Från sin tidiga etablering och långa verksamhetstid som fotograf i Kisa kom Emilia Johanson att porträttera otaliga Kindabor. Merparten av de förevigade personerna kan vi förmoda ha fallit in i anonymitet över åren, andra kan väckas till liv genom påskrifter av dem som ännu mindes. Som här där vi möter hemmansägaren Viktor Karlsson som från 1875 och tillsammans med hustrun Anna Greta Jacobsdotter ägde och brukade del i Bjärkeryd Södergård söder om Kisa. I sitt livs begynnelse född 1843 i Vimantorp väster om Kisa där föräldrarna ägde ett mindre hemman. I vuxen ålder kom han i förstone att ensam arrendera en bruksenhet i byn tills han från 1866 blev rättare på den större gården Kvarntorp, även den belägen väster om Kisa. Året därpå gift med ovannämnda Anna Greta. Fotografiet kan antas tillkommit vid 1870-talets senare hälft.
Från 299 kr
Ateljéporträtt som bär 1870-talets särmärken i form av tidens mode i klädedräkt och håruppsättning. Här förmedlat av fru Selma Harling, född Zanderholm. Harling efter sitt giftemål med järnhandlaren i Linköping Otto Harling och flicknamnet efter fadern, målarmästaren Johan Zanderholm. Född 1839 som yngst i en rad systrar blev de tidigt moderslösa. Fadern gifte som brukligt om sig i hast men blev efter blott ett halvår ånyo änkling. En äldre fosterdotter tillsammans med en inflyttad syster till målarmästaren tycks vidare stått för barnens husliga uppfostran. Vid tiden för fotografiet var Selma relativt nyligen gift och bodde med maken i en centralt belägen stadsgård nära domkyrkan. Där skulle hon komma att framleva sitt barnlösa äktenskap och större delen av sin långa änkotid. Hon avled av hög ålder 1930.
Stenhuggare Sten Andersson "Lusakungen", fotograferad av sonen Ingmar Falkehag. Bild 1: Sten Andersson 2 - 3: Borrrning i berget med borr och borrhammare 4: Ritsning med ritsmejsel och mejselhammare 5: Huggning av bredkilshål. Pikmejsel och mejselhammare. 6:Huggning av bredkilshål. Flatmejsel och mejselhammare. 7: Kilning, bredkil, bleck och slägga 8: Huggning av bredkilshål med brysthacka. 9:Ritsning, ritsmejsel och mejselhammare. 10: Med spett säras stenblocken. 11: Paus i arbetet. Ämenen till smågatsten "lus" i lager bakom stenhuggaren. 12: Ritsning av ämne, arbetsbord är en "putstunna" 13: Ritsning av ämne, bredmejsel och putshammare. 14: Delning av ämne, lusabräck. 15-16: Ritsning, bredmejsel och putshammare. 17: Delning, lusabräck. 18: Paus - mästare och gesäll. Sten och sonen Ingmar 19: Putsning med putshammare. 20: "Lus" första sortering 21: Delning av större bit till storlek 8x10 cm - smågatsten - "lusabräck" - delning.
Falkenbergs manskör bildades år 1906. Vid ett flertal gånger medverkat och sjungit i större sammanhang. I Stockholm vid sångarfesten 1912 samt på Baltiska utställningen i Malmö år 1923. År 1924 på Vallarna togs detta foto på dåvarande medlemmarna i Falkenbergs Manskör. På dirigenten folkskolärare Johan Thyléns 60-årsdag. Nedre raden från vänster: MOBERG John Bernhard, chef för kolonialvarubolaget AB G CE Nordblom&Co.Varberg Falkenbergsavdelningen. Innehade samtidigt en tjänst som hamnkassör i Falkenberg. John M malteserhund "Putte" fick även vara med på kortet som synes. THYLÉN Johan, folkskolärare, manskörens förste dirigent, kvarstod i denna funktion i 20 år. REINHOLDSSON Gustaf, bageriidkare och innehavare av Reinholdssons café i Falkenberg. JOHANSSON Henning, murarmästare. Andra raden från vänster: LINDELL J E, skräddarmästare, körens dirigent åren 1928-1943. ERIKSSON Almér,snickerifabrikör. THOMANDER Oskar, rådman.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Radiostationen i Grimeton med radiomasterna i bakgrunden. Byggnationerna inleddes vid årsskiftet 1922-23 och två år senare stod stationen klar vintern 1924. År 2004 skrevs Grimeton Radiostation in på världsarvslistan av Unescos världsarvskommitté. Under första världkriget konstaterades svårigheter med att hålla kontakten med omvärlden via då existerande telegramkablar. 1920 föreslogs att Kungl. Telegrafverket skulle försöka åstadkomma en trådlös förbindelse med USA över Atlanten. Lösningen skulle vara en så kallad ”storradiostation” som skulle underlätta kontakterna med de emigrerade svenskamerikanerna såväl som främja affärsuppgörelser och statsangelägenheter. Avståndet till USA skulle vara så kort som möjligt och gå fri från större landmassor, och kom fram till att mellersta Halland var lämpligt för en sådan radiostations placering. Cirka 1,5 år efter starten i Grimeton hade man kommit ner till en sändningstid på 17 minuter för ett telegram mellan Sverige och New York.
Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Masse har varit i Lau över nyår och tagit denna bild av lammhuset i milt och fint väder. Det är osäkert vilket av de båda delarna som är lammhus. Den lägre lite ålderdomligare delen skulle kunna vara det, lammen behöver ingen stor dörr. Den större dubbeldörren skulle kunna gå till ett russhus. I mitten sitter en stor lucka till en hoimd. Lammhuset, om det nu är det, ser övergivet ut och fungerar kanske som vedbod. Det står en huggpacke utanför och runt trädet står en mängd kasserade saker som två högbockar till fasadarbeten, en höhäcksgavel, en staketbit, grenar och stänger. T h ses grinden som stänger av storgården, man hade ju ofta djur gående löst på gårdsplanen.
August Melander har byggt om ladugården, bara det gamla kohuset är kvar. Men han har troligen återanvänt murarna från den förra ladugården, men murat igen portarna och tagit upp en ny gödseldörr och flera fönster spröjsade i tidens smak. Ladugården har också förlängts, den gamla slutade där ladporten börjar. Man byggde således en ny lada hitom den gamla, vilket innebar att ladugården förlängdes och tröskhuset och bodarna revas bort och gårdsplanen blev motsvarande plats större. Senare byggdes ytterligare en ladugårdslänga i anslutning till nya ladan. Ladugården har försetts med ett foderloft i trä med många spröjsade fönster. Det halmtäckta taket är flackare än det gamla kohusets, vilket gav sämre vattenavrinning, men det var modernt så här. Likaså det stora komplicerat spröjsade fönstret uppe i gavelspetsen.
En närbild på en idryssja på åbrinken nedanför Nybro. Ryssjan har dubbla kammare, det främre för större fisk och ett inre för mindre. Bredvid ligger arm- och stjärtstakar. Man ser hur stolparna är arrangerade, så det genom stjärtstakens ring går att skjuta ut och ner ryssjans stjärt i vattnet och sen binda staken i stolparna. På andra sidan ån syns flera anläggningar för ryssjor. Bilden är tagen i april när iden som bäst gick upp i ån för att leka. I bakgrunden ses en mycket enslig boplats. Här nere nära stranden måste det ha varit extremt stormutsatt utan ett enda träd som skydd. Troligen har någon fattig fått bygga sin bostad här av ett gammalt bulhus med en liten ladugård.
Att ta bort sten från åkrarna var ett evigt arbete. Små kunde man plocka och bära bort, men till stora använde man stensläp. Stensläpet placerades intill stenen, ibland grävde man ner släpet lite, och sedan vältrade man på stenen för hand eller med hävstänger. När man fått på stenen, fick stutarna släpa bort den. Större stenar som man inte kunde vältra upp, grävde man i stället ner så de hamnade under markytan. Riktigt stora stenar fick ligga kvar. Här visar Masse två sorters stensläp. Den lilla t v är av självvuxet virke, man har använt en klyka och dymlat på en tvärslå baktill. Där utöver har man lagt till två offerbitar på medarna, de var lätta att ersätta jämfört med den självvuxna biten. Det andra stensläpet är betydligt mera arbetat och liknar en enkel kälke. Den kunde användas för stora stenar.
Bilden är tagen från lillgården med muren och grindarna i förgrunden. Muren täcks av ett trälock bestående av två lutande bräder med en vågrät bräda i mitten, ett mycket vanligt sätt att täcka gårdsmurar. Småhuslängan består av ett gapskjul innehållande vedbod, en låg bodlänga innehållande dass och grishus med var sin dörr och fönster. Intill grishuset är en mindre vagnbod. Den större bodlängan innehåller två vagnbodar, hoimd (hörum) och lammhus, på loftet är det magasin. Bodlängan täcks av ett spåntak med en fågelholk på nocken! T h skymtar ladugårdens stalldel med halmtak. Mellan stallet och lammhuset sitter en port för att stänga av gådsplanen. Träden framför den låga bodlängan finns inte kvar, inte heller gapskjulet, som är ersatt med en ny vedbod. Annars är det mesta sig likt.
Man började odla sockerbetor i Lau 1892. Första sådden gjordes för hand i upplöjda fåror, men omkring 1894 köpte några gårdar tvåradiga hästdragna såningsmaskiner som man ägde tillsammans. Betorna skulle efter uppkomsten gallras, vilket man fick göra för hand, senare med liten hacka, krypande i raderna. När betorna blev större skulle de hackas fria från ogräs, vilket gjordes stående med långa hackor. Båda arbetena var mycket tråkiga. På bilden hackar från vänster troligen Elisabet Danielsdotter, 69 år, barnbarnet Ida Laurentina, 4 år, möjligen barnbarnet Ester, 15 år, troligen dottern Amanda Olofsdotter, 40 år och möjligen dottern Laura, 29 år. De är klädda i bättre arbetskläder med hattar och handskar. Elisabet, Ida och Amanda har grova arbetsförkläden. I bakgrunden syns bland annat Böinde Levanders part.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Den här är en av Masses tidigaste bilder. Det visar att han redan från början hade ett dokumentationssyfte med sitt fotograferande. Många av hans äldsta bilder visar byggnader eller företeelser som han visste var hotade och att det var bråttom med att ta en bild. Flistaksbyggnaden på Sunnkörke blev dock kvar, men inte med flisen i behåll, se Bild 1109. Men 2008 fick huset tillbaka sitt flistak efter en grundlig restaurering av hela takkonstruktionen. Så nu har Sunnkörke "varaktige Torsburgsflis" på taket! Det är obetydlig skillnad på huset idag jämfört med bilden. Luckan uppe på gaveln har dock bytts ut mot ett större fönster och vädringsluckorna har försetts med glasrutor. I bakgrunden skymtar brygghuset i sitt äldre utseende med bla faltak, se Bild 1110.
Uppenbarligen var inte Jakob Karlsson och Alfred Olsson på Fie intresserade av smide, det ser ut som om man låtit smedjan förfalla. Som byggnadstyp är smedjan mycket ålderdomlig, så här såg järnålderns och vikingatidens bostadshus ut till formen och med ingång mitt på gaveln, fast de var större och var av trä. I denna smedja är sannolikt ässjan placerad i bakre högra hörnet med bälgen t v. När man öppnade luckan fick man ljus in till städet framför ässjan. Dubbeldörrar behövdes så man kunde få in stora saker som tex slädar. Denna smedja låg troligen i beteshagen söder om gårdstomten utanför bebyggelsen iom att smedjor ansågs som brandfarliga. Gässen har gått ut från tomten på en betesrunda i hagen.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Den avvikande lille gossen till höger är disponentens son Hjalmar Svensson, sedermera Svenfelt. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Den kraftigt ökade befolkningen i Sverige från 1700-talet fick vanligtvis till följd att den ursprungliga sockenkyrkan byggdes till eller revs för att ge plats för nytt, större kyrkorum. Uppförandet av den nya kyrkan gick allt som oftast förbluffande fort. I Östergötland finns exempel på kyrkor som färdigställts under blott en månads tid. Detta gäller inte för kyrkan i Vikingstad. Arbetet med den nya kyrkan påbörjades 1765 och avslutades först 1768. Inredningen återstod då och invigningen kom att dröja ända till 1785. I Vikingstad kunde sockenborna emellertid ha fördragsamhet med den långa byggtiden. I annexförsamlingen Rakered fanns ett rymligt kyrkorum att bruka. I samband med tillkomsten av Vikingstad nya kyrka inkorporerades Rakered i en ny gemensam socken. Bilden visar interiör av Vikingstad nya kyrka med sin altarordning i ursprungligt skick. Altartavlan, som återger Kristus på korset, är utförd av målarmästare Falk från Askersund, som också dekorerade interiören.
Personalen vid Råby chokladfabrik, där som synes ett betydande antal kvinnor och flickor från orten erbjöds arbete. Fabriken grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.