fotografi, photograph@eng
Från 299 kr
strand, landskap, fotografi, photograph@eng
man, spjut, fotografi, photograph@eng
hövding, man, fotografi, photograph@eng
flod, vegetation, fotografi, photograph@eng
Teckning av Falu koppargruva, 1687. Koppar har brutits i Kopparberget minst sedan 1200-talet. Under 1600-talet var Falu gruva Sveriges största arbetsplats och en hörnpelare i stormaktsbygget. Fram till 1687 bedrevs brytningen mestadels i dagbrott. Man började dock spränga på 1620-talet. Till en början skedde detta planlöst och det anlades gruvgångar in under dagbrotten. Midsommarhelgen 1687 störtade dagbrotten samman, ner i gruvgångarna. Än idag är gropen efter detta 500 meter bred och ungefär 100 meter djup. Då alla arbetare hade ledigt för helgen krävdes inga dödsoffer. Under 1800-talet utökades verksamheten med skogs- och pappersindustri. 1992 slogs Stora Kopparberget samman med finska Enso och blev en renodlad skogsindustri. Idag, 2024, tllverkas endast den berömda slamfärgen i Falun. Gruvan har i stället utvecklats till en stor turistattraktion. Sedan 2001 är Falu koppargruva ett av UNESCOs världsarv.
Masse har gått ner på Fäie Lairu och tagit en magnifik bild av bygden! Bakom den långa bandtunen ser vi i det öppna landskapet från vänster: Kauparves södra part som ännu har ladugårdarna kringbyggda framför manbyggnaden ute vid Kotorget vid landsvägen. Norra partens manbyggnad skymtar svagt över och lite t v om södra partens flygel. Därefter följer just södra partens flygel, sedan dess manbyggnad och framför dess gavel en liten uthusbyggnad. Därefter följer ett okänt litet hus och efter det norra partens nya ladugård, där dess framsida skyms av en liten bodlänga. Under Fie följer en liten ladugård med agtak tillhörande ett boställe tillkommet 1889 och dess vinkelbyggda manbyggnad. Sedan ser vi Fie norra parts stora manbyggnad med långsidan intill landsvägen och efter den södra partens också stora manbyggnad. De branta agtaken på Fie norra parts skymtar och magasinet och de ombyggda uthusen med flacka spåntak till södra parten syns längst till höger.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Här ser vi tröskhuset med den tillbyggda boden. Bakom ligger ladan, vars port finns i hörnet. T h en hoimd med lucka och sedan troligen stallet med dubbla spiltrader, sedan porten till genomkörseln med tillgång till höloftet. Stallet har en ovanlig ytterdörr. Man ser att tröskhusets brädklädnad är av mycket ålderdomlig sort. De lodstående bräderna är infogade i spunningar, uthuggna spår i takstolarna och uppe i hanbalkens undersida. Det trekantiga gavelfältet ovanför hanbalken har motsvarande bräder liggande, fast de översta har ramlat ur. En intressant detalj är det ursågade lilla hålet mitt i gavelfältet. Det är ursågat för att ladusvalan skulle kunna komma in. Kunde inte svalan komma in, kunde inte heller lyckan komma in till gården!
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Ett riktigt gammalt vittnesmål av Storgatan i Linköping. Vy från gatans krön vid Järntorget med blicken vänd österut. Till vänster en skymt av stadens läroverk, sedermera stadshus, som sedan 1860-talets mitt utgjort ett självklart inslag i gatubilden. Huset mitt över gatan, Risellschöldska gården, revs redan omkring år 1880 och bär omvänd kännedom genom att sällan blivit avbildat. Lagmanskan Vendla Risellschöld hade som änka köpt gården 1835 och besatt den till sin död 1851. Därefter utbröt en långvarig arvstvist som hade grund i att hon i förstone testamenterat gården till staden som bostad för dess landskamrer, men ändrat till förmån för stadens borgmästare. Först efter närmare tio år kunde högsta domstolen avkunna dom till landskamrerarnas fördel. Gården benämns därefter Landskamreraregården och sedan 1880-talets första år står där gårdens efterföljande gatuhus i italiensk renässansstil. Odaterad bild som kan beläggas till 1870-talet.
Framför huvudbyggnaden till Norget i Viby ser vi gårdens arrendator Samuel Peter Samuelsson, sannolikt tillsammans med sina fyra barn; Karl Oskar, Peter Albin, Maria Karolina och Elin Kristina. Året är omkring 1905 och Samuelsson har brukat gården sedan hösten 1882. Han börjar närma sig sjuttio, har varit änkling sedan ett tiotal år och med hänsyn till sitt sena äktenskap har barnen blivit stora. Äldsta dottern Maria Karolina är gift och brukar med sin man gården Klämmestorp, inte långt från Norget. Yngste sonen Karl Oskar har varit i Stockholm en tid men bor nu åter hemma likt sina bägge ogifta syskon. Med så mycket handkraft inom familjen behöver den gamle brukaren varken städsla piga eller dräng.
Edet. Troligen 1925-26. "Spingeri" (norska ?). 1. Knut Persson 2. Nils Mellgren (son till nr 3) 3. Karl August Mellgren 4. Karl August Mellgren (son) 5. Algot Fransson, Grönehög 6. Einar Mellgren (son till nr 3) Ur utvalt virke bland bakar och svallar (från 3":s plank) utsågades 1":s råmaterial. Själva arbetet med utsågningen kallades att "svalla" och det utsågade ämnet "spinge". Detta sattes sedan i händerna på sågspingare eller handspingare. Den senare var försedd med en specialkniv, gjord av ett ramsågsblad. Först spingade man av ämnet så man fick det efter "växtrera", sedan spingade man vidare efter måttet, att det skulle bli 4 st 1 tum. I synnerhet granet blev blankt och fint. Längder: 3 fot, 4 fot, 4 1/2 fot. 365 löpfot per bunt. Efter spingningen torkades latsen i fjärdedels buntar
Rosa Hegardt var född 1822 i Uddevalla, där hon också dog 1889. Hon var dotter till Martin Bagge och Karolina Koch och tremänning till sin man. Bland hennes förfäder kan näm-nas farmorsfarföräldrarna Anna Talena Gate, syster till kap-aren Lars Gate/Gathenhielm och Johan Hansson Busck. Dessa byggde Gathenhielmska huset i Göteborg och inte Lars själv, som då var död sedan ca 25 år. Rosa gifte sig 1845 med Leopold, som då ägde Vårviks herr-gård i Herrestad, men sedan fick hon flytta fyra gånger innan maken dog 1869. Tydligen återvände hon då till Uddevalla. Hon fick två barn som blev vuxna, Gustaf och Martina. Både maken och dessa två barnen har sina porträtt här. Hon överlevde alla tre barn hon fött, men hann uppleva fyra barnbarn.
Älvsnabbsmonumentet. Vid Mysingen vid strandkanten står Älvsnabbsmonumentet. Det restes 1930 till minne av att det var 300 år sedan Gustav II Adolf seglade till det som blev det 30-åriga kriget. Denna delen av skärgården har varit militärt område ända sedan Gustav Vasas tid, då han tog hit Sveriges första flotta. Den skyddade naturhamnen innanför Älvsnabben var känd redan på 1200-talet och användes som ankringsplats för fartyg. Det är den äldsta och var den viktigaste samlingsplatsen för svenska flottan under segelflottornas tid. Invigningen var av nationell betydelse och många prominenta personer deltog. Invigningen skedde nästan på dagen 300 år efter att Gustav II Adolf hade seglat härifrån mot Tyskland, med 14000 soldater ombord på 23 krigsfartyg.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.