Skulle man bara passera med någon häst eller ko, räckte det att man tog ur balkarna på falsidan, då var lidet nertäppt. Här visas hur det kunde se ut hos Larssons på Fies norra part. Personerna kan vara Mattias Oskar Larsson, 56 år, sonen Arvid, 21 år, till häst och hustrun Maria Elisabet Jakobsdotter, 50 år.
Från 299 kr
Här låtsas nog bara Oskar (J O) Larsson att harva. Marken ser inte ut att vararörd! Masse ville troligen ha en bild med stutarna spända framför harven. Bilden skulle kunna vara tagen nere bakom Larssons gård, med den andra utflyttade Fieparten t h och med den stora holländarkvarnen ovanför Kauparve t h därom.
Masse har tagit en bild av vedbacken med grenved till vänster och förmodligen gammalt odugligt virke stående till höger. Om hela resvirkesboden varit vedbod är svårt att avgöra, men det verkar så iom att det bara tycks vara dörrar på mitten. Längre tillbaka hade man sällan vedbodar. Man slarvade med veden och hade sällan tillräckligt med ved hemma.
Vi ser gården från åkrarna i väster. Manbyggnaden har fått papptak och ser prydlig ut. Uppe vid skorstenarna sitter en dam! Hustrun Anna Brita eller någon av döttrarna? Skorstenarna är ovanligt höga i Lau, ofta är de bara hälften så höga eller mindre än så, särskilt på södra Gotland. Manbyggnaden ser ut att vara blind på baksidan så när som på kammaren mitt i huset, detta var vanligt på 1700-talshusen. Brygghuset är rätt litet och det innehöll nog bara just brygg- och bakfunktionerna. Dasset är däremot stort. En rejäl vedhög fyller utrymmet mellan dasset och utfarten vid ladugårdshörnet.
Här ser vi det mycket gamla huset från andra håller. Baksidan är blind, här finns bara en dörr, vilken kan ha gått till ett minimalt kök på husets baksida, iom att man lagade mat över öppen eld, behövde man inte kosta på sig ett fönster. Möjligen kan det vara ett igensatt fönster längst bort mot hörnet tillhörigt vardagsstugan. Salen hitåt har bara ett fönster på gaveln. Så fönsterfattiga var bostadshusen för 250-300 år sedan. Väggarnas bular är hellängdare utan skarvar, vilket också är ett mycket gammalt tecken. Dörrposterna fungerade här som mötare, stående stolpar där bularna skarvades.
Porträtt av Hedvig Ahlvin omkring 1905. Hon föddes i Söderköping 1878. Födelseattesten uppger att inte bara fadern, utan även modern önskade vara okända. Hur hennes uppväxt fortskred av det skälet är inte känt. Hon påträffas i källorna som inflyttad till Hedvigs församling i Norrköping 1888. Under 1890-talets första del listas hon under rubriken "utom staden boende eller med okänd vistelseort". Med tiden stabiliserades hennes tillvaro. Fotografiet ingår i hennes bevarade ansökan om anställning vid Axel Karlssons manufakturrörelse i Linköping. Rimligtvis erhöll hon platsen. Under alla omständigheter inflyttade hon till Linköping 1906 och uppges vara butiksbiträde.
Götgatan. En konstapel bevakar en bosättningsaffär vars skyltfönster krossats av sovjetiska bomber som fällts över Stockholm och Strängnäs.
När höet har torkat i braidet, bär man ihop det och lägger det i en stack för att torka det ytterligare innan det körs hem. Alla är tämligen finklädda, för det är lite högtidligt arbete. Det är fakiskt inte bara kvinnfolk, utan tre karlar också! Det är svårt att avgöra vilka personerna är, åtminstone mannen t v. I mitten står nog Jakob Karlsson själv, bakom honom kan det vara svärsonen Alfred Olsson. Kvinnorna är säkerligen dottern Anna och svärmor Ann-Kajse.
Halmtaken verkar vara alldeles nylagda på denna bild av ladugårdsbyggnaderna. Längan mot vägen innehåller fähus medd två gödseldörrar och flera fönster. Ladan är mycket stor och bör också ha använts till hö och inte bara halm. Man ser vilken omsorg man lagt ner på att få vackra byggnader man jämn fönstersättning. I ladans gavelspets sitter ett stort rikt spröjsat fönster i tidens smak, vilket gav ljus in till foderloftet. Till höger skymtar magasin, brygghus och manbyggnad.
Rågåkern är skuren och skuparna bundna. Man bär nu ihop skuparna för att ställa dom två och två mot varandra i rader för att torka. Man har spillt en del strån, vilka man säkerligen kommer att räfsa ihop och ta till vara. Masse ger oss ingen vägledning angående personerna, bara att de är från Hallsarve. Bilden är sannolikt tagen på de än idag öppna åkrarna sydost om gårdarna.
För att kunna bryta torven har man varit tvungna att spänna för hästar i trespann. Den äldre mannen är Johan Petter Karlsson, 64 år när bilden togs. Den yngre mannen som har tömmarna och troligen kör vändplogen är sannolikt sonen Karl Johan, 25 år. De bodde på Kauparve, parten intill Käldvägen, se bild nr 5. Bilden är tagen i ett öppet mycket flackt landskap, vilket bara kan vara markerna mot Lausviken eller Lausmyr.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Denna kvällsbild visar ladugården sedd från hagen intill vägen Bandeläins kväiar. Den vänstra delen är äldst och troligen härstammande från denna boplats tillkomsttid vid 1800-talets mitt, en inpanelad bulladugård som höjts med ett foderloft. I mitten är ett portlider, den lilla gårdens infart. Till höger står en lada i resvirke från 1912 och alltså bara 2 år gammal på bilden. Ingen av byggnaderna har några fönster här på baksidan, det är bara ladan son har portar. På ladugården finns en minimal gödsellucka mitt på. Båda halmtaken verkar vara nylagda. Allra längst till vänster finns ett märkligt tillbyggt skjul, se Bild 817-819! I bildens vänstra kant skymtar taket på granngårdens ladugård och till höger syns bostadshuset.
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
Här är en byggnad som aldrig blivit färdigbyggd! Man ser att det är ganska väl staplat av rätt liten och tunn sten som mestadels ser ut att vara rund i kanterna. Det betyder att boden är byggd av sten man plockat på åkrarna. Puts fick man väl aldrig råd till. Säkerligen hade man planerat att göra tak och gavelspetsar, men det blev av okänd anledning aldrig av. Man har bara slängt lite sänger över murarna och kastat upp lite halm, det kan inte ha varit särskilt tätt. Dörrar och fönster verkar man heller aldrig ha fått i. T v skymtar man Fie Oskar J.O. Larssons part.
Masse har tagit en bild av gårdsparten från åkern i söder. Manbyggnaden skymtar till vänster. Den fina ladugården dominerar bilden. Den är troligen c:a 20 år gammal och verkar vara enhetligt byggd. Den innehåller från vänster vidbyggt tröskhus med tillhörande lada med ladportar. Sedan följer flera fähus, men märkligt nog bara en gödseldörr. Det kan möjligen bero på att man gjort en mycket modern inredningen med korna stående i ladugårdens längsriktning i mitten. Då räcker det med en gödseldörr mitt på. Till höger syns magasinet från 1897.
Denna sena augustikväll skall ovan nämnda karlar ut på drivgarnsfiske. De har förutom näten med sig klåbbår, en sorts flöten, segel och filtar, kläder och matsäck. Det var det vanliga att man rodde/seglade långt ut till havs, la näten och band ändan i båten, så att näten hängde efter båten som en lång svans, det kallades rakfiske eller ligga på rak. Sedan la man sig och sov i båten medan den drev, vilket kunde vara lite äventyrligt, man kunde bli påseglad av ett fartyg. Nästa dag drog man näten och rodde i land, eller bara synade dem och låg kvar till sjöss.
Här är skollärare Söderdal ute på Lausbackar med barnen för att plantera tallar en solig vårdag. De står nära Masses torp, vars ladugård skymtar till höger och i mitten syns ladugården till Söderlund/Jakobssons torp. Tallarna bakom barnen är den "tallunden" Masse nämner om i Bild 875. Pojkarna gör tydligen hål för plantorna med spett. Man kan gissa att det är flickorna som skall stoppa ner plantorna i hålen. Söderdal myser och det ser ut att vara trevlig stämning. Tallplantorna tog sig och hela backarna är nu nästan igenvuxna, bara norra ändan som röjts är öppen och en bit vid Bjärges mot Kauparve och öster om Mattsarve.
Masse kallar denna vackra byggnad för lammhus, men den innehöll många funktioner, det finns fyra dörrar. Den hitre dörren verkar onödigt bred för att vara till ett lammhus, snarare till russ. Utrymmet intill skulle kunna ha varit en hoimd, men varför dörr då? Den nya dörrarna gick kanske till en vagnbod och längst bort var det kanhända lammhus. Det är vedtravar mot gaveln, något utrymme tjänade möjligen som vedbod. Men det är bara en grov gissning. Halmtaket avslutas på sedvanligt sätt med breda vindskivor med den dekorativa avslutningen upptill. Och en fågelholk som på nästan alla äldre uthus.
Kaiser Wilhelm II (Kaiser Wilhelm der grosse) byggdes i Tyskland 1897. Hon var designad att vara det största och kraftfullaste fartyget som fanns. Hon var dessutom det första att byggas med fyra skorstenar (bara 14 gjordes), de var placerade i par två och två iställlet för att sitta med jämna mellanrum. Fartyget påbörjade eran med "superskeppen". I juni1900 klarade hon sig precis från total förstörelse när en brand bröt ut ombord. Det var då den värsta branden i New Yorks hamns historia. Under första världskriget tjänstgjorde Kaiser Wilhelm som ett beväpnat handelsfartyg, men sänktes av HMS Highflyers kanoner. Det var minst 480 överlevande och ett okänt antal döda.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.