Livkompaniet 1963 BSI 1962-63 Ett "Muckarfoto" var rätt vanligt att framställa före utryckning. OBS! två bilder. Nummer hänvisar till märkning på bild 2. 1. Bo Klingberg 2. Torsten Lindh 3. Ingemar Åsander 4. Bernt-Åke Hjelm 5. Hans Gösta Wallin 6. Jan Erik Wäsche 7. Ronnald Anundsson 8. Lars-Göran Olsson 9. Leif Åhlstad 10. Bengt Åke Gelin 11. Björn Stenman fd. Pettersson. Blivande yrkesofficer. 12. Jonny Axelsson. Blivande yrkesofficer. 13. Löjtnant Bengt Einerth, plutonchef 14. Fanjunkare Arne Gustavsson, kompaniadjutant 15. Kapten Sten Karlsson, chef Livkompaniet "Sten-Kalle" 16. Sven-Olof Näslund 17. Alf Görsjö. Blivande yrkesofficer. 18. Sune Bertil Lundkvist 19. Leif Torsten Hjalmar Hedström 20. Lars Birger Zetterstrand 21. Kaj Flink. Blivande yrkesofficer. 22. Börje Rolf Sören Karlsson 23. Rolf Persson. Senare blivande yrkesofficer i FV. 24. Ivar Tagesson Bjare 25. Anders Eklöf 26. Leif Erik Ståhl 27. Urban Käck 28. Fanjunkare Eric Wäng. Stf plutonchef 29. Fritz Johansson 30. Eriksson 31. Rune Lanzén. fd. Larsson. Blivande yrkesofficer. 32. Hans Eric Karlsson 33. Åke Jansson 34. Alvar Lennart Berglund 35. Eriksson 36. Bo Pettersson.
Från 299 kr
Olof Jonssons text: Husdalen 28 juli 1912 Det är ett familjefoto taget i Husedalens trädgård. För att följa släktskapsförhållandena börjar vi med damen längst till höger som är Anna Beata Carlsdotter, Hjärtum (Husdalen) 1845-02-23. Beata var sedan 1909 änka efter maken Johan Peter Andersson Dahl, de var hemmansägare i Husedalen sedan 1880-talet. Tidigare hade Beatas far och farfar varit hemmansägare i Husedalen ända sedan 1812. Beata dog 1912-08-24, alltså mindre än en månad efter fotot togs. Nummer 2 från höger sitter Beatas dotter Ida Charlotta Dahl, Forshälla 1869-10-04 (Aspekärr) och intill sitter hennes make August Olsson, Hjärtum 1863-09-20. Kvinnan i mitten är Viktoria Dahlberg född Hansson 1878 i Brastad, hon var änka sedan 1909 efter Beatas son Karl Albin Dahlberg. Nästa dam är Beatas dotter Hulda Ulrika Dahl, Hjärtum 1888-05-25 (Husedalen). Den sista damen från höger räknat är Dagny Armida Kunigunda Carlsdotter gift Ryberg. Dagny var född Haga Göteborg 1892-02-25, dotter till Beatas halvsyster Lotta Carlsdotter som dog i barnsäng. Dagny kom som fosterdotter till Husedalen bara några månader gammal. Längst till vänster sitter Dagnys make Axel Ryberg född 1887 i Uddevalla. Barnen är från höger Åke Dahlberg född 1905 i Fjällbacka och Karl Göte Dahlberg född 1902 i Brastad, båda söner till Viktoria och Karl Albin Dahlberg. De två sista pojkarna är Ida och Augusts fosterbarn tvillingarna Fredrik och Emil Karlsson födda 1901-05-30 på Kungsholmen.
Gruppbild av familj och släkt när Jean och Marie Svenssons guldbröllop firas den 15 augusti 1908. Jubilarerna sitter i mitten med döttrarna Emma och Anna till höger om Jean, Olga och Julia till vänster om Marie. Längst ut till vänster sitter Katy, gift med sonen Emil, och längst till höger sitter Ellen Svensson, f Elmqvist. Baktill från vänster står sönerna Emil (Jordan Swensson), Ivan, Knut, Otto med hustrun Kristin och längst till höger Otto och Hugo. (Sonen Hjalmar är inte med på bilden.) Till höger om Kristin står Bror Axel Rosander och Curt Geier. Emils dotter Kristin står som nummer fyra från vänster; damen längst ut i raden är ej namngiven. Barnen fr v: Hugo Welander, Viola Rosander, Mia Rosander, Ebba Geier, Oscar Emil Rosander, Otto Geier, Stuart Jordan Swensson, Jean Rosander, Henry Jordan Swensson och liggande Ann-Marie Svensson. De är samlade i ett stort rum med stormönstrad jugendtapet med löv och blommor och en stor matta på golvet. Jean var bror till borgmästaren Emil Svensson i Varberg så guldbröllopet uppmärksammades i staden bland annat med flaggning i hamnen. Ett konditori hade skänkt tårtan till festen, en krokan med "brudparet" avbildat på toppen.
Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.