I början av 1960-talet var området mellan Jönköping och Huskvarna ännu en levande jordbruksbygd. Mellan de böljande sädesfälten går vägen ned mot Sanna gård och Kellgrens sanatorium. Men gårdens byggnader och villorna som tillkom under sanatoriets tid har börjat kringgärdas av en modern bebyggelse. Fotot är taget från vägen som gick upp mot Sannas "sommarladugård" på Öxnehaga.
Från 299 kr
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Två små barn står i vattenbrynet och håller varandra i hand. De var två av Kustsanatoriet Apelvikens första skrofulösa patienter år 1902. För lungtuberkulossjuka byggdes sanatorier runtom i landet, men i Varberg intresserade sig läkaren Johan Severin Almer för barn och unga med körteltuberkulos. Sommaren 1902 ägnade han åtta veckor åt att för egna medel vårda sex skrofulösa barn. Vården gavs i en bondgård i Apelviken som han hyrt för ändamålet. Maten lagades i Almers hem, Brunstedtska huset inne i Varberg, och fraktades ned till bondgården varje dag med häst och vagn. Stärkande diet ingick nämligen i behandlingen liksom sol- och salta bad, vila och motion. Jodhaltiga medikamenter, t ex fiskolja, användes också som botemedel. Apotekare Wåhlén i Varberg försåg Almers patienter med medicin gratis.
Badrestaurangen, Mösseberg. Byggnaden revs 1961-62, men restaurangrörelsen hade upphört tidigare. Restaurangens kök omkring 1915. Kökspersonal och troligen även elever. Restaurangen hade tre olika matsalar. Kl. 1 för mera välsituerade gäster. Kl. 2 var för inskrivna badgäster, som begärt denna klass samt för läkare och sköterskor. Kl. 3 avsåg personal i parken, baderskor, städerskor och övriga av Sanatoriets personal samt dessutom för s.k. fribadare d.v.s. mindre bemedlade, vilka fick bad och behandling utan att själva betala.
"20-talet". Paviljong 3 på Kustsanatoriet Apelviken som stod klar i på hösten 1926, ritad av sanatoriets arkitekt Rudolf Lange. Den godkändes för 128 platser, är byggd i sten med bjälklag av betong, putsade fasader och galvaniserad plåt på taket. Utöver bostadsrum, sjuksalar och ny badavdelning fanns även ett laboratorium och läkarbibliotek. Här ses den södra fasaden med solverandor i två våningar. Byggnaden står i förbindelse med paviljong 4 så man konstruerade en unik "glidhiss" eftersom det var en höjdskillnad mellan korridorerna i de två byggnaderna.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.