Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks paraffinerade säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks säkerhetständstickor" Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Fotografens ant:Selma Lagerlöf. Utsikt över Fryken från Nilsbyhöjden Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland. Hon utbildade sig till lärare. År 1891 debuterade Lagerlöf med romanen Gösta Berlings saga och hon blev snabbt berömd i Sverige och Norden och så småningom i hela världen. Utvandrareposet Jerusalem (1-2) som var Lagerlöfs tredje roman blev en stor succé när det gavs ut 1901-02 och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1-2) hade ännu större framgång. År 1904 fick Lagerlöf emotta Svenska Akademiens stora guldmedalj och 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet. Två år senare, 1909, blev hon den första kvinnan och den första svenska författaren att få Nobelpriset i litteratur. År 1914 valdes hon själv in som en av de aderton i Svenska Akademien, också där blev hon den första kvinnan. Pengarna från sina framgångar använde Lagerlöf bland annat till att köpa tillbaks sitt barndomshem Mårbacka som varit i släktens ägo i många generationer men som gått i konkurs och måst säljas efter Lagerlöfs faders död. Hon byggde om den gamla värmlandsgården till herrgård och drev jordbruket i full skala. Gården gick långt ifrån alltid med vinst, men det gjorde däremot Lagerlöfs böcker och hennes skrivande höll gården flytande. Tidigt på morgonen den 16 mars 1940 dog Selma Lagerlöf i sitt hem på Mårbacka efter att ha varit sjuk och sängliggande i en vecka. Hon ligger idag begravd på Östra Ämterviks kyrkogård. Källa:www.lansbiblioteket.se/forfattare/lagerlof_selma Det nuvarande Mårbacka, i karolinsk herrgårdsstil, lät Selma Lagerlöf bygga 1921-23 efter ritningar av den kände arkitekten Isac Gustaf Clason. Källa:www.marbacka.s.se

Från 299 kr

Huvudbyggnaden uppförd 1930. Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken) Dansjö var känt som en sätesgård redan på 1400-talet och innehades 1465-77 av frälsemannen Håkan Persson. Dennes måg, Jöns Laurensson Rosenbjelke, var herre till Lästad, och Dansjö kom därför att tillhöra denna herrgårds olika ägare, under hela 1500-talet. I början av 1600-talet inköptes frälsehemman i Dansjö av innehavaren av Bergkvara, fru Anna de Morney, född Trolle. År 1623 var ryttmästare Bengt Sparre ägare till två frälsehemman i Dansjö enligt Allbo dombok. Sparres måg, riksrådet Harald Stake, förvärvade ytterligare en gård väster om Dansjö, gården Dansjö Norregård. I början av 1700-talet utökades Dansjögårdarna av kammarherre Mårten Cronstierna som inköpte Dansjö Smedsgård och Dansjö Södregård, vilka senare såldes till kommerserådet Elof Steuck som ägde Gåvetorp med flera gårdar. 1833 inköpte kaptenen och kammarherren Uno Angerstein och hans maka Eva Carolina Leander gårdarna Dansjö och Gåvetorp. Den 14 februari 1871 säljs de båda gårdarna Gåvetorp och Dansjö till bröderna Karl och Richard Ehrenstråhle. I maj 1886 tillträder familjen Jean Carlos Danckwardt, Dansjö Stöfvagård. Familjen bröt upp från Stora Vallens gård i Växjö. 1901 avlider Jean Carlos Danckwardt och sonen Edvard Danckwardt tar över driften på Dansjö Stöfvagård. 1909 säljs egendomen till ett nybildat aktiebolag - AB Dansjö Gård och Tegelbruk som nybildats. Stiftarna av det nya bolaget kom nu att utgöras av CAE Kock, godsägare C H Westman, Örsholm samt direktör G. Albert Göthe, Växjö. Kock innehade aktiemajoriteten med 80 aktier av 100. Han kom att verka på Dansjö under en mycket kort tid, redan den 14 april 1911 övertog ägaren till Gåvetorp, major Aaby-Ericsson, Kocks aktier. Kort tid efter löser Aaby-Ericsson också in godsägare Westmans aktieinnehav. 1930 köper sonen och majoren Ragnar Aaby-Ericsson Dansjö Gård för 129 000 kr. Han var född den 3 december 1887 på Gåvetorp. Samma år som han köper gården uppför han en ny huvudbyggnad.

Från 299 kr

Huvudbyggnaden uppförd 1930. Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken) Dansjö var känt som en sätesgård redan på 1400-talet och innehades 1465-77 av frälsemannen Håkan Persson. Dennes måg, Jöns Laurensson Rosenbjelke, var herre till Lästad, och Dansjö kom därför att tillhöra denna herrgårds olika ägare, under hela 1500-talet. I början av 1600-talet inköptes frälsehemman i Dansjö av innehavaren av Bergkvara, fru Anna de Morney, född Trolle. År 1623 var ryttmästare Bengt Sparre ägare till två frälsehemman i Dansjö enligt Allbo dombok. Sparres måg, riksrådet Harald Stake, förvärvade ytterligare en gård väster om Dansjö, gården Dansjö Norregård. I början av 1700-talet utökades Dansjögårdarna av kammarherre Mårten Cronstierna som inköpte Dansjö Smedsgård och Dansjö Södregård, vilka senare såldes till kommerserådet Elof Steuck som ägde Gåvetorp med flera gårdar. 1833 inköpte kaptenen och kammarherren Uno Angerstein och hans maka Eva Carolina Leander gårdarna Dansjö och Gåvetorp. Den 14 februari 1871 säljs de båda gårdarna Gåvetorp och Dansjö till bröderna Karl och Richard Ehrenstråhle. I maj 1886 tillträder familjen Jean Carlos Danckwardt, Dansjö Stöfvagård. Familjen bröt upp från Stora Vallens gård i Växjö. 1901 avlider Jean Carlos Danckwardt och sonen Edvard Danckwardt tar över driften på Dansjö Stöfvagård. 1909 säljs egendomen till ett nybildat aktiebolag - AB Dansjö Gård och Tegelbruk som nybildats. Stiftarna av det nya bolaget kom nu att utgöras av CAE Kock, godsägare C H Westman, Örsholm samt direktör G. Albert Göthe, Växjö. Kock innehade aktiemajoriteten med 80 aktier av 100. Han kom att verka på Dansjö under en mycket kort tid, redan den 14 april 1911 övertog ägaren till Gåvetorp, major Aaby-Ericsson, Kocks aktier. Kort tid efter löser Aaby-Ericsson också in godsägare Westmans aktieinnehav. 1930 köper sonen och majoren Ragnar Aaby-Ericsson Dansjö Gård för 129 000 kr. Han var född den 3 december 1887 på Gåvetorp. Samma år som han köper gården uppför han en ny huvudbyggnad.

Från 299 kr

Vy över Dansjö herrgård, med den gamla huvudbyggnaden och ekonomibyggnaderna i bakgrunden. Huvudbyggnaden uppförd 1930. Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken). Dansjö var känt som en sätesgård redan på 1400-talet och innehades 1465-77 av frälsemannen Håkan Persson. Dennes måg, Jöns Laurensson Rosenbjelke, var herre till Lästad, och Dansjö kom därför att tillhöra denna herrgårds olika ägare, under hela 1500-talet. I början av 1600-talet inköptes frälsehemman i Dansjö av innehavaren av Bergkvara, fru Anna de Morney, född Trolle. År 1623 var ryttmästare Bengt Sparre ägare till två frälsehemman i Dansjö enligt Allbo dombok. Sparres måg, riksrådet Harald Stake, förvärvade ytterligare en gård väster om Dansjö, gården Dansjö Norregård. I början av 1700-talet utökades Dansjögårdarna av kammarherre Mårten Cronstierna som inköpte Dansjö Smedsgård och Dansjö Södregård, vilka senare såldes till kommerserådet Elof Steuck som ägde Gåvetorp med flera gårdar. 1833 inköpte kaptenen och kammarherren Uno Angerstein och hans maka Eva Carolina Leander gårdarna Dansjö och Gåvetorp. Den 14 februari 1871 säljs de båda gårdarna Gåvetorp och Dansjö till bröderna Karl och Richard Ehrenstråhle. I maj 1886 tillträder familjen Jean Carlos Danckwardt, Dansjö Stöfvagård. Familjen bröt upp från Stora Vallens gård i Växjö. 1901 avlider Jean Carlos Danckwardt och sonen Edvard Danckwardt tar över driften på Dansjö Stöfvagård. 1909 säljs egendomen till ett nybildat aktiebolag - AB Dansjö Gård och Tegelbruk som nybildats. Stiftarna av det nya bolaget kom nu att utgöras av CAE Kock, godsägare C H Westman, Örsholm samt direktör G. Albert Göthe, Växjö. Kock innehade aktiemajoriteten med 80 aktier av 100. Han kom att verka på Dansjö under en mycket kort tid, redan den 14 april 1911 övertog ägaren till Gåvetorp, major Aaby-Ericsson, Kocks aktier. Kort tid efter löser Aaby-Ericsson också in godsägare Westmans aktieinnehav. 1930 köper sonen och majoren Ragnar Aaby-Ericsson Dansjö Gård för 129 000 kr. Han var född den 3 december 1887 på Gåvetorp. Samma år som han köper gården uppför han en ny huvudbyggnad.

Från 299 kr

Huvudbyggnaden uppförd 1930. Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken) Dansjö var känt som en sätesgård redan på 1400-talet och innehades 1465-77 av frälsemannen Håkan Persson. Dennes måg, Jöns Laurensson Rosenbjelke, var herre till Lästad, och Dansjö kom därför att tillhöra denna herrgårds olika ägare, under hela 1500-talet. I början av 1600-talet inköptes frälsehemman i Dansjö av innehavaren av Bergkvara, fru Anna de Morney, född Trolle. År 1623 var ryttmästare Bengt Sparre ägare till två frälsehemman i Dansjö enligt Allbo dombok. Sparres måg, riksrådet Harald Stake, förvärvade ytterligare en gård väster om Dansjö, gården Dansjö Norregård. I början av 1700-talet utökades Dansjögårdarna av kammarherre Mårten Cronstierna som inköpte Dansjö Smedsgård och Dansjö Södregård, vilka senare såldes till kommerserådet Elof Steuck som ägde Gåvetorp med flera gårdar. 1833 inköpte kaptenen och kammarherren Uno Angerstein och hans maka Eva Carolina Leander gårdarna Dansjö och Gåvetorp. Den 14 februari 1871 säljs de båda gårdarna Gåvetorp och Dansjö till bröderna Karl och Richard Ehrenstråhle. I maj 1886 tillträder familjen Jean Carlos Danckwardt, Dansjö Stöfvagård. Familjen bröt upp från Stora Vallens gård i Växjö. 1901 avlider Jean Carlos Danckwardt och sonen Edvard Danckwardt tar över driften på Dansjö Stöfvagård. 1909 säljs egendomen till ett nybildat aktiebolag - AB Dansjö Gård och Tegelbruk som nybildats. Stiftarna av det nya bolaget kom nu att utgöras av CAE Kock, godsägare C H Westman, Örsholm samt direktör G. Albert Göthe, Växjö. Kock innehade aktiemajoriteten med 80 aktier av 100. Han kom att verka på Dansjö under en mycket kort tid, redan den 14 april 1911 övertog ägaren till Gåvetorp, major Aaby-Ericsson, Kocks aktier. Kort tid efter löser Aaby-Ericsson också in godsägare Westmans aktieinnehav. 1930 köper sonen och majoren Ragnar Aaby-Ericsson Dansjö Gård för 129 000 kr. Han var född den 3 december 1887 på Gåvetorp. Samma år som han köper gården uppför han en ny huvudbyggnad.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Rådhuset Härnösand. År 1764 väcktes frågan om ny gymnasiebyggnad i Härnösand. Ett förslag till stenbyggnad av byggmästaren Per Hagmansson i Sundsvall omtalas 1784 men godkändes inte av Överintendentsämbetet utan remitterades till arkitekten Olof Tempelman, vars omarbetning godkändes 1785. Den viktigaste förändringen var att ett tänkt torn togs bort och den karakteristiska rotundan lades till; den kan mycket väl ha inspirerats av Gustaf III, som 1784 återvänt från sin italienska resa. Tempelmans ritningar visar en tvåvåningsbyggnad med sadeltak. Huvudfasaden har i mittaxeln en rotunda, till drygt en tredjedel av diametern indragen innanför fasadlivet och bestående av tolv släta doriska kolonner med triglyffris och en kupol, krönt av ett litet klot. Fasadpartierna på ömse sidor om pelarhallen har vardera fem fönsteraxlar med högre fönster i övervåningen. Under taklisten löper längs hela fasaden ett latinskt textband. I bottenvåningen fanns gymnasiets och trivialskolans lokaler, medan övervåningen disponerades av konsistoriet. Här finns också byggnadens största rum, festivitetssalen. Dess kateder ritades också av Tempelman och de sfinxer som flankerade katedern (nu i Härnösands bibliotek) snidades av storsnickaren Pehr Westman från Hemsön i Ångermanland. Byggnadsarbetena påbörjades 1790 och gymnasiet invigdes 20/6 1791. En jämförelse med byggnadens utseende idag visar att Tempelmans ritningar i allt väsentligt följts. Den ursprungliga färgsättningen är dock okänd. Fasaden restaurerades 1960, då den nuvarande rödaktiga färgen tillkom, och senast 1983, då den sannolikt ursprungliga blå färgen i kupolens valv togs fram. När ett nytt läroverk uppfördes 1882 såldes huset till staden och blev rådhus. Fram till 1910 var även telegrafstationen inrymd här. Bygganden inrymmer nu kommunens kansli och sessionssalar. KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 RAÄ

Från 299 kr

Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)" >Tändsticksetikett från Fredriksdahls tändsticksfabrik. "Fredriksdahls Tändsticksfabriks Paraffinerade Säkerhetständstickor" Fredriksdahls Tändsticksfabrik har sitt ursprung i den tändsticksfabrik som startades 1847 i Vassmolösa av Frans Otto >Åberg. År 1855 flyttades tillverkningen till Kalmar och firman fick då namnet Fredriksdahls Tändsticksfabrik, belägen på gränsen till >Manilla på den s.k. Kantorsgården. Fastigheten kom senare att ingå i Arencos område. Tidvis kallades F även Gamla Tändsticksfabriken, Manilla Tändsticksfabrik respektive Kalmar Tändsticksfabrik, ej att förväxla med det företag som startade 1906 med samma namn. Åberg drev fabriken fram till 1870, dock med produktionsuppehåll 1861-1866. Under en kort period stod Frans Fagerström som ägare. Fotografen Erik Kreuger gick in som delägare 1868 och två år senare övertog hans bror Pehr Edvard >Kreuger företaget genom sin firma P. E. Kreuger & Jennings ägandet. Till fabriksledare utsågs Edvard Kreuger, son till P.E. Kreuger och far till Ivar och Torsten Kreuger. Genom familjen Kreugers insteg som ägare i denna fabrik kom F framöver att indirekt få stor betydelse för hela världens tändsticksindustri. Liksom flera andra svenska >tändsticksfabriker såldes F 1887 till det nya försäljningsbolaget The Swedish Match Company som emellertid gjorde konkurs några år senare men fabrikerna drevs vidare under likvidation fram till 1910. F drevs sedan vidare av familjen Kreuger fram till 1913, då den gick upp i det nybildade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker, ofta kallat Kalmartrusten, under Ivar Kreugers ledning. År 1917 bildades det stora bolaget Svenska Tändsticks AB genom sammanslagning av Jönköpingstrusten och Kalmartrusten, även det med Ivar Kreuger som vd. F som var byggd i trä brann ner 1907 men återbyggdes följande år och fabriken placerades då på andra sidan järnvägen där Postens terminal numera är belägen. Fabriken byggdes ut 1916 men 1924 upphörde verksamheten och all produktion i Kalmar koncentrerades till >Kalmar Tändsticksfabrik. Som mest var 240 personer sysselsatta vid F. Lokalerna övertogs av AB K. G. Johansson Metallskrot. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/f/fredriksdahls-taendsticksfabrik.html)

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr