkel. Sannolikt först ut att köpa tomt var handlaren Ludvig Granbom. Denne drev butik för allehanda hushållsartiklar invid Storgatan i Linköping och hade genom rörelsen blivit hyggligt bemedlad. På tomten Saxtorp 1:2 lät han uppföra familjens sommarbostad som döptes till Granbo. Sommaren 1903 beställde handlaren denna dokumentation som visar familjen invid stugan. På verandan sitter handlare Granbom med hustrun Alda Carolina intill sig. Från gunga och hängmattor blickar parets barn i sönerna Erik och Ivar samt dottern Aina. I oklanderligt stärkt förkläde skymtar även makarnas piga på verandan, förmodligen Selma Viktoria Nilsson. Anm: Platsen lokaliserad med hjälp av Vårdnäs hbf.
Dagen var den 3 oktober 1913. Några minuter efter klockan tre på eftermiddagen larmades brankåren i Linköping till en eldsvåda i den så kallade Bergdahlska gården på Storgatan 18. Då kåren kommit till platsen välde rök ut genom taket utefter husets hela längd, men endast i flygeln mot Snickaregatan hade elden brutit igenom taket. Som tur var det nära till brandposter och efter en kraftfull insats var branden under kontroll. Gården, som ägdes av disponent Hjalmar Larsson, var redan före branden fallfärdig och skulle rivas. Bostadslägenheterna på övervåningen var sedan endast ett par dagar lyckligtvis tömda och obebodda. I gatuplanet fanns ännu ett skomakeri och en plåtslagarverkstad. Man spekulerade om brandens orsak fanns att finna i verkstaden bristfälliga ässja eller kunde sökas i att gården en tid varit tillhåll för objudna gäster som möjligen hanterat eld oförsiktigt.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Dagen är den 3 oktober 1913. Några minuter efter klockan tre på eftermiddagen larmades brankåren i Linköping till en eldsvåda i den så kallade Bergdahlska gården på Storgatan 18. Då kåren kommit till platsen välde rök ut genom taket utefter husets hela längd, men endast i flygeln mot Snickaregatan hade elden brutit igenom taket. Som tur var det nära till brandposter och efter en kraftfull insats var branden under kontroll. Gården, som ägdes av disponent Hjalmar Larsson, var redan före branden fallfärdig och skulle rivas. Bostadslägenheterna på övervåningen var sedan endast ett par dagar lyckligtvis tömda och obebodda. I gatuplanet fanns ännu ett skomakeri och en plåtslagarverkstad. Man spekulerade om brandens orsak fanns att finna i verkstaden bristfälliga ässja eller kunde sökas i att gården en tid varit tillhåll för objudna gäster som möjligen hanterat eld oförsiktigt.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Stugan Karlshamn under gården Landsnäs i Malexander. En av oräkneliga enkla bostäder i landet för äldre tiders småfolk. Just denna dock bemärkt som Näta-Klaras stuga och notabel av det faktum att bostadens sista nära 100 år inte inhyste en enda mansperson. Från att Eva Persdotter blivit änka 1852 följde hennes dotter, dotterdotter och ännu en generation kvinnor på platsen. De tre förstnämnda utan att ha burit sina barn inom äktenskap. Dotterdottern var nämnda Näta-Klara. Sitt smeknamn bar hon för sin skicklighet att binda fiskenät. Född i stugan 1850 kom även Näta-Klara att följa familjens historia och vid fyllda 27 år nedkomma med egen (oäkta) dotter. Barnet skulle dock bryta raden av ensamhet och gifta sig med en skräddare på orten. Näta-Klaras egentliga namn var Klara Karlsdotter. Den lilla stugan revs en tid efter hennes frånfälle 1938.
Hulda Svensdotter framför bostaden Näsastugan i Asby. Hennes stuga var enkel men omgivningarna vackra intill Rankhallssjön. När fotografen passerade 1937 var hon nära 80 år och hon skulle komma att leva på platsen till nära 90. Källorna beskriver ett hårt liv, ett typiskt för fattigsverige. Född i Rumskulla dagen före julafton 1858 tycks hennes tillvaro startat med goda förutsättningar. Fadern var rättare på gården Norrhult men något skedde i hast. I ett kommande steg tjänade han som statardräng i Lofta men lyfte sig något för att bli torpare i Sund socken. Hulda lämnade hemmet i 20-årsåldern för ett slitsamt liv som tjänstehjon och piga på gårdar i Ydre med omnejd. Utanför äktenskap födde hon två söner och det bidrog sannolikt till att hon från år 1895 blev erbjuden Näsastugan som inhysehjon.
Otto Åberg inledde sin yrkeskarriär under senare delen av 1860-talet som så kallad skrivare och vidare extra landskontorist vid länsstyrelsens landskontor i Linköping. År 1873 erbjöds han tjänsten som kronofogde i Kinda fögderi med tjänstebostad i Hägerstad. Hans tre decenniers tid i Kinda och ämbetet tycks förflutit utan behov av anmärkning. En pikant detalj finns dock att läsa i Kisaposten i början av maj månad 1902. Kronofogde Åberg, som i sin egenskap även var chef över häradets polisverksamhet, hade själv blivit bestulen av sin kusk. Här inte är platsen att närmare gå in på brottets detaljer, men tidningen skriver att "kusken tillgript sig åtskilligt av Åbergs tillhöriga egendom". Han dömdes till två månaders straffarbete och förlust av medborgligt förtroende under ett år utöver strafftiden.
Johannes och Charlotta Larsson från Killingsö i Jäla. Killingsö, en numera skogsbeklädd ö i Ripelångsmossens nordöstra del av Jäla socken, var från 1800-talets mitt och fram till 1920-talet platsen för en unik torp- och backstugebebyggelse, beläget som det var mitt i ett sankmarks- och mossområde. De sista boende där var: Johannes och Charlotta Larsson. (I folkmun: "Jonte och Lotta"). Johannes var född på Tången i Brismene den 4/1 1846 död 22/1 1929 och Charlotta på Lillegården också i Brismene den 25/4 1848 död 16/1 1929. Båda begravdes samtidigt på Jäla kyrkogård. Valter Börjesson, Trädgården i Slöta beskriver dem som: "Ett strävsamt par som med hjälp av en oxe och Jontes herkuliska styrka hjälpligt försörjde sig på det lilla torpet. Deras båda barn dog i unga år. Johannes föräldrar, Lars Eriksson, född 1810 och hustrun Maria född 1818, kom med familjen till Killingsö 1862. De bodde då i den backstuga vars rester är den i dag bäst bevarade delen av bebyggelsen på ön.
Wittenströms anteckning: Fotografi av Haridwar vid Ganges strand. Haridwar ligger vid foten av Himalaya, och är den första stora staden vid floden Ganges, där floden mynnar ut vid slätterna. Välsignad av treenigheten Lord Shiva, Vishnu och Brahma har Haridwar alltid varit en viktig vallfärdsort för hinduer. Platsen besöks årligen av stora mängder pilgrimer, som från alla delar av Indien infinner sig för att bada i Ganges heliga vatten. Gustaf Wittenström köpte i London en kamera, då han var på väg till Indien. Han lärde sig att fotografera och sedan tog en lång rad fantastiska bilder. Wittenströms bilder är en rik källa till information om arbetet och miljön i Indien. De visar bland annat skillnaderna mellan styrande britter, svenska ingenjörer, utbildad brittisk arbetskraft och outbildade indiska arbetare. Fyra grupper - tre kulturer - som skulle arbeta tillsammans.
Engesberg. 1947. Badvik med campingplats och vandrarhem. Där anlades på 1970-talet en hamn för trålare, i viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet ett mycket stort lantställe. Engesberg köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industriområde. Så blev det inte. Det kom ett uppfostringshem för pojkar till platsen 1915, hade startat i Torsåker 1893 och flyttats till Sofiedals herrgård i Valbo 1905. Engesberg ombildades 1927 till skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende och utbyggnad. I herrgårdsbyggnaden öppnades 1979 en servicebutik och i annexet finns våtutrymmen för campare. Engesbergs Restaurang marknadsfördes flitigt i början av 1950-talet. Reportage för Norrlands-Posten.
Engesberg lusthus. 1947.En badvik med camping och vandrarhem. Anlades på 1970-talet en fiske-hamn för trålare, i viken ligger ett båtvarv, grundat 1928 av August Wahlström. Engesberg var från mitten av 1800-talet, ett stort lantställe, men köptes 1891 av Gävle stad för att användas som industri-område. Så blev det inte. 1915 flyttades ett upp-fostringshem för pojkar till platsen. Hade startats i Torsåker 1893 och flyttats till Sofiedals herrgård i Valbo 1905. Engesberg blev 1927 ett skyddshem för pojkar och drevs från 1938 av staten under namnet Statens uppfostringsanstalt. År 1949 anlades badet och småstugor sattes upp sedan Gävle stad vägrat uppfostringsanstalten fortsatt arrende. I herrgårds-byggnaden öppnades 1979 en servicebutik och en servicebutik, i annexet finns våtutrymmen för campare. Engesbergs Restaurang marknadsfördes flitigt i början av 1950-talet. Reportage för Gefle Dagblad.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.