Ungdomsporträtt av Emma Malmgren. Född och uppvuxen i Vadstena som dotter till handlaren Carl Olof Malmgren och hustrun Ulrika Eleonora Gylling. Efter en tid i Stockholm återvände hon år 1888 till föräldrahemmet i Vadstena för att senare under året flytta till Rogslösa i samband med hennes giftemål med fanjunkaren Gustaf Ludvig Syrén. Makarna bodde i förstone i Borghamn men flyttade till Vadstena under hösten 1895. Efter ett tiotal år i Vadstena bröt paret upp för ny tillvaro i Linköping. I den nya staden kom de att bo invid Djurgårdsgatan i det område vid gatans nedre, östra sida som vid tiden benämndes Erikslund. Den 15 år äldre maken hade efterhand stigit till underlöjtnants grad men var nu pensionerad och möjligtvis sjuklig. I mars månad 1912 avled han av hjärtsvikt. Till hösten 1912 flyttade Emma och makarnas enda barn, en son, till en släkting i Uppsala men flyttade redan året därpå till Stockholm. Efter några adressbyten blev hennes sista vistelse Västmannagatan 91, där hon avled den 13 september 1917.
Från 299 kr
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Gerlachska huset stod klart 1891 i korsningen Västra Vallgatan-Bäckgatan, kv Trädgården. Byggherre var den förmögne ingenjör Hugo Gerlach. Nilsson anställdes som förman till bygget, snart efter att han kommit till Varberg. Arkitekter var Hans Hedlund och Yngve Rasmusson (som även ritat det s k Tomtehuset i Göteborg). Fasaden mot Bäckgatan uppvisar tysk nyrenässans med rusticering, kraftfulla gesimser och portik runt huvudentrén samt piano nobile, dvs den övre vånings fasad har ett mer nobelt utseende än bottenvåningen. Tidstypiskt är fönstrens t-indelning och att även andra arkitekturstilar blandas in, såsom barock och klassicism. Nedanför den stora trädgården ligger Gerlachs stallar. På vänster sida ligger kyrkoherdebostället, kv Prästgården, och nedanför det skymtar Gerlachs elverk. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot stallarna för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp hemmet. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv.
Besök vid Galtabäcksbåten i Tvååker vid utgrävningen 1928. Skeppet var ett fraktskepp, en knarr, och daterades senare till cirka år 1195. Det var lantbrukaren och före detta sjömannen Oswald Styrlander som fann båten, benämnt Galtabäck I, i en åker när han på våren 1928 grävde ett dike i närheten av Galtabäcken, vid havsviken Lerjan. Redan tidigare hade ett annat skepp hittats, ca 250 meter därifrån, kallat Galtabäck II, vilket man då också passade på att delvis gräva ut och undersöka, men lät ligga kvar. År 1998 gjordes ett nytt utgrävningsschakt av det skeppet. Lämningarna av Galtabäck I kan beskådas på Båtmuseet i Galtabäcks hamn. På bilden står direktör Alfred Wallberg i bildens mitt vid skjulet; nr 2 från vänster är ingenjör Gillis Olsson som sedan konserverade båten; nr 3 är byggmästare Adolf Tell; fr v vid skeppets högra sida står ingenjör ivan Pettersson, antikvarie G Hallström, intendent Albert Sandklef vid Varbergs museum, indentent Erik Sallvén vid Halmstads museum, okänd, kassör A. Lagergren samt längst till höger kyrkoherden och arkeologen Victor Ewald. (Se VMA6340:5)
En gammal manbyggnad med en nyare byggnad i vinkel och på gården en mycket hög flaggstång. Det gamla huset är förmodligen en s k långloftsstuga, vilket de två ingångarna antyder. Alltså ursprungligen en gammal högloftsstuga med en lägre ryggåsstuga i mitten och ett högre loft på ömse sida med var sin ingång. Vid godare tider har man fått råd att bygga på och lyfta upp taken till gemensam höjd och sätta in lunettfönster i loftgången som formats på ovanvåningen. Huvudentrén försågs med en veranda dekorerad med figursågade räcken, kapitäl och taklist. I många fall togs den andra ingången bort, men här behölls den och dörren med rombisk panel flankeras av pilastrar och ett kort skärmtak. Längs byggnadens takfot sitter en kraftig, lambrekängformad list. Taket täcks med enkupigt tegel och den höga stensockeln är vitkalkad och har en källaringång. Flygeln är också reslig med loftvåning men har taket täckt med stickor (pärt) och målad fasad, till skillnad från huvudbyggnaden. (Bilden beskuren pga negativets skador, ses nedtill och till vänster)
Gustav II Adolf - 1611–1632
Gärdslösa kyrka är en kyrkobyggnad i Gärdslösa på Öland. Den är församlingskyrka i Gärdslösa, Långlöt och Runstens församling i Växjö stift. Kyrkan brukar ses som Ölands bäst bevarade medeltidskyrka och var länge något av Ölands kyrkliga centrum. Prinsessan Margaretha och John Ambler gifte sig i Gärdslösa kyrka 1964. Under sommarmånaderna är kyrkan ett mycket populärt turistmål. Kyrkan består av ett långhus, ett rakslutet kor av ungefär samma bredd i öster, två korsarmar som skjuter ut från långhusets västra del, sakristia vid korets norra sida samt ett torn i väster. Långhusets västparti och det något yngre tornet är från 1100-talet. Kyrkan utvidgades vid mitten av 1200-talet med korsarmar med skulpterade portaler. Kryssvalven från omkring 1240 är slagna av den så kallade Gärdslösamästaren. Längre fram under 1200-talet byggdes ett nytt kor - med den originella trappgaveln - ett stycke öster om det gamla, vilket fick stå kvar tills långhuset under 1300-talets första hälft förlängdes och förenades med det nya koret. Något senare tillkom sakristian. Förändringar som påverkat kyrkans yttre, som det nu ter sig, inskränker sig därefter i stort sett till upptagandet av rundbågiga fönsteröppningar och uppförandet av tornlanterninen 1845, fritt efter de uppgjorda ritningarna. Murarna är sedan 1957-58 års renovering slammade och vitkalkade, med undantag för norra korsarmen, vars färgskiftande murverk är blottat. Även interiören - med kalkmålningar från 1200-talet och senmedeltid på väggar och valv och skulpterade kolonnkapitäl och konsoler - är mycket välbevarad i sitt medeltida skick. Bland de eftermedeltida tillskotten interiört märks, vid sidan av inredning från 1600- och 1700-tal, korets kalkmålningar från 1642. Kyrkorummet domineras av den altaruppsats som, inspirerad av uppsatsen i Kalmar domkyrka, tillkom 1764-1766. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
En typisk massebild, där man direkt lägger märke till hans pedagogiska förmåga: han ställer upp 6 redskap på jämna avstånd på en bräda mot en vägg, så de tydligt framträder. Han vill så tydligt som möjligt visa hur redskapen ser ut. Spaden är av uråldrig typ, vilken ännu användes in på 1900-talet, innan fabriksgjorda med hela metallblad slog igenom. Denna spade är järnskodd genom att ensmidd "hylsa" med skarpa kanter är trädd på skaftet. Upptill avslutas järnskoningen med en utstickande ögla på var sida. Genom öglans hål är en spik slagen in iträet, vilket håller järnskoningen på plats. Att kunna smida sådana järnskoningar i gårdens smedja tillhörde den tidens allmänbildning. Skaftet är breddat upptill och försett med en greppvänlig valk baktill och inte genombrutet som på moderna spadar. Skaftet är rakt och dess enkla formgivning elegant. Greparna användes främst vid arbete med gödsel och släke. Den vänstra är av modernare slag med smidda horn, möjligen kluvna ur ett och samma järnstycke. Fästet sitter baktill längst nere på träskaftet, där en genomgående nit och en järnring längst ner håller hornen på plats. Skaftet är rätt långt och något böjt och dess avslutning upptill är likt en gaffels, inte en spades. Greparna 2, 3 och 4 är alla gjorda av trä med järnskodda horn fästade med nitar. Greparna är välarbetade med tappade och pluggade slåar. Själva skaftets nedre del utgör det mellersta hornet. Skaften och hornen är kraftigt böjda, vilket innebär att man varit tvungna att leta efter självvuxna ämnen att tillverka dem av. Grepe nr 5 är något annorlunda genom att hornen är platt avsmalnade utan järnskoning. Den är heller inte lika böjd som de övriga. Den är också den största av greparna.
Häfte med 10 fotografier från Halmstad i ett ark vikt likt "dragspel" och utgivet av Victor Ahlbergs Bokhandel. 1. Omslaget med präglade guldiga bokstäver 2. "Halmstad. Norreport." En vagn rullar ut ur valvet och en pojke hänger vid valvet och kikar på fotografen. Till vänster om valvet har stadens Matigstrat anslagit en varningsskylt för beteenden i valvet som ger böter på 2-50 kr, såsom att färdas med velociped, dvs cykel. 3. "Kyrkan i Halmstad." Ena långsidan med träd kring angränsande torg. 4. "Halmstad, Storgatan." Gatumiljö med Norreport i fonden, fotgängare och många butiksskyltar. Till vänster görs reklam för t ex ett svarveri och på högra sidan ligger ett bundtmakeri, Levenbergs skomagasin, Aug. Schiecks hattaffär och en butik med färger och tapeter. 5. "Halmstad: Österbron." Järnbro där hästekipage och fotgängare färdas. Ett par sjömän, gossar och andra betraktar fotografen. Till vänster görs reklam för Van Houtens Cacao och Skandinaviska Kreditaktiebolaget. 6. "Halmstad. Nissaån vid Tivoli." Folk flanerar längs promenadstråket medan andra tar en roddtur på ån, som kantas av lövträd. 7. "Halmstad. Slottet." Vy över slottets fasad mot Nissan. 8. "Halmstad, Köpmansgatan." Gatuvy mot kyrkan med hästekipage och fotgängare. På gatans högra sida ses reklamskyltar för Eric Hedins Beklädnadsaffär, B M Sjö Vin- & Speceriaffär, J A Brand Toffelmakare och en kemikalieaffär och till vänster ligger ett Nykterhetscafé. 9. "Halmstad. I Tivoli". Tivoli som park och nöjesplats anlades redan 1843 av gästgivaren A J Sjögren med dans- och kägelbanor, restaurang och lusthus. 1858 köpte Göran Hammar m fl området och därför hedrades han i parken med bysten på bilden år 1909, skapad av skulptören Sven Andersson från Gnosjö. Då hade parken utökats både till ytan och med fler attraktioner och skickliga trädgårdsmästare hade utformat området till en mönsteranläggning. 10. "Halmstad, Hamnparti." Små och stora segelskutor ligger längs kajen, där några godsvagnar står frånkopplade. 11. "Halmstad. Vid Nissaån". Roddbåtar ligger förtöjda utmed åkanten, som följs av en smal stig. I bakgrunden en bro.
Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe. Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges. Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten. Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte. På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.