Det har gått 5 år sedan de förra bilderna togs, se Bild 625 och 626, och den gamla bulbyggnaden är riven. I stället har man byggt en ny fähusdel lik den övriga ladugården. Taket är täckt med halm, s k bindtak, det gängse taktäckningsmaterialet i början av 1900-talet, agen tog definitivt slut vid Lausmyrs uppodling omkring år 1900. Tröskhuset ser ruckligt ut, dess tid var förbi. Dasset är påfallande likt det på Botels Hanssons part. Ladugården står ännu kvar och till det yttre oförändrad så när som på taket, vilket är täckt med pannplåt.
Från 299 kr
Här ser vi Mårtenssons manbyggnad, vilken enligt Lauboken skall vara uppförd 1880. Det kan stämma med tanke på byggnadens proportioner, att golvet ligger en bit upp från marken, jämför flygeln, och att taket är ganska flackt och utdraget. Men huset ser ut att sakna sockel vilket det borde ha och fönstren ser äldre ut, man borde ha åtminstone något trekantsfönster också vid denna tid. Den låga brygghusflygeln ser betydligt ålderdomligare ut, den är lägre och faltaket är brantare. Den bör ha innehållit brygghus och drängkammare/snickarbod.
Namnet "Fie" är en förvanskning av "Fide", "Fite", som betyder fuktig strandäng. Fie är socknens sydligaste gård liggande mot det stora sund som fanns mot När på sten- och bronsåldern, så här fanns för länge sedan vidlyftiga strandängar. Man uppför en ny manbyggnad, inte för att den gamla är dålig, utan för att den är gammalmodig. Det visar att det fanns rätt goda resurser, det var ekonomi i lantbruket. Sedan handlade det naturligtvis också om ägarnas initiativkraft. Just Emil Kristiansson tycks ha varit mycket energisk och mycket noga med att följa med sin tid och han skaffade nya maskiner och annat, se andra bilder.
Denna bild är mycket intressant, för den visar att gårdsplatsen dels har en historia före Per Olssons tid, dels att ytterligare gamla ladugårdsbyggnader tycks ha legat på en tomt sydväst om de nuvarande tillhörig Hallbjäns, se Bild 814-819. Det här förklarar att Per Olssons part stundtals har gått under Hallbjänsnamnet. På bilden ser vi hur den nya ladugården håller på att byggas längst t v. De gamla ladugårdarna i sten och bulteknik är mycket storbyggda och vittnar om en betydande gårdspart. Vad hände med den? Hur kom det lilla stället till som kom efter på denna tomt? Se Bild 814-819!
Masse tycks ha haft bra kunskap om Lau innan han började fotografera 1902. Det märks att han valde att fota hotade byggnader och företeelser först om han kunde. Ändå försvann en del under den tid han var ute med kameran innan han hann ta någon bild. Här på Smiss har han förevigat ett liten enkel men mycket ålderdomlig byggnad, en lambgift som bara består av ett brant troligen halmtak. Så här fast mycket större såg bostadshusen ut på äldre järnåldern! Uppenbarligen användes den ännu som lambgift 1903, vilket den inte gjorde några år senare, se Bild 1050.
Denna ålderdomliga ladugård fångade Masses intresse och han tog ytterligare en bild av den 6 år efter den förra. Nu var ladugårdens tid förbi, för året efter revs den och en ny mycket stor och modern ladugård byggdes i stället, se Bild 931. Den fick inte plats på det gamla stället, utan byggdes till höger om denna gamla ladugård stående med gaveln mot landsvägen. Egentligen var den gamla ladugården inte utsliten, den ser ut att ha varit i rätt gott skick, men den var gammalmodig. Längst till vänster skymtar ett hörn av grannpartens uthus, nu mera urrivet än på förra bilden, se Bild 927.
På Masses tid var Laubackar alldeles kala. Men just utanför hans stuga på andra sidan Backvägen nära kilen där andra vägen gick upp till Söderlunds stod den här vackra oxeln. Masse tyckte säkerligen om trädet och tog två bilder av det, se också Bild 1399. Det ser ut som oxeln blommar, i så fall är datumet fel. Rester av oxeln finns ännu kvar i det snår som nu har tagit över platsen. T h syns den stuga Masse köpte 1907 av vännen Hallsarve Hans Karlsson, men längre tillbaka låg nog den här marken under Kauparve. T v skymtar Bogs backe (Bogsens backe), där nedanför Smiss åkrar och änge och längst bort Lasusviken.
Stör tog man av ene, i nödfall av grangrenar. Stören skulle kares, dvs barken skulle huggas av på minst tre håll och sedan skulle stören spetsas och ställas upp för torkning med den spetsade ändan uppåt. Här står Fäi-Jakå och karar staur bakom ladugården en solig aprildag. Egentligen borde han ha gjort det här arbetet tidigare, så här dags var det tid för vårbruket. Och ännu har han mycket stör att ta hand om, det ligger en stor hög okaren staur bakom honom. Ovanför porten skymtar den ruckliga väderkvarnen.
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Ett sprucket glasnegativ, dessutom olyckligt exponerat och med påbörjad retusch. Likafullt har det värde i sitt frusna ögonblick av en svunnen tid. Byggnaderna till vänster i bild bildade vid tiden Brogrens bryggeri, senare mer känt som Centralbryggeriet. På motsatta sida av Stångån låg då som nu Stångs kvarns magasin, även om det redan vid tiden för bilden var länge sedan det maldes på platsen. Hitom kvarnbyggnaden skymtar Linköpings hamnkontor som tjänade trafiken både på Kinda- och Göta kanal. Vid kaj ser vi ångfartygen Ejdern och Nya Kinda.
Ester Löfgren i Linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Dotter till predikant Johan Edvard Löfgren och hustrun Kristina Lovisa Johannesdotter. Från 1916 var familjen bosatta i Finspång, inflyttade från Rättvik. I december månad 1920 flyttade Ester till Karlsborg för tjänst som småskollärare, varför porträttet bör placeras under hennes tid i Finspång. Efter att ha brutit upp från Karlsborg 1922 kom hon större delen av sitt liv att vara bosatt i Nykroppa, Värmland. Vid 63 års ålder gifte hon sig där med pensionerade järnvägsförmannen Johan Gustav Sundberg. Äktenskapet kom att vara i närmare 20 år. Som änka flyttade hon till Malmö, som blev hennes vistelseort till sin bortgång 1990.
Hägerstad slott i Hannäs uppfördes 1868-69 av musikdirektör Hugo Beijer. Han var ägare till Hägerstad skattegård och önskade efter sitt giftemål med grevinnan Anna Posse ett mer ståndsmässigt boende. Rådande dyrtid och måhända bristande ekonomiskt sinnelag gjorde bygget dyrare än beräknat och år 1880 tvingades Beijer sälja egendomen. Ny ägare blev protokollsekreterare Ludvig Christoffer Bäck och hans maka Carolina, Född Malmström, och det är från deras tid som ägare vi här ser slottet. Den skarpsynte kan rent av se paret i ett av andra våningens fönster.
1927 önskade Frälsningsarmen uppföra en ny lokal i Norrköping. På den valda platsen i kvarteret Kapellhorvan fanns en äldre källare överbyggd med ett magasin i trä från senare tid. Detta föranledde Östergötlands museum att företa en antikvarisk undersökning. Ammanuens Bengt Cnattingius beskriver källaren som uppförd av dels kluven dels oberarbetad granit som murats samman och putsats, täckt av ett tunnvalv likaledes av granit. Rummets dimmensioner var 4,25 x 6 m med öst-västlig huvudriktning. Då källaren inte som tidigare bedömts ha medeltida ursprung, tillstyrktes att den fick rivas. Bilden visar del av källaren mot väster.
Den 22 september 1922 firades det stort i Motala. 100 år hade gått sedan Motala verkstad grundats och likväl uppmärksammades att det timat lika många år sedan Göta kanals västgötadel invigdes. Mannen bakom bägge verken var som bekant Baltzar von Platen och denna dag ärade man honom med att avtäcka hans staty på torget. Vad få visste var att skulptören inte hunnit få klart monumentet i tid. Vad som avtäcktes var en patinerad gipsavgjutning. Den rätt och riktiga statyn i brons kom på plats först våren därpå.
Porträtt av Eberhard Örn. Född 1854 i Stora Tuna församling i Dalarna där fadern vid tiden tjänstgjorde vid Dalaregementet. Med tiden kom fadern att knytas till Första livgrenadjärregementet i Linköping och från 1871 var familjen bosatt i staden. Efter juridiska studier i Uppsala kom Eberhard att från 1888 vara verksam i Stockholm. Hans tid i huvudstaden har för denna beskrivning inte utretts, utan här noteras endast hans död i sviterna av leversvikt på juldagen 1899. Han var då skriven på Funckens gränd invid Kornhamnstorg.
Tinnebäckens flöde utmed området Sandbäcken i Linköping. Det var ingen slump att fotografen sökte sig till ett av bäckens större fall just våren 1924. Året bjöd på ett särdeles kraftigt vårflöde som i hela landet hamnade på vykort. Av lokalhistoriskt värde fick vi i detta fall även en god återgivning av den sällan avbildade huvudgården till fastigheten Sandbäcken. Den långa huslängan uppfördes ursprungligen omkring 1810 som bostad för bruksarbetare vid ett då nyanlagt tegelbruk på platsen. Huset kom över tid att om- och tillbyggas för att slutligen rivas 1958.
Porträtt av Evald Stenhammar. Född i Häradshammar 1824 som son till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Efter teologiska studier vid Uppsala universitet inflyttade han till Linköping 1865 för tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Efter en tid åter i Uppsala för fortsatta studier och vidare som prästvigd docent inflyttade han 1876 en andra gång till Linköping, nu tillsammans med hustrun Anna Charlotta Holmberg och parets fyra barn. Skälet var erbjudande om tjänst som så kallad domkyrkosyssloman vid sidan av kyrkoherde i Vreta kloster och Stjärnorp. Från år 1878 var familjen bosatt i Vreta klosters kyrkoherdeboställe.
Dåvarande Nygatan 28 i Linköping. Stadsgårdens huvudbyggnad hade sin gavelfasad mot Sankt Larsgatan och det var således den som mötte de som gjorde sig ärende till Trädgårdstorget. Fasaden annonserade "Brita Johnsons Modeaffär". Hon hade flyttat till Linköping från Jönköping 1905 och efter en tid öppnat butik i fastigheten. Hennes främsta artiklar var damhattar. En annan affärsidkare i gården var Werner August Källström. Skylten vid hans ingång visar vägen till hans spannmålsaffär. Bilden är odaterad men uppskattas till tiden omkring 1915. Ungefär 20 år därefter skulle här resas Åhléns Tempo-varuhus, sedermera och för yngre Linköpingsbor mer känt som platsen för Hennes & Mauritz.
I rik kulturbygd och med ett vackert läge invid sjön Järnlunden ligger Hallstad säteri. Som så ofta för en gammal gård bär den på en komplicerad historia som här skulle föra för långt att redogöra för. Mer ovanligt är att gården i äldre tid ståtade med två mangårdsbyggnader, båda resta under 1700-talet, en rent av tidigare. I början av 1830-talet övergick det gamla säteriet i bondesläkt och något senare delades gården i två enheter. Bilden visar den troligtvis något äldre mangårdsbyggnaden som vid fototillfället 1951 stod under renovering.
Makarna Stånggren med sina förstfödda barn låter föreviga sig i linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Tiden är något av 1800-talets sista år. Johan Stånggren är vid tiden löjtnant vid Första livgrenadjärregementet i Linköping men har även en civil karriär som lantmätare. Makan Ottilia Sjögreen är bördig från Edshult i Jönköpings län men har före äktenskapets ingång 1889 varit bosatt i Uppsala en längre tid. I famnen håller hon dottern Anna Sofia Margareta och framför fadern sitter sonen Gustaf Adolf Magnus. Barnens tilltalsnamn har inte kunnat styrkas.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.