Inne på gården Fiskargatan7 en mycket liten stuga, som vänt gaveln mot den forna Norra Vallgatan, varav en stump kan iakttas här inne. Ryggåsstuga av timmer. Ett boningsrum utan förstuga. Stor öppen spis. Beboddes av en mycket gammal gumma.MH 1930
Från 299 kr
Trapphallen på 2 trappor. Till höger öppning i väggen upptagen för hiss. Till vänster dörr till blivande 1850-års postkontor. Där taket stöttas upp med stockar, var förr väggen mellan förstuga och expeditionsrum belägen.
fotografi
Dörröverstycke i form av en oljemålning på väv i ramverk med förgylld list och vitmålat ramstycke, på Gränsö slott. 3 stycken sammanhörande stycken med landskap i Vernets art. Hela serien kommer från Nääs i Västergötland. Uppsatta på väggarna i förstuga och trapphus.
Kållereds Missionskyrka utmed Labackavägen, invigdes 1923. Gudstjänstlokalen och dess förstuga har spetsbågiga fönster medan bostadsdelen har vanliga fyrkantiga fönster. Det finns fortfarande en aktiv församling med bl.a sångkör- och scoutverksamhet. Det grå eternithuset snett ovanför är ett bostadshus med lägenheter i (Heljeredsvägen 2). Kyrkan är idag ekumenisk och har bytt namn till Ekenkyrkan.
Vasahuset och andra byggnader i Borgholm. Gustav Vasa anlade i början av 1500-talet fem kungsgårdar på Öland, varav en i Borgholm. Vasahuset uppfördes troligen som källarstuga på Borgholms kungsgård och är en av Ölands äldsta profana byggnader. Det är ett rektangulärt tvåvånings stenhus; utseendet tillkom efter en brand 1677. Från 1500-talshuset finns bl.a. en tunnvälvd källare kvar. Planen är tredelad med förstuga och ett rum på vardera sidan. Byggnaden har under långa tider stått oanvänd eller använts som spannmålsmagasin. Vasahuset är byggnadsminne.
Huvudbyggnad från 1800-talets början. Undervåningen av kalksten, övervåningen av timmer. Stenväggarna är spritputsade och vita, i övrigt gulgrön oljefärg. Taket är täckt med kittat tegel. Mitt på framsidan finns en ståtlig fritrappa. På gaveln finns en utbyggnad med kökstrappa. Vid sidan av gaveln ett vinkast av kalksten. Källaren har tre välvda rum i husets tvärriktning. Våningens plan har långsmal förstuga och sal i mitten med två rum på vardera sidan. Till höger i förstufan låg länsmannens kontor, till vänster köket. Det inre modernt (1925), ett par kakelugnar i Oskar I:s gotik, det enda ålderdomliga.
Hamngatan sedd norrut från Magasinstorget. Lilla byggnaden mitt i bild är Mamsellernas hus, innehållande Firma Bygge. Huset flyttades till Gamla Linköping från Nygatan 3. Byggnaden uppfördes vid sekelskiftet 1800 av landssekreteraren Vilhelm Pereswetoff-Morath, som bostadshus för sina anställda, själv bodde han vid Stora torget. Planlösningen är enkel och ålderdomlig. Den har en gavelentré som leder först till en förstuga och därefter ett genomgående kök och ett rum. År 1822 köptes den av hushållsmamsell Karin Laurin, som sålde den 1858 till mamsell Emilia Pettersson.
Enkelstugan var torparnas och hantverkarnas hus. Den består av ett rum med eldstad, en kammare samt en förstuga. I rummet, som kallas storstugan, samsades familjen medan kammaren var förråd. Efter att det åter blev tillåtet med hemmansklyvning på slutet av 1700-talet blev enkelstugan mycket vanlig på landsbygden. Den var sedan medeltiden redan vanlig i städerna och inte minst i de norrländska kyrkstäderna. Denna stuga är byggd i början av 1800-talet och kommer från Lägdoms by i Säbrå socken där den kallades för Smedstorpet. Bredvid torpet står ett sk stolphärbre från Grössjö by från Bjärtrå. I härbren av detta slag förvarades säd eller andra förnödenheter för att skyddas från fukt och skadedjur. Härbret är ett av friluftsmuseets äldsta byggnader
Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.