Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Snickerifabrik uppförd 1884 i nuvarande kv Renen, tidigare Snickaren. Vyn går längs den stengärdsgårdskantade Norra vägen som möter Gamlebyvägen, där fabriken ligger med hög skorsten och träbodar. I början av 1900-talet ägdes stadsägorna här, nr 355 och 357, av Varberg-Borås järnväg. Varbergs Snickeri AB köpte fastigheten 1911. När det gick i konkurs 1928 tog Karl Nilsson över, som i sin tur sålde företaget till Ivar Andersson 1930, varpå Carl Svenssonoch drev Varbergs Trävaruaffär här från 1949 och slutligen tog Torsten Evers vid fram till slutet av 1960-talet. Då startade han med kompanjonen Alf Löfgren istället firman Levata och sålde fritidsmöbler tills Varbergs kommun köpte fastigheten 1982. Byggnaderna är numera rivna.
Från 299 kr
Johan af Nordin, född i Forsbacka 1785 och död 1850. Stadsråd, disponent och militär. Blev efter avslutad karriär som officer med avsked som överstelöjtnant engagerad i Forsbacka Bruk som ägdes av hans far Johan Magnus. Då denne avled 1823 övertog af Nordin ledningen för bruket och drev detta fram till 1844. Blev politiker under 1820-talet på riksnivå och deltog i flera riksdagar. Utsedd till statssekreterare 1825. Han var stadsråd 1828-31. Utsedd till överståthållare 1828. 1831-39 var han president för Bergskollegium. Blev ordförande för Göta Kanaldirektionen 1835. Son till Landshövdingen i Kopparbergs län Johan Magnus af Nordin (1746-1823). Denne tillkallades 1792 till riksdagen i Gävle för att tillfälligt vara landshövding i Gävleborgs län, eftersom dåvarande landshövdningen F.A.U. Cronstedt bortsänts från staden på utlandsuppdrag. Detta skedde på inrådan till Gustav III av dennes rådgivare Gustaf Maurtitz Armfeldt. J.M. af Nordin adlades 1788 och blev friherre år 1800. Fotografi av målat porträtt.
Född i Gävle 1875 död 1950. Idrotssman och idrottsledare samt grosshandlare och dansk vice konsul i Gävle. Tävlade i friidrott och innehade det inofficiella världsrekordet på 100 m med 10.8 1898 och 1899. Svensk mästare på 100 m 1899 för Gefle IF. Deltog i OS 1900 då i IFK Gävle, på 100 m och 60 m och blev utslagen i försöken. Blev även inoficiell världsrekordhållare på 4 X 100 m med IFK Gävle med tiden 46,2. Blev sedermera idrottsledare och var bla. Svenska Ishockeyförbundets förste ordförande 1922-24. Var även medlem av Sveriges olympiska kommitté. 1920 donerade han en stor summa pengar för att säkra att den svenska truppen i OS i Antwerpen blev slagkraftig. I Gävle donerade han pengar så att Strömvallen kunde byggas. Drev också familjeföretaget Isaac Westergren & C.O Flyttade till Stockholm 1934. Fotografi av relief.
Under sina år i U.S.A. blev Fritz Pettersson bekant med denne pastor Charles Jacob Ledin som kom från Småland och var pastor i Nässjö, tills han flyttade till Amerika. Pastor Ledin kom sen och hälsade på pastor Pettersson här i Sverige, då han även gästade pastor Petterssons barndomshem, Skräddaregården, Törestorp, och då träffade Sara Olsson från Hulan, Daretorp. Tycke uppstod och Sara Olsson reste till U.S.A. och blev fru Sara Ledin. Foto, visitkort, inbjudan till bröllop och en lapp med text i ett litet kuvert. Skräddarmästare Carl G. Petterssons samling, Törestorp, Daretorp. Fotona är från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Firman Ad. Lidwall i Tidaholm etablerades 1862. Mivis Lidwall f. 1856 och Adolf Lidwall drev den tillsammans med sin dotter Signe.
Hilda* Charlotta Olsson, född 26/3 1902 i Fors (Jämtland), avliden 2/12 1997 Carlbergsgatan 27 i Örgryte. Gift med Viktor* Emanuel Olsson, född 11/1 1889 i Hjärterum, avliden 23/3 1959 Carlsbergsgatan 27 i Örgryte. De fick sonen Henry Olsson tillsammans. Viktor Olsson drev från cirka 1917 och framåt en porslinsaffär (bod) i Viktoriahallen, Göteborg (finns foto i arkivet på boden) som sålde sekunda porslin. Han köpte Rörstrands- och Gustafsbergsporslin. Viktor hade i många år ett förråd med glas och porslin i Vommedal Östergård "Olas" hos sin tidigare svåger Gustaf Johansson (från ett tidigare äktenskap med Rut Eriksson från Bölet, avliden 1919). Enligt uppgift byggde Viktor en brygga av krossat porslin utanför sommarhuset i Gottskär. Relaterat motiv: A1833.
Hilda* Charlotta Olsson, född 26/3 1902 i Fors (Jämtland), avliden 2/12 1997 Carlbergsgatan 27 i Örgryte och maken Viktor* Emanuel Olsson, född 11/1 1889 i Hjärterum, avliden 23/3 1959 Carlsbergsgatan 27 i Örgryte. De fick sonen Henry Olsson tillsammans. Viktor Olsson drev från cirka 1917 och framåt en porslinsaffär (bod) i Viktoriahallen, Göteborg (finns foto i arkivet på boden) som sålde sekunda porslin. Han köpte Rörstrands- och Gustafsbergsporslin. Viktor hade i många år ett förråd med glas och porslin i Vommedal Östergård "Olas" hos sin tidigare svåger Gustaf Johansson (från ett tidigare äktenskap med Rut Eriksson från Bölet, avliden 1919). Enligt uppgift byggde Viktor en brygga av krossat porslin utanför sommarhuset i Gottskär. Relaterat motiv: A1839.
Viktor* Emanuel Olsson, född 11/1 1889 i Hjärterum, avliden 23/3 1959 Carlsbergsgatan 27 i Örgryte. Gift med Hilda* Charlotta Olsson, född 26/3 1902 i Fors (Jämtland), avliden 2/12 1997 Carlbergsgatan 27 i Örgryte. De fick sonen Henry Olsson tillsammans. Viktor Olsson drev från cirka 1917 och framåt en porslinsaffär (bod) i Viktoriahallen, Göteborg (finns foto i arkivet på boden) som sålde sekunda porslin. Han köpte Rörstrands- och Gustafsbergsporslin. Viktor hade i många år ett förråd med glas och porslin i Vommedal Östergård "Olas" hos sin tidigare svåger Gustaf Johansson (från ett tidigare äktenskap med Rut Eriksson från Bölet, avliden 1919). Enligt uppgift byggde Viktor en brygga av krossat porslin utanför sommarhuset i Gottskär. Relaterat motiv: A1839.
Tändsticksetikett från Wexiö tändsticksfabrik. Gustafsbergs Tändsticksfabrik startades 1858 av firman P. Lundblad & Co. vid Norra landsvägen på den tomt som senare kom att hysa >Kalmar Chokladfabrik. Namnet Gustafsberg syftar på den lantgård som tidigare låg på denna plats. G bytte ägare några gånger innan handlanden C. G. Säfström övertog fabriken 1868. Han drev den sedan till 1887 då den såldes till det nystartade Swedish Match som kom att äga ett flertal fabriker. I samband med det bolagets konkurs lades driften ner 1889 men återupptogs 1893 efter att >Lindahls Tändsticksfabrik i Kalmar hade brunnit. Även Lindahls ingick i Swedish Match. År 1897 brann G men återuppbyggdes och driften var åter igång året efter. G uppgick 1913 i det nystartade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker och året efter nedlades fabriken för alltid. Fastigheten övertogs samma år av Kalmar Konfekt- och Karamellfabrik som senare kom att bli Kalmar Chokladfabrik. (Hämtat från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/g/gustafsbergs-taendsticksfabrik.html)
Etikett från Gustafsbergs Tändsticksfabrik. Gustafsbergs Tändsticksfabrik startades 1858 av firman P. Lundblad & Co. vid Norra landsvägen på den tomt som senare kom att hysa Kalmar Chokladfabrik. Namnet Gustafsberg syftar på den lantgård som tidigare låg på denna plats. G bytte ägare några gånger innan handlanden C. G. Säfström övertog fabriken 1868. Han drev den sedan till 1887 då den såldes till det nystartade Swedish Match som kom att äga ett flertal fabriker. I samband med det bolagets konkurs lades driften ner 1889 men återupptogs 1893 efter att >Lindahls Tändsticksfabrik i Kalmar hade brunnit. Även Lindahls ingick i Swedish Match. År 1897 brann G men återuppbyggdes och driften var åter igång året efter. G uppgick 1913 i det nystartade bolaget Förenade Svenska Tändsticksfabriker och året efter nedlades fabriken för alltid. Fastigheten övertogs samma år av Kalmar Konfekt- och Karamellfabrik som senare kom att bli Kalmar Chokladfabrik. (Uppgifterna är hämtade från http://www.kalmarlexikon.se/index.php/g/gustafsbergs-taendsticksfabrik.html)
Bilden visar S:t Larsgatan och Storgatan. Fotografen står på S:t Larsgatan och fotograferar ner mot Trädgårdstorget. Det torn med markis och balkonger man ser på höger sida, tillhör Östgötabankens kontor, på andra sidan Storgatan ligger Anna Pettersson, garnbyte och trikåaffär samt ett parfymeri. Till vänster i bild Trädgårdsföreningens frö- och blomsterhandel. Till höger i bild Tornbergska gården även kallad Götahuset. I slutet av 1940-talet breddades S:t Larsgatan och den lägre delen av huset togs bort. Huset flyttades till Gamla Linköping från Storgatan 38. Byggnaden uppfördes efter den svåra branden år 1700 av rektor Simon Löfgren (d 1723). 1762 köpte Zacharias Lindberg (1727-86), denne drev en manufakturaffär och grundade stadens första industri, en bomulls- och linnefabrik. 1792 köpte guldsmeden Nils Tornberg huset och gav byggnaden dess nuvarande utseende genom att putsa den och ge den sin fronton. Dock behöll byggnaden ännu vid mitten av 1800-talet sitt spåntak.
Orig. text: Nygatan vid Barnhemsgatan (Nuvarande Drottninggatan). Det lilla huset mitt i bild är Mamsell Agardhs skola. Huset flyttades till Gamla Linköping från Barnhemsgatan 1. Byggnaden uppfördes på 1830-talet av Olof Ax. Den har en ålderdomlig planlösning, inreddes ursprungligen till fyra lägenheter om rum och kök. År 1871 flyttade Mamsell Anna Charlotta Agardh (1805-1884) in i gården. På sjuttiotalet drev hon privatskola där.' Byggnaden närmast till vänster är Anderska gården. Byggnaden är ett lofthus med inbyggd svalgång. Det äldsta kända dokumentet rörande gården är från 1784. Gården har ägts av bl. a. fyra kakelugnsmakare och en hovrättskommissarie. 1874 flyttade Samuel Andersson in och öppnade affär i byggnaden, hans son Knut Ander (1873-1908) var en lovande konstnär. Byggnaden flyttades till Gamla Linköping 1958.
I tidig morgonstund vid midsommar faller ljuset här på manbyggnadens baksida. Det är ett modernt hus med källare med blockimmiterande sockel och hög bostadsvåning med högsmala fönster sittande i små nischer som är välvda upptill. Huset är en parstuga med köks- och brygghusbakbygge. Det uppfördes 1905 av Theodor Thomsson född 1874 på grannparten. Föräldrarna Thomas Nilsson och Stina Lisa Johansdotter styckade av en bit mark från sin gårdspart, men själva tomten, vilken Theodor och hans fru Josefina Hansson född 1874 från Botels bebyggde, kom från den rivna parten av Hallsarve som uppgick i Bjärges Danielssons. Thomssons uppförde en ladugård i resvirke ungefär samtidigt med manbyggnaden och en lada några år efteråt. Theodor och Josefina fick sonen Hugo 1904, vilken övertog den lilla gården 1930. Hugo gifte sig 1929 med Ingegerd Helena Margareta Melander född 1908 från Bjärges och de fick sonen Verner 1930. Hugo Thomsson drev gården till 1972, då han sålde bort jorden. Byggnaderna med tomt köptes av Olof och Ingrid Stjernholm till fritidsfastighet. På bilden ser vi sannolikt Theodor Thomsson 40 år och sonen Hugo 10 år.
Detta ställe kom till 1892 då möbelsnickaren Johan Lingvall född 1853 från Fole, gift 1888 med Margareta Maria Bolin född 1867 från Hallsarve, uppförde manbyggnaden på ofri grund tillhörigt kyrkan. Genom skiftet övergick denna mark till Karl Danielsson Fie, som ägde mark vid Gumbalde och av Karl fick man köpa fri tomten. Dottern Anna Lingvall född 1894 övertog stället 1920, gift 1919 med Oskar Pettersson född 1889 från Hallsarve på När. De köpte 1921 10 tunnland jord av Vilhelm Karlsson Sunnkörke och senare ytterligare jord och skog och bedrev jordbruk. Deras dotter Ellen Pettersson född 1921 ärvde stället 1951, gift med Ingvar Olsson född 1920 från Bjärges drev gården vidare till 1985 samtidigt som Ingvar var klockare i Lau. 1980 tog yngsta dottern (?) Anne-Marie Olsson född 1957 över fastigheten, vilken hon alltjämt innehar tillsammans med sin man Göran Storm. På bilden ser vi manbyggnaden, ett modernt snickarglädjehus stående på en låg källarvåning i sten. Huset har en välarbetad veranda i tidens stil. Taket är troligen belagt med papp.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975.
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Källa Wikipedia.
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Utsläppet som var problemet, (reningen).
Interiör verkstadsmaskin, 22 maj 1946. Valbo Verkstad A-B grundades år 1923 av häradsdomare K. G. Ålenius . Denne övertog ett tidigare bildat bolag, som drev verkstadsrörelse i Valbo med tillverkning av arbetsvagnar, timmerkälkar m. m. lät nu omlägga rörelsen för tillverkning av bil karosserier, varav mest lastvagns- och skåpbilskarosserier tillverkas. År 1929 ombildades firman till aktiebolag med Ålenius som verkst. direktör. Vid sin död år 1938 efterträddes han av sonen, ingenjör Gunnar Ålenius . Företaget har gått en kraftig utveckling till mötes och kan nu räkna sig till landets ledande inom sin bransch. Från att ha sysselsatt 34 man äro nu vid full drift cirka 80 arbetare anställda inom företaget. Valbo Verkstads A-B omfattar smides-, plåtslageri- och snickeriverkstad, monteringshall, måleri- samt lackerings- och tapetserarverkstäder, alla försedda med moderna, maskinella utrustningar. Bland företagets kunder kunna nämnas: Svenska armén, Kungl. Telegrafverket över 200 skåpkarosserier ha under årens lopp levererats hit Postverket, Vattenfallsstyrelsen, Stockholms stads gatukontor, en hel del allmänna verk och inrättningar samt privata företag. Dessutom är bolaget huvudleverantör till flera av de större bilfirmorna i Stockholm samt Ålenius valen förutseende man, som med öppen blick följde utvecklingen inom bilbranschen och han på övriga platser i landet. Företaget höll ut till någon gång på 1980-talet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.