The Barys - konstcyklisterna Max och Birgitta Freytag tillsammans med ytterligare en artist. Max var född i Essen, Tyskland och var konstcyklist sedan unga år. Birgitta, född i Örgryte, var sångerska men blev hans assistent vid föreställningarna och sedan tränad av Max till att utföra cykelkonster även hon. Efter andra världskrigets utbrott flyttade de först till Danmark och sedan till Norge. Men när han blev inkallad, såsom tysk medborgare, lyckades de med list ta sig till Sverige, ansöka om främlingspass och bosätta sig i Varberg. Där bodde de kvar till sin död. När bilderna tas i juni 1945 har kriget alldeles nyligen (7 maj) tagit slut i Europa. Deras shower i Varbergs Nöjespark var mycket populära och de for på turné med olika cirkusar och uppträdde i andra nöjesparker. De gifte sig 1949 och fick två barn, som även de deltog i showen. Mats Bahr (Ottosson) och dansken Peppo var två komiker som de samarbetade med. The Barys fortsatte arbeta ända fram tills Max blev sjuk på 1960-talet. Då började Birgitta istället driva en korvkiosk. Uppgift till bilderna: Norrgatan eller Borgmästaregatan 33.
Från 299 kr
Våxtorps kyrka och kyrkogård, fotograferat från väster. Kyrkan har ursprung i 1200-talet. Det breda tornet i väster med trappstegsgavlar, här under renovering, antas härröra från senmedeltid, men fick sin nuvarande, historicerande utformning efter en brand 1884-85. Kyrkan har varit knuten till Vallens slott i närheten, som hade s k patronatsrätt ända fram till 1922, då sådan rätt avskaffades i Sverige. Tidigkristna stormän uppförde egna kyrkor till sina gårdar och hade därmed rätten att själva välja präster och förfoga över kyrkans inkomster. Sådana enskilda kyrkoägarna kallades "patronus". Patronatsrätten kunde vara antingen reell, och följa med egendomen, eller personell och därmed följa en viss släkt. Det förstnämnda blev vanligast i Sverige. Under press från katolska kyrkan modifierades rätten med tiden. Den blev antingen förenad antingen med rätten att uppbära kyrkans inkomster (och därmed även skyldigheten att underhålla dess skick), eller rätten att välja präst (kyrkoherde). Till skillnad mot i Sverige lät man vid reformationen under 1500-talet i Danmark kyrkorna behålla sin andel i tionden och övriga ägodelar. Så kom det sig att den "lukrativa patronatsrätten" senare endast förekom i Halland och övriga forndanska landskap.
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Mangårdsbyggnaden till Sembs Mölla i Asige med kvarn och stort jordbruk Bilden är tagen mot söder. Bakom byggnaderna flyter Suseån som drev kvarnen, byggnaden till vänster. Bostadshuset var troligen byggt ca 1830 och kallades "kaptensgården" efter kapten Gert Jörgen Adam Geelmuyden (1859-1930, född i Nibstrup, Danmark) som ägde gården vid sekelskiftet. Han gifte sig 1887 med Elvira Fredrika Grundberg (1863-1949) från Abild och köpte Sembs Mölla år 1892 där han drev kvarnen och även var köpman. De fick sex barn vara två uppnådde 100-årsdagen. Den yngste sonen föddes 1903, samma år som blev Geelmuyden blev hamnkapten i Varberg, och dog så sent som 2005, strax före sin 102-årsdag. Kapten Geelmuyden hade arbetat till sjöss i engelsk tjänst mellan 1872-1892. Framför bostaden står en familj samt ett hästekipage. Om det inte är personer ur familjen Geelmuyden kan det vara arrendatorerna Ernst och Jenny Andersson samt deras syskonbarn. I husets vänstra gavel (mot kvarnen) låg en handelsbod. Kvarnbyggnaden på bilden kan vara uppförd 1888, men kvarndriften på platsen är betydligt äldre än så. Idag finns inget av husen kvar.
s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.