fotografi, påsiktsbild, bilder
Från 299 kr
All mark betades förr och strandbetet var viktigt, det kunde bitvis vara rikligt och det fanns ju vatten till djuren. Men vattenståndet kunde skilja på mer än en meter, vilket gjorde stor skillnad på långgrunda stränder som vid Lausviken. För att djuren inte skulle smita när det var torrlagt, byggde man tunar ut i sjön. För att dessa inte skulle spolas bort vid högvatten, gjorde man en sorts primitiva stenkistor med stumpar av räcktunar emellan. Dessa utstuar kunde någorlunda stå emot storm och is. Här ses en sådan räcka vid Nyen vid Lausvikens södra strand.
Fie Oskar Larsson, 48 år, står på gården med särskild träskokränke och låtsas borra ur utrymmet för foten i träskon. Han har en borr av uråldrig typ, mot kränkan står två skedborrar lutade samt en yx, ett par av de verktyg som krävdes. Träskorna är fastkilade i urtak i kränkan. Oskar har sina traditionella arbetskläder och vegakeps. I bakgrunden ligger en jättestor grenvedshög. Den ser ut att räcka länge, men denna typ av klen ved med mycket luft emellan brann upp fort. Se Nr 245!
Efter att Kaserngatan lagts ut i början av 1900-talet, uppfördes raskt en räcka påkostade villor utmed vägstråket. Först ut att bebyggas var området som idag omfattar kvarteret Eken. Kaserngatan 7, ett stycken in på gatan från norr, är ett representativt exempel på villa byggd i tidens nationalromantiska smak. Till vänster skymtar Kaserngatan 5 i en stramare uttolkning av stilen. I bakgrunden, på stadens högsta höjd, ses två generationer av anläggningar för Linköpings vattenförsörjning. Till vänster den äldre anläggningen i form av en öppen vattenreservoar. Till höger stadens nya vattentorn, uppfört efter ritningar av Axel Brunskog och invigt 1910.
Porträtt av baron Eskil Banér. Född 1808 på Ekenäs slott som förstfödde son till Svante Banér och dennes andra maka, Carolina Matilda Wallenstråle. I vuxen ålder gift 1823 med Carolina Sederholm. Makarna kunde efter att Eskil utköpt sin bror Svante från Ekenäs skapa sitt egna hem på slottet. Äktenskapet välsignades med ett barn, sonen Gustaf Banér, född 1833. Därefter följde en räcka år med inneboende bekanta, bokhållare och inspektorer i en inre krets och rättare, kuskar och lantbruksstudenter i en yttre. Så tycks livet fortlöpt tills makarna sålde Ekenäs till greve Philip Klingspor 1880. Källorna är exakta. Den 14 mars 1880 tillträdde Klingsbor med sin familj och slottets forna innehavare flyttade till sonens gård Ås.
Foto av syster Hulda hos Kassman i Norrköping sittande vid ett bord (enligt text skriven i albumet).Text på framsidan: "Skulle ärmarna vara vida kan du ju låta en kappsömmerska sy in dem, det är ju bättre än att de äro för trånga. Du använder väl vita kragen för jag har ej satt något på kragen. En glad Pingst". Text på baksidan: "Kära syster, jag skickar nu dräkten, hoppas du blir belåten. Jag har sytt den efter en ny modern modell, min dräkt är ju gammalmodig. Tycker du ej om kragen så kan du ju till ett annat år sätta på ...krage, men dessa äro så moderna. Skulle du ej vilja ha den får jag öfvertaga och du får mitt tyg istället. Skulle kjolen vara för trång så släpp ut i sidorna, men han är så vid åt mig så jag tror han ska räcka till. Jag kan ej bli ledig i pingst vi får främmande så vi träffas väl hemma i sommar. Här ser du syster sitter i salen och dricker kaffe. Det är bra men nog ser du vem det är, hälsningar Hulda".
Att flygeln står snett i förhållande till manbyggnaden beror på en anpassning till ladugården. Skulle flygeln stå rätvinkligt, innebar det att den stod mitt framför ladugården. I sin tur innebär det att manbyggnaden måste ha byggts när gårdsplatsen såg annorlunda ut. Vägen mot Botvide gick troligen inte där den går idag, utan man kan tänka sig att tomten gick ut på nuvarande vägen. Under manbyggnaden lär det finnas en valvslagen källare, sådana byggdes på 1200-talet, vilket visar att manbyggnaderna som avlöst varandra under århundradenas lopp har stått på samma plats mycket länge. Den ursprungliga 1700-talsdörren med överljus sitter ännu kvar. Den gamla flygeln är i dåligt skick. Troligen har den varit dåligt grundlagd iom att väggarna har rämnat. Närmast manbyggningen låg det ett brygghus, därefter troligen källare. På flyglar brukade man i regel såga av falarnas ändar till jämn kant, men det gjorde man oftast inte på uthus, så här är det lite primitivt. Avtrycken på gaveln tyder på att det stått en räcka småhus här med låga takfall.
Porträtt av vem som tolkas vara vinhandlaren och källarmästaren Carl Anders Åberg. Född i Norrköping 1822 och där uppvuxen i en krögarfamilj kom han till Linköping år 1840 för tjänst som kypare vid broderns utskänkningsställe invid Storgatan nära Stora torget. I mars månad 1847 bröt han upp för ny roll som egen källarmästare i Örebro. Där blev han kvar till 1856 för att nämnda år återvända till Linköping. Skälet var att brodern dött och det torde bestämts att Carl Anders skulle ta över etablissemanget. Så skedde och därefter följde enligt källorna en räcka år med till synes stabil verksamhet. Även källarmästarens privata liv verkar ytligt sett stabilt, ensam som han bodde i sin våning över restaurangen. Men hösten 1861 hade en piga som tjänade hos källarmästare Gustaf Sjöberg blivit med barn. Hon hette Ida Wilander och i juni månad följande år nedkom hon med en oäkta dotter, som även hon fick namnet Ida. Efter att ha bott på ett otal adresser inom loppet av några år blev hon under 1870 piga hos Carl Anders. Deras mellanhavanden utvecklades och sensommaren 1872 sammanvigdes de. Om inte förr, skulle man kunna säga, emedan Carl Anders i sammanhanget erkände faderskapet till hustrun Idas dotter Ida. Den lilla familjen fick knappa tio år tillsammans innan den åldrige källarmästaren avled i sviterna av lunginflammation.
Torpet Storängen när sommaren stod för dörren 1922. Hemman under Bjärka Säby och beläget på godsets stora ängsområde söder om slotten, därav torpets namn. Storängen finns upptagen i socknens äldsta förtecknade husförhör från 1792 men är sannolikt ännu något äldre. Den som kopplar platsen närmare fototiden finner torparparet Anders Fredrik och Brita Sofia Andersson på platsen från år 1881. Med en barnaskara endast välsignad med döttrar kom här en räcka drängar ha tjänst, som brukligt i korta perioder. Efter nära 40 år på torpet avled Anders Fredrik och en ny ordning i Storängen blev nödvändig. Den fanns i Karl Erik Bovin som sedan 1911 varit gift med det äldre torparparets dotter Ester Johanna. Tillsammans hade de fem barn, varav tre söner, och med dem upphörde behovet av drängar. Istället tycks torpets extra utrymmen erbjudits personal med tjänst närmare huvudgårdens behov. Den gamla torparänkan Brita Sofia bodde kvar till sin död 1929, möjligtvis i undantagsstugan som skymtar till vänster om torpet. Som en sista upplysning kan berättas att Ester Johanna var avliden vid fototillfället. Barnsängsfeber hade tillstött efter nedkomsten av makarnas sistfödda i september 1920.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.