Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Från 299 kr
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths. De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards. Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv. Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia. Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans. Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.
Mausoleum, Studiematerial, Fotografi, Photograph
fotografi
bilder, daguerreotypi, dagerreotyp, fotografi
Två unga män med cykel vid Hornstullsgatan 1.
Badliv vid Skarpe Nord i Varberg på 1910-talet. Badhytter för strandbad var vid 1910 uppförda både för herr- och dambad. Från dessa gick smala gångar av cement ned till vattnet och baden hade föreståndare; Anna Mårtensson respektive biträdet Vallin. Då skulle de badande bära simdräkt, vilket fanns till uthyrning i badhytterna. Men att nakenbad förekom påvisas av att stadens Magistrat 1914 skärpte reglerna om var man fick bada och att det inte fick ske utan simdräkt. Utanför badhytterna står fullt påklädda kvinnor, varav några kan vara badbiträden, några badande går i trappan och andra solar på stenarna till höger. Skarpe Nord utvecklades till mer regelrätt nakenbad för damer troligen mot 1920-talets slut. Fototid ca 1915.
Ur Emily Jobsons (f. Matton) fotoalbum. Ateljéporträtt av vice konsul Harry Bagge, som egentligen hette Karl Gustaf Henrik. Hans far Peter Samuel Bagge (1806-1855) var en förmögen man och ägde flera tomter i nuvarande kv Lagmannen, där han anlagt vad som då ansågs vara Varbergs vackraste trädgård. Han var vice konsul för flera länder och Harry blev dansk vice konsul, bankdirektör för Varbergs Sparbank och han var tidvis ledamot/ordförande av stadsfullmäktige. Harry Bagge var också mycket intresserad av jordbruk och gjorde studieresor till bl a Skottland, varifrån Jobson hade sina rötter. Bagge bedrev lantbruk på sin egendom Eckregården. Han gifte sig 1866 med Hilma Sellgren (f. 1843) , vars far också var rådman, och de fick 9 barn varav ena dottern blev Hugo Gerlachs andra fru.
"Gånggriften börjar framträda", antecknat vid utgrävningen 1926. Gånggriften i Tolarp, Snöstorp som ligger nära Fylleån och är en av Hallands största och bäst bevarade gånggrifter. Gången är 4,5 meter lång och själva gravkammaren mäter 3 x 7 meter. Ursprungligen var den dold under en hög. Gravtypen användes under yngre stenåldern och användes för att begrava flera människor, i vissa över 30 personer. Denna gånggrift har hänförts till stridsyxekulturen, bedöms vara omkring 5000 år gammal och fynd i samband med utgrävningen 1926 tolkas som att ceremonier hållits i samband med gravsättningarna. Fil dr Folke Hansen från Lund och kyrkoherde/arkeolog Viktor Ewald var de som utförde utgrävningarna både här och i Lugnarohögen i Hasslöv samma år. Troligen är fotot taget av någon tidningsfotograf då spaltbredden anges på fotografiets baksida. (Se även F8956, F8961, F8964)
Brevkort, "Helsning från Harplinge" med sekundär notering: 1 m. norr om Halmstad. Motivet verkar vara en mindre industri med flera tegelbyggnader täckta med plåttak och flera skorstenar. Meddela oss gärna om du känner till byggnadernas funktion! Mellan husen ses i bakgrunden Harplige väderkvarn uppförd 1895 av godsägare Gustaf von Segebaden, Fjälldalen. Den är av holländsk typ vilket innebär att hättan vrids med vinden. Kvarnen är dessutom ”självseglande” eller ”självdrejande”, dvs vingarna regleras automatiskt efter vindriktningen och vindstyrkan. Detta kräver bl a ett sinnrikt system med vridbara luckorna på vingarna. Självseglingstekniken introducerades i slutet av 1800-talet och kom att bli den sista stora innovationen inom tekniken att mala säd med vindkraft. Harplinge väderkvarn tillhör därmed den yngsta generationen av väderkvarnar och finns upptagen i Halmstads kommuns kulturmiljövårdsprogram. Användningen lades ner 1967 men efter renovering år 2000 blev den åter funktionell.
Ark med tre monterade foton och text: "a. Dessa långa längor är alla ladugårdar. Det är samma hus som syns till vänster på översiktsfotot av Igaliko. Till Igaliko kom för några år sedan 8 kor och nu drivs även storboskaps-skötsel här jämte fåraveln. Vi såg rätt mycket hästar här. Man red barbacka på dem. Såg ut att vara av samma storlek som islandshästarna. b. Fårfålla. Fotot taget från en punkt nära byföreståndare Motzfelts hus. Det är Igaliko-fjorden - Einars fjord - man ser till vänster på fotot. I Igaliko bodde "fåravelns kung", Amos Egede. Han var den förste som började som självständig grönländsk fårägare. År 1914, när han var 42 år gammal, köpte han 2 moderfår och 1 bagge. År 1948 hade han 600 moderfår."
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Seved Ribbing, professor i praktisk medicin, Lund, står i talarstolen till höger och håller föredrag, förmodligen om fysiologi och hygien (troligen kvinnohygien, då det nästan bara är kvinnor i publiken). Publiken består av elever och lärare på Katrinebergs folkhögskola. Sittande närmast talarstolen på höger sida ses rektorn på skolan, Ludvig de Vylder med fru. (Ludvig var f ö brorson till Maria Ribbing, Seveds fru.) Mannen som sitter närmast ribbstolarna till höger i bild, längst fram, är troligen Ernst Lundahl (senare rektor vid Värnamo folkhögskola). Salen är smyckad för att man har en celeber talare och inte p.g.a. skolavslutning. Det är sommarkursare som är och lyssnar. Inredningen: de tre bysterna föreställer, från vänster: Oscar II, Gustav V (skänkt av Katrinebergs elevförbund, KEF, till skolan), Gustav II Adolf. Standaret bakom talaren skänktes av KEF till bondetåget i februari 1914. Det bars i tåget av representanter för halländsk ungdom. Kommittén för bondetåget skänkte sedan standaret till KEF för att i fortsättningen vara deras standar.
Översvämning av Veselången - en utdikad sjö på gränsen mellan Veddige i Halland och Horred i Västergötland. Höstackarna, som sticker upp ur vattnet, har inte hunnit bärgas i tid. Sjön Veselången sänktes 1855-1865 och blev då hälften så lång som tidigare. 1883 var den fortfarande sjö, då dess namn i ett lexikon ("Namn och bygd" av C M Rosenberg) beskrevs som stammande från 1300-talet (Uisulang) och kan tolkas som "långsjön i maden". Stammen anses vara vis-, som även finns i Viskan, och "visa" lär här betyda "fuktig ängsmark". Sjön har alltså dikats ut senare för att vinna odlingsmark, men fortfarande översvämmas dessa vid perioder med högt vattenflöde i Viskan, så Veselången återuppstår då i någon mening.
Briggen Tyrus av Västervik vid kajen i Västervik. Denna del av kajen kallas allmänt "Haket". Förr i tiden lastades fartyg nästan aldrig vid kajen utan på redden. Innan lastningen började, hörde det till att skutan skulle ligga på parad här vid haket, finputsad och med rårna fyrkantsbrassade (Squared). Under denna tid hade besättningen ledigt för att roa sig, kaptenen såg gäster ombord osv. - Tyrus gick runt Cap Horn, Alaska m.fl. platser. Från Västervik förde många fartyg plank på Rio. Hon var byggd i V. (?) På kajen alldeles bakom aktern ses det lilla hamnkontoret, rivet i slutet på 1870-talet. Det var ursprungligen byggt till kokhus, då skutorna för eldriskens skull ej fick göra upp eld, då de lågo vid kajen, utan fick laga maten i kokhuset. Uppgifterna lämnade av f. hamnkaptenen E.Holm, Västervik. MH 1939. Tillhörde 1875 Odelmark, Västervik. Uppges i skeppslistan vara byggd 1870 vid Cardingans och förbyggd 1873 - har förbyggnaden skett i Västervik? Saknas i skeppslistan 1885.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.