VGJ ,Västergötland - Göteborgs Järnväg Godsvagnspråm. Pråmtrafiken i Göteborg Omkring 1901 började VGJ med transporter inom hamnområdet i Göteborg. Man skaffade ett antal pontoner (pråmar) på vilka man kunde rulla på och av godsvagnar
Från 299 kr
En buss har kört in i en kiosk. Korsningen Sparbanksvägen/Mellanbergsvägen. På ändhållplatsen började den tomma bussen med låsta bromsar rulla nedför backen, rakt mot en kiosk med en kö av barn.
Sagan om pannkakan. Handdockor, hösten 1988. Fotografi ur album tillhörande Blanka Kaplan. Sagan om pannkakan är en upprepningsberättelse som handlar om en pannkaka som rullar ut i världen. Ständigt stöter pannkakan på djur och människor som vill äta upp honom, men dem lyckas han rulla ifrån. Tills han möter en gris. Den norska folksagan gick som dockföreställning 1990 i Vadstenas bibliotek.
Sagan om pannkakan. Stavdockor, hösten 1988. Fotografi ur album tillhörande Blanka Kaplan. Sagan om pannkakan är en upprepningsberättelse som handlar om en pannkaka som rullar ut i världen. Ständigt stöter pannkakan på djur och människor som vill äta upp honom, men dem lyckas han rulla ifrån. Tills han möter en gris. Den norska folksagan gick som dockföreställning 1990 i Vadstenas bibliotek.
Klockan är cirka 08.00 och det är någon av vårarna 1927-31. Loket nere till vänster är Statens Järnvägar, B 1387 som blev av med vakuumbromsapparaterna 1927 och det sitter åskviggar på loket vilket visar närmare 1930. Precis till höger om belysningsstolpen i förgrunden ser man aktern på persontåg Pt 1 till Trellborg. Med ett Sb-lok ska det rulla vidare. Nästa tåg till höger är troligen snälltåg, Snt 37 till Göteborg med B-lok. Sen har nyss nattsnälltåg 11 ankommit från Stockholm och ett Ke/h-lok växlar undan Malmövagnarna och sen skall B 1387 koppla till för färden mot Trelleborg. Till höger därom står ett B-lok med dagnälltåg 8 mot Stockholm. Loket har så kallad norrlandsplog. Norrlandsplog sitter på nästa B-lok också. Det skall dra snt 42 mot Göteborg. Längst till höger står ett Sa-lok med persontåg, 1734, till Eslöv. Vagnar till Kristianstad medföljer. Bland annat en restaurangvagn. TT
Enligt notering: "101-årig björnfäll d 23/7 -58". Se foto UMFA53226:0429 på lantbrukaren och björnjägaren Carl Ehrnst. Troligen rör det sig om den nedan beskrivna mattan. "En svensk källa (2011) berättar att det rör sig om två olika björnar och vid olika tidpunkter. Från björnen som fälldes 1857 lät Carl Ehrnst göra en matta av skinnet. Carl Ehrnst var den söndagen björnen blev skjuten på Berby herrgård i det innersta av Idefjorden i Norge. Han och några norska skyttar gick uppför fjället till svenska gränsen och stötte på björnen på svenska sidan, närmare bestämt 2 km från Håvedalen i Skee socken. Björnen fälldes alltså av en svensk, på svenska sidan gränsen. Sedan bar de djuret fram till ett timmerkast och lät björnen rulla ner mot Berby."
Papyrus i Mölndal. Pappersmaskin. Med denna maskin, som du ser på bilden, tillverkas papper i långa breda remsor, som samlas upp på en axel till en stor pappersrulle. Papper har tillverkats här i Mölndal i ett par hundra år. Förr gjorde man papperet av linnelump, som man fick av gamla utslitna linnekläder. Senare lärde man sig att göra papper av trä. I en maskin höggs trästockarna sönder till träflis, som kokades tillsammans med kemikalier i stora behållare. Träflisen liksom smälte sönder. Därefter samlades träfibrerna på en bred filtremsa, och vatten pressades ur, så att det blev sammanhängande papper i långa breda remsor. På Papyrus tillverkas många olika sorters papper, t.ex. skrivpapper, som vi använder här i skolan, tryckpapper, som ni har i era läroböcker, kartong, som man använder till papplådor och emballage. Papyrus har fått sitt namn av en växt, som förekom rikligt vid Nilens stränder i Egypten. Papyrus-växten är ett manshögt gräs och liknar vår vass. Av växtens märg kunde folket i Egypten tillverka ett vackert papper (papyrus), som de kunde rulla ihop. På detta papper skrev egyptierna sina bildtecken (hieroglyfer) med svart sot, som lösts i vatten (ett slags tusch).
Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Laguppställning för stadsfullmäktige. De ska spela fotboll mot kyrkofullmäktige (se bild AKF-04199) Stående, från vänster: Karl Matsson, Åke Öhling, Gustav Danielsson, Jonas Carlsson, Sven Moberg och Sven Hedlund. Sittande, från vänster: Thorvald Ernulf, Nils Brodin, Ewert Skoglund, Ingvar Johansson och Karl-Axel Jansson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Kyrkofullmäktiges laguppställning. De ska möta stadsfullmäktige (se bild AKF-04200) i en fotbollsmatch. Stående, från vänster: John Pettersson, Anna-Greta Åkersten, Bengt Samuelsson, Thure Berggren och Gösta Lindmark. Sittande, från vänster: Charles Fernsten, Rolf Danielsson, Karl Pettersson, Thure Kühne och Rune Matsson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.