Samma som B145046:3699 2001-10-04,AS. Carl, 1861-1951, Svensk prins, hertig av Västergötland, tredje son till Oscar II. Efter universitetsstudier i Uppsala ägnade han sig främst åt kavalleriet. Han blev generalmajor 1897, general 1908 och var 1898-1912 inspektör för kavalleriet. C. kallades under denna tid populärt "Blå prinsen". Sin mest betydande insats gjorde C. som ordförande i det svenska Röda korsets överstyrelse 1906-45. Han ledde då en rad humanitära internationella insatser, bl.a. hjälp åt f.d. krigsfångar och åt krigsbarn. Vid C:s avgång instiftade Gustaf V Prins Carl-medaljen. C. förmäldes 1897 med prinsessan Ingeborg av Danmark. Paret hade döttrarna Margaretha, dansk prinsessa, Märtha, kronprinsessa av Norge, och Astrid, drottning av Belgien, samt sonen Carl Bernadotte (f. 1911). http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=141293
Från 299 kr
Erik XIV - 1560-1568
Amerikanistkongress 1958, fotografi, photograph
Norra partiet av Skattagårdens gamla ladugård i Stråvalla. Den blev såld till Danmarks nationamuseum 1944, dit den flyttades. Hallands Nyheter berättade om detta den 13 november 1944. (Se även bildnr FHN64_2-4)
Manhusbyggnaden på Skattagården i Stråvalla. Bilden publicerad i Hallands Nyheter, 1944-11-13, "Ladugården som går till Danmarks nationalmuseum". Bildtext: Gårdens manhus av år 1826. Tillhör samlingen med fotokopior från Hallands Nyheter som är från 1930-1940-talen.
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Porträtt av operasångaren Gustaf Sandström. Född den 7 juni 1826 i Klockaregården, Linköping som son till organisten Nils Peter Sandström och Christina Maria Rosengren, samt bror till kompositören Carl Israel Sandström. Studerade vid Linköpings trivialskola och gymnasium innan han gick med i Anders Gustaf Wallins resande teatersällskap under åren 1845-1851. Efter detta reste han till Danmark där han utbildade sig i sång hos Henrik Rung vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Han var med i danskt sångsällskap en tid innan han återvände till att uppträda med det resande teatersällskapet, nu lett av Oscar Andersson som sommaren 1853 hyrde Humlegårdsteatern i Stockholm. Sandströms sångröst i Johann Nestroys sångfars Talismanen eller De bägge rödhåriga i rollen som Titus Brandstock väckte uppmärksamhet hos Kungliga Teaterns direktör, friherre Knut Filip Bonde. Han erbjöds därför att debutera vid den kungliga operascenen den 25 november samma år i rollen som Miller i Nürnbergerdockan. Detta uppträdande gav honom stor framgång och även anställning vid den Kungliga teatern. De kommande 22 åren uppträdde han i en mängd stora roller, bl.a. Ashton i Lucia di Lammermoor, Jakob i Josef i Egypten, Capulet i Romeo och Julia och många fler. Sandströms sista uppträdande skedde den 18 augusti 1875 som Valentin i Faust där han i rollen yttrade de kusliga orden jag dör som en käck soldat. Två dagar senare tog Gustaf Sandström livet av sig med hjälp av en revolver, detta efter att ha lidit av nedstämdhet och hypokondri under en längre tid.
1883 Beställd av Marstrands Nya Ångfartygs AB för leverans hösten 1884. Fartyget ska först heta "Sveriges Madeira" som är ett gammalt smeknamn på Marstrand men man väljer "Lysekil" istället. Kontrakterad byggnadskostnad 138.500 kr. 1884-10 Fartyget klart för leverans. Beställarna är dock inte helt nöjda och kräver vissa förändringar innan leverans kan ske. 1885-04 Levererad av Lindholmens Varv som Lysekil till Marstrands Nya Ångfartygs AB, Marstrand. Eftersom kolförbrukningen ligger en halv kubikfot över kontraktets bestämmelser får rederiet 15.600 kr i kompensation av varvet. Trafik på traden Göteborg - Marstrand - Lysekil - Smögen. 1895 Akterdäcket förses med ett stabilt trätak och kommandobryggans front glasas in. 1951 Övertagen av Marstrands Rederi AB för 40.000 kr. Ombyggd vid Aalborgs varv, Danmark. Motoriserad. 2 x Nohab MG, 1.137 hk, 836 kW, installeras. 1953 Uthyrd till AB Sundfart, Malmö. Trafik i Öresund mellan Helsingborg och Köpenhamn. 1962 Såld till AB Sundfart, Malmö. Trafik på traden Strömstad - Halden. 1963 Såld till Rederi AB Nordö, Kalmar för 90.000 kr och omdöpt till Nordöland. Ombyggd för att även kunna frakta bilar (14 st). Trafik mellan Oskarshamn och Byxelkrok. 1971-12 Såld till Persöner & Co, Ystad för 19.000 kr för skrotning. 1972 Skrotad. (Skärgårdsbåtar.se)
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Gamla kyrkogården, Kalmar. Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. Kyrkogården idag Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mitt bland Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. (Uppgifterna är hämtade från http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656687)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.