En stensättning, anläggning 25, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggningen var en kvadratisk stensättning, 6x6 meter stor innehållande en järnåldersdös samt ett brandlager. Inom stensättningen framkom brända ben, keramik, ett silverhänge, en märla av järn, en bronsnit och ett oidentifierat järnföremål. Brandlagret sträckte sig delvis utanför kantkedjan och i det framkom keramik, två fragment av en bronsfibula, två bronsnålar samt en järnnit. Järnåldersdösen bestod av en stenkista med tre sidor, ca 1x1 meter stor samt en täckhäll. Öppningen var åt söder. Här hittades brända ben, keramik, en troligt vikt av brons samt två oidentifierade järnföremål. Osteologisk analys av benen visade på en individ mellan 35 och 64 år. Datering 735-770 e.Kr. Anläggning 25 finns även med på foto JMF.00318-24.

Från 299 kr

Vykort, "Halmstad Utställningen." visade entrén med tre högsmala valv. Halmstadsutställningen 1929 ägde rum 20 juni–5 augusti och invigdes av kung Gustaf V. Utställningen arrangerades på initiativ av Halmstads hantverks- och industriförening i syfte att visa upp vad Halland hade att erbjuda inom hantverk, industri och konst. Utställningsområdet byggdes upp kring Högre Allmänna Läroverket som en ny trästad och arkitekt var Uno Forthmeiier. Läroverkets salar användes för utställningar. På annexets vindsvåning visades den moderna halländsk konsten och de sex deltagande konstnärerna bildade därefter Halmstadgruppen. Nöjesfält och utskänkningsställen fanns på området som kvällstid lystes upp av 5000 lampor. Stadsträdgårdsmästaren Gunnar Svensson hade anlagt grönområden och rabatter. Staden passade också på att marknadsföra sig som en badort tillsammans med Tylösand för att locka turister.

Från 299 kr

Redan 1883 började anläggningsarbeten på Svartön vid Luleå för järnvägen Luleå Gällivare - Luossavaara - Victoriahamn. Det tog nästan 6 år innan det första malmtåget kom ned till Luleå 1888. Banan byggdes av Sverige & Norge Järnväg. Det visade sig dock snabbt att banans standard var alltför dålig och kostnaderna höga. Finansieringarna från ett engelskt bolag räckte inte till för att förbättra det. Banan togs därför över av staten redan i februari 1891. Året därpå startade åter malm- och persontrafik på hela sträckan. Exploateringen i malmgruvorna började öka. Kapaciteten har successivt också ökat genom förstärkning av bana, broar, mötesstationer och elektrisk drift. Malmbanan hade både politiska och kommersiella betydelse för landet. På senare tiden den uppmärksammades av turism och har varit destination för dollartåg, biltåg och enklare tåghem. På bilden syns tungbelastad malmtåg på väg mot Svartön.

Från 299 kr

Redan 1883 började anläggningsarbeten på Svartön vid Luleå för järnvägen Luleå Gällivare - Luossavaara - Victoriahamn. Det tog nästan 6 år innan det första malmtåget kom ned till Luleå 1888. Banan byggdes av Sverige & Norge Järnväg. Det visade sig dock snabbt att banans standard var alltför dålig och kostnaderna höga. Finansieringarna från ett engelskt bolag räckte inte till för att förbättra det. Banan togs därför över av staten redan i februari 1891. Året därpå startade åter malm- och persontrafik på hela sträckan. Exploateringen i malmgruvorna började öka. Kapaciteten har successivt också ökat genom förstärkning av bana, broar, mötesstationer och elektrisk drift. Malmbanan hade både politiska och kommersiella betydelse för landet. På senare tiden den uppmärksammades av turism och har varit destination för dollartåg, biltåg och enklare tåghem. På bilden syns tungbelastad malmtåg på väg mot Svartön.

Från 299 kr

Slöjdsal i "Gamla försöket" på Stretereds skolhem, troligtvis före 1936. Avdelningen Försöket eller "Gamla försöket" som det också kallades var inrymt i en trävilla med två våningar. Trävillan låg på den stora gräsplanen mellan Vita Villan och Videgården. Videgården blev det nya namnet på den byggnad som var färdig 1936. Samtidigt ändrade man namn från avdelningen Försöket till Förskolan, och slöjdsalen och Förskolan flyttade in i den nya byggnaden Videgården. Trävillan "Gamla försöket" revs 1949. När eleven först kom till skolhemmet fick eleven bo på avdelningen Försöket i två år för att gå i en provklass. Under dessa två år gjorde sig lärarinnorna ett omdöme som visade om eleven kunde flyttas vidare till skolhemmet eller om eleven var obildbar och fick stanna kvar på Försöket.

Från 299 kr

Tornuret i S:t Olofs kyrka. Enligt likpredikan över borgmästaren Anders Larsson Hvass, tryckt 1660, skall stadens kyrka ha försetts med sejerverk och visare. Sejerverk var ett ur, som både visade och slog tiden. Med visare menas säkerligen solur eller en solvisare, som ofta fanns i eller vid kyrkorna. Inventarieförteckning över kyrkans ägodelar av år 1687 upptar också ett urverk. Tornur kan det dock inte vara fråga om, innan tornets övre del ombyggdes i slutet av 1680-talet. I kyrkans torn har ända tills vår tid funnits undangömt ett intressant gammalt tornur av mycket åldrig konstruktion, fast under tidernas lopp mycket omändrat. Detta kan gå tillbaka till 1600-talet och kan således möjligen vara det ur, som borgmästare Hvass anskaffade eller låt göra. Detta ur deponerades i Falbygdens museum.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe centralt i bilden) och anläggning 31 (i mitten) och en domarring, anläggning 28, (centralt i nederkanten), som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Även fler gravar syns delvis på bilden. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-26.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 25 (höger) och anläggning 26 (till vänster), som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 25 var en kvadratisk stensättning, 6x6 meter stor innehållande en järnåldersdös samt ett brandlager. Inom stensättningen framkom brända ben, keramik, ett silverhänge, en märla av järn, en bronsnit och ett oidentifierat järnföremål. Brandlagret sträckte sig delvis utanför kantkedjan och i det framkom keramik, två fragment av en bronsfibula, två bronsnålar samt en järnnit. Järnåldersdösen bestod av en stenkista med tre sidor, ca 1x1 meter stor samt en täckhäll. Öppningen var åt söder. Här hittades brända ben, keramik, en troligt vikt av brons samt två oidentifierade järnföremål. Osteologisk analys av benen visade på en individ mellan 35 och 64 år. Datering 735-770 e.Kr. Anläggning 25 finns även med på foto JMF.00318-23. Anläggning 26 var en oval stensättning, 3,5 x 3,0 meter stor. Inom den framkom lite brända ebn och keramik. Här fanns även ett benlager med brända ben, keramik, harts, ett kamfragment av horn, en agraffknapp samt en bronsnål.

Från 299 kr

Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född 1881-03-07, död 1962-08-04. Gift 1922-06-04 med Kajsa Larsson (född 1866-04-27), änkling 1928-02-25 (cancer). Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.

Från 299 kr

Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född i slutet av 1800-talet, död 1970-talet. Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr