Gamla kyrkogården, Kalmar. Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. Kyrkogården idag Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mitt bland Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. (Uppgifterna är hämtade från http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656687)
Från 299 kr
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
The Barys - konstcyklisterna Max och Birgitta Freytag tillsammans med ytterligare en artist. Max var född i Essen, Tyskland och var konstcyklist sedan unga år. Birgitta, född i Örgryte, var sångerska men blev hans assistent vid föreställningarna och sedan tränad av Max till att utföra cykelkonster även hon. Efter andra världskrigets utbrott flyttade de först till Danmark och sedan till Norge. Men när han blev inkallad, såsom tysk medborgare, lyckades de med list ta sig till Sverige, ansöka om främlingspass och bosätta sig i Varberg. Där bodde de kvar till sin död. När bilderna tas i juni 1945 har kriget alldeles nyligen (7 maj) tagit slut i Europa. Deras shower i Varbergs Nöjespark var mycket populära och de for på turné med olika cirkusar och uppträdde i andra nöjesparker. De gifte sig 1949 och fick två barn, som även de deltog i showen. Mats Bahr (Ottosson) och dansken Peppo var två komiker som de samarbetade med. The Barys fortsatte arbeta ända fram tills Max blev sjuk på 1960-talet. Då började Birgitta istället driva en korvkiosk. Uppgift till bilderna: Norrgatan eller Borgmästaregatan 33.
Våxtorps kyrka och kyrkogård, fotograferat från väster. Kyrkan har ursprung i 1200-talet. Det breda tornet i väster med trappstegsgavlar, här under renovering, antas härröra från senmedeltid, men fick sin nuvarande, historicerande utformning efter en brand 1884-85. Kyrkan har varit knuten till Vallens slott i närheten, som hade s k patronatsrätt ända fram till 1922, då sådan rätt avskaffades i Sverige. Tidigkristna stormän uppförde egna kyrkor till sina gårdar och hade därmed rätten att själva välja präster och förfoga över kyrkans inkomster. Sådana enskilda kyrkoägarna kallades "patronus". Patronatsrätten kunde vara antingen reell, och följa med egendomen, eller personell och därmed följa en viss släkt. Det förstnämnda blev vanligast i Sverige. Under press från katolska kyrkan modifierades rätten med tiden. Den blev antingen förenad antingen med rätten att uppbära kyrkans inkomster (och därmed även skyldigheten att underhålla dess skick), eller rätten att välja präst (kyrkoherde). Till skillnad mot i Sverige lät man vid reformationen under 1500-talet i Danmark kyrkorna behålla sin andel i tionden och övriga ägodelar. Så kom det sig att den "lukrativa patronatsrätten" senare endast förekom i Halland och övriga forndanska landskap.
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Mangårdsbyggnaden till Sembs Mölla i Asige med kvarn och stort jordbruk Bilden är tagen mot söder. Bakom byggnaderna flyter Suseån som drev kvarnen, byggnaden till vänster. Bostadshuset var troligen byggt ca 1830 och kallades "kaptensgården" efter kapten Gert Jörgen Adam Geelmuyden (1859-1930, född i Nibstrup, Danmark) som ägde gården vid sekelskiftet. Han gifte sig 1887 med Elvira Fredrika Grundberg (1863-1949) från Abild och köpte Sembs Mölla år 1892 där han drev kvarnen och även var köpman. De fick sex barn vara två uppnådde 100-årsdagen. Den yngste sonen föddes 1903, samma år som blev Geelmuyden blev hamnkapten i Varberg, och dog så sent som 2005, strax före sin 102-årsdag. Kapten Geelmuyden hade arbetat till sjöss i engelsk tjänst mellan 1872-1892. Framför bostaden står en familj samt ett hästekipage. Om det inte är personer ur familjen Geelmuyden kan det vara arrendatorerna Ernst och Jenny Andersson samt deras syskonbarn. I husets vänstra gavel (mot kvarnen) låg en handelsbod. Kvarnbyggnaden på bilden kan vara uppförd 1888, men kvarndriften på platsen är betydligt äldre än så. Idag finns inget av husen kvar.
s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.