Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Besök vid Galtabäcksbåten i Tvååker vid utgrävningen 1928. Skeppet var ett fraktskepp, en knarr, och daterades senare till cirka år 1195. Det var lantbrukaren och före detta sjömannen Oswald Styrlander som fann båten, benämnt Galtabäck I, i en åker när han på våren 1928 grävde ett dike i närheten av Galtabäcken, vid havsviken Lerjan. Redan tidigare hade ett annat skepp hittats, ca 250 meter därifrån, kallat Galtabäck II, vilket man då också passade på att delvis gräva ut och undersöka, men lät ligga kvar. År 1998 gjordes ett nytt utgrävningsschakt av det skeppet. Lämningarna av Galtabäck I kan beskådas på Båtmuseet i Galtabäcks hamn. På bilden står direktör Alfred Wallberg i bildens mitt vid skjulet; nr 2 från vänster är ingenjör Gillis Olsson som sedan konserverade båten; nr 3 är byggmästare Adolf Tell; fr v vid skeppets högra sida står ingenjör ivan Pettersson, antikvarie G Hallström, intendent Albert Sandklef vid Varbergs museum, indentent Erik Sallvén vid Halmstads museum, okänd, kassör A. Lagergren samt längst till höger kyrkoherden och arkeologen Victor Ewald. (Se VMA6340:5)

Från 299 kr

Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr