LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Sök Sök
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Gammal

Antal träffar: 16989
Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture:

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr
Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr
Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Från 299 kr
Två stensättningar, anläggning 29 (uppe centralt i bilden) och anläggning 31 (i mitten) och en domarring, anläggning 28, (centralt i nederkanten), som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Även fler gravar syns delvis på bilden. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-26.

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe centralt i bilden) och anläggning 31 (i mitten) och en domarring, anläggning 28, (centralt i nederkanten), som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Även fler gravar syns delvis på bilden. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-26.

Från 299 kr
Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr
Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr
Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr
Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture:

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr
198 199 200 201 202 203 204

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår