Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man då får mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Bild från Hovåsristningen. Hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar men sammantaget ganska många finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar som föreställer djur. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Översänder härmed fotografi av en postkupé. Icke för att visa mig själv, ehuru jag står i öppna dörren.Däremot vill jag berätta om postvagnen. Den utgjordes av en ombyggd 3 kl. pass-vagn. Den osynliga delen av vagnen innehöll tvenne passagerarekupéer. Genom överenskommelse med tågpersonalen använde vi pass-kupéerna att placera paketsäckar i. Hade vi något utrymme kvar, då vi kommo till Sundbyberg, upptogs alla utrymmen där. En firma tillverkade smörja mot tagelmask och skickade massor av paket omkring i hela vårt land. Kortet är en obetydlig sak och torde ha ringa betydelse för Postmuseet. Användningen av pass-kupéerna visar emellertid billiga pakettransporter. Samarbetet mellan post- och järnväg var gott på den tiden. Det var en otäckt kall postkupé att åka i under vintern ! Stockholm den 30 januari 1961. Med högaktning Tore Pihl
Sankt Sigfrids källa. "Käll-bordet" ( den fyrkantiga stenen med ett rundt hål uti ), då det var helt, är 2 alnar 1 1/2 tum långt, 1:17 bredt och 5 tum tjockt och omkring hålet är inhugget .....:......Er född af vatn... Kan icke ....Rike .... En gammal Rönn står i bergsrevan deröfver. "Käll-bordet", som 1836 blef nytt bekostadt af Klockaren Joh. Vidgren, vardt inom åtta dagar åter sönderslaget, Ock det hela är- ovärderligt nog- omgifvet af brännässlor och gamla nedruttna gärdes-gårdar,- Men på backen, vid stora landsvägen, står ett slags minnesmärke af gement modern art, ej olikt en vanlig mil-stolpe, som skall för landets folk säga, att der skedde det första dop till kristen tro och lära i Sverige. - Minnesmärket borde visserligen vara helt annorlunda och ett af ädlaste slag. -Vidtalat den hederlige Klockaren Joh. Vidgren. Avskrift av orginalberättelsen, Verkställd den 15 febr. 1962.
'Monterad igelkott. :: :: Text till bilden: ''Igelkotten förekommer nästan i hela Europa. Han är dum, trög och rädd och blir han skrämd, rullar han sig samman till ett klot och utspänner sina skarpa taggar i alla rigttningar. Mot vintern gräfer han sig en håla under trädrötter, buskar eller dyliket, bäddar sin vintersäng med gräs, mossa och blad samt hvilar der stilla tills vårvärmen kalla honom till ett vigtigt arbete eller förtärandet af en mängd för landtmannen skadliga insekter och larver. Om hösten då igelkotten är ganska fet, ätes hans kött på vissa orter och anses af somliga som en läckerhet.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Exteriör från Wennbergs Mekaniska, första smedjan. Man står vid en vagn. 1864 flyttade Carl Johan Wennberg som smedlärling till Karlstad. Några år senare startade han en mindre verkstad för reparationer av redskap, vagnar och båtar som lade grunden till AB C. J. Wennbergs Mekaniska Verkstad. På 1870-talet beslöt sig Wennberg för att börja med vagntillverkning i större skala. 1875 inköpte han ett stort tomtområde, den så kallade Rönnigska gården, med ett därpå liggande vagnmakeri. Efter hand upptogs även tillverkning av andra artiklar och på 1890 uppfördes ett eget gjuteri i Viken, belägen intill Mariebergsviken. Åtta år senare flyttades hela verkstaden dit. Från vagnmakeri utvecklades rörelsen till ett betydande industriföretag med tillverkningara som, specialmaskiner och apparater till cellulosaindustrin, spel och dammluckor för vattenkraftanläggningar, varpbåtar, timmerbuntningsverk, hydraliska lyftmaskiner och pressar, bogserbåtar, isbrytare med mera. Carl Johan Wennberg var företagets ledare ända fram till 1925. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Bland annat Zieglers Kol & Koks i större tegelbyggnad. Fotografens ant: Eltjänst. 1941. Bolaget grundades 1890 under namnet Karlstads Kol & Koks-Aktiebolag. År 1924 ändrades namnet till Zieglers Kol & Koks-Aktiebolag. Firman handlade enbart med kol och koks och bedrev en omfattande import och försäljning av detta såväl i hela fartygslaster som vagnslastvis. Kontoret var på 1940-talet beläget på Västra Torggatan 5. 1935 anslöt sig Zieglers till ARA-koncernen, (A. R. Appelqvist Kolimport Aktiebolag) Stockholm. Senare blev Zieglers ensamförsäljare för Värmland av eldningsaggregatet REKA. Sen 1960-talet har Zieglers främst etablerat sig som en byggfirma som inriktat sig på tegel, takpannor, torrbruk och trädgårdsplattor. 1985 började dom sälja spisar, skortstenar och andra värmeprodukter. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945 B. Wendel (redaktör) Beskrivning över Karlstad med omnejd, 1939.
Uppsala, Arméns Underofficersskola (AUS) 1948 Bild 1: Pansaravdelningen framför B-kasernen. Furirerna bodde i A-kasern som syns i bakgrunden. Eleverna från P 3 i Strängnäs ser vi längst längst till höger i mittraden; tredje man från höger Rune Yngström , näste man Karl-Åke Bergström och Anders Bäck längst till höger. Sittande fr v Sven-Ingvar "SIA" Andersson P 2 - S 1, Joel Thynell P 2 - S 1 och Jan-Erik "Jeppa" Persson P 2. Kurshefen, kapten Carl-Fredrik "Figge" Follin sitter på bänken och bär ridstövlar, till höger om Follin sitter stf avdch sergeant Erik Aldrin P 1 - P 4. Bild 2-3: Omslag och insida med namnteckningar. K-Å Bergström blev senare kapten vid regementet och stannade där hela sitt militära yrkesliv. Bergström fyller 99 år detta år (2020).
Fornminne. Fotograferna Sten och Görel Mohlin (Dagåhs) vid Asmunds källa i närheten av Sibbarps by. Källans namn härstammar från första hälften av 1000-talet då enligt traditionen den tredje Skarabiskopen Asmund/Osmund sägs ha döpt de första kristna i trakten här. Osmund lär ha varit engelsman med nordiskt påbrå och blev på Olof Skötkonungs bekostnad omkring år 1020 sänd till Bremen för att undervisas i kristendomen. Därifrån återkommen blev han först biskop i Skara och utnämndes senare av kung Edmund Gamle till ärkebiskop över hela Göta rike. Både före och efter Osmund användes källan som en offerkälla. Men här var också en samlingsplats för bygdens folk, särskilt på midsommaraftnarna då man offrade och festade. Vägen från kusten mot inlandet och till Asmunds källa var förr en riksväg som gick mot Gödeby och förenade sig längre fram med Ätrastigen. Vid källan stod förr en offerstock, omnämnd i kyrkoböckerna på 1600-talet, och de gåvor man då fick in där skulle användas till Sibbarp kyrkas prydnad.
Vykort, flygbild "Sanatoriet, Spenshult". Spenshults sanatorium anlades år 1911–1913 med 110 vårdplatser i Spenshults kronopark för vård av tuberkulossjuka statstjänstemän. Sanatoriet ägdes av staten och förvaltades av Överstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond, som 1912 fått uppdraget att bygga ut sanatorietvården för både militära och civila statstjänstemän. Krav på detta hade rests i Riksdagen. Detta var det fjärde och sista så kallade jubileumssanatoriet och arkitekt var Ivar Tengbom. Sanatoriet var till viss del ett självhushåll med hönsgård, svinhus, trädgård och växthus. Uppe till vänster i bild ses odlingsytor. När tuberkulosen inte längre var en folksjukdom överläts sanatoriet år 1953 till Riksförbundet mot reumatism och ombildades till Spenshults reumatikersjukhus. Man tog emot reumatiker från hela landet för specialistvård.
Väderkvarnar står oftast på gravfält för att gravfält är högt belägna och man får då mer vind. Kvarnen närmast fotografen är en stubbkvarn. Stubbkvarn (även kallad fot- eller stolpkvarn) är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en "stubbe" eller "stolpe". "Stubben" kan vara av trä eller sten. Kvarntypen är mycket vanlig på Öland, för vilken "ölandskvarnen" kommit att bli en symbol. På ön finns ännu över 300 sådana kvarnar bevarade. Merparten av dem är byggda under 1700-talet. Enstaka stubbkvarnar – men sammantaget ganska många – finns bevarade runt om i främst norra Europa. Stubbkvarnen var jämförelsevis enkel att konstruera, och byggdes ända in på 1900-talet, ofta som husbehovskvarnar. Kugghjulen, såväl det stora (kronhjulet) och det lilla (trellan eller lyktan) tillverkades helt eller nästan helt av trä.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.