LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Sök Sök
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Kristina

Antal träffar: 3974
Denna part har en obruten ägarlängd sedan 1546 då Jacob Koparve köpte gården av Peder Kauparve och Hans Gox . Jacob tycks ha köpt gården ung och brukat den ända in på 1600-talet, då sonen Anders Jacobsson tog över 1614. 1621 stod sonen Joen Jacobsson som ägare och efter honom sonen Jacob Kauparve. Hans son Joen Jacobsson var ägare 1653 och 1670 hade hans son Peer Koparfve tagit över. Dennes son Lars Persson född 1638 var ägare till gården 1681 och han hade 7 barn, varav sonen Per Larsson ärvde gården. Vid slutet av 1600-talet delades Kauparve i två parter mellan Per Larsson och Bengt Hansson så Per Larsson fick denna part. Han gifte sig 1693 med Mallena Persdotter från Snausarve och de fick 5 barn. 1714 gifte sig äldsta dottern Catarina Persdotter född 1698 (?) med Olof Rassmusson och de tog över parten 1725 och fick 4 barn. Sonen Per Olofsson född 1717 gift 1738 med Anna Christensdotter från Botels tog över. De fick sönerna Olof, Per och Hans, vilka delade gårdsparten 1777 i tre lika delar. Hans Persson född 1754 fick denna part 1778 när han gifte sig med Appolina Mattsdotter född 1754 från Hallsarve. De byggde ett nytt stenhus 1795 och fick 20 års skattebefrielse för det. Deras ende son Per Hansson född 1789 ärvde parten och han gifte sig 1803 med Stina Maria Hansdotter född 1782 från Sunnkörke. Av deras 6 barn och en fosterdotter köpte sönerna Carl Johan och Per gårdsparten 1847 av fadern och delade den ännu en gång mellan sig. Per Persson född 1814 fick denna part. Han gifte 1848 med Greta Christna Larsdotter född 1827 från Hallbjäns och de fick två söner, varav en drunkande ung i Närsån. Per Persson dog redan 1856 och Greta Christina gifte om sig året därpå med drängen Hans Hansson Alberg från Alskog och de fick två barn. Sonen Lars Persson född 1853 från första äktenskapet ärvde gårdsparten 1881. Han gifte sig med Helena Johanna Larsdotter född 1851 från Gumbalde och de fick 4 barn, varav äldste sonen också drunknade som ung i Närsån. Yngste sonen Lars Pettersson född 1886 blev näste ägare, gift 1911 med Ester Eliasson född 1890 från Bosarve på När. De fick 4 barn, varav sonen Erik Pettersson född 1915 tog över gårdsparten. Han gifte med Elsie och de fick 3 barn. Sonen Magnus Pettersson född 1954 tog över gårdsparten 1981. Han var gift med Ingela (?) och de fick 4 barn. Magnus dog rätt tidigt och gårdsparten arrenderades delvis ut, delvis brukas den av systern Gunlög Pettersson. Magnus äldste son Andreas Pettersson född 1980 har blivit ny ägare. På bilden ser vi troligen Lars Pettersson 51 år, dottern Laura Kristina 26 år och sonen Hans Vilhelm 23 år stå framför manbyggnaden med den alldeles nygjorda verandan.

Denna part har en obruten ägarlängd sedan 1546 då Jacob Koparve köpte gården av Peder Kauparve och Hans Gox . Jacob tycks ha köpt gården ung och brukat den ända in på 1600-talet, då sonen Anders Jacobsson tog över 1614. 1621 stod sonen Joen Jacobsson som ägare och efter honom sonen Jacob Kauparve. Hans son Joen Jacobsson var ägare 1653 och 1670 hade hans son Peer Koparfve tagit över. Dennes son Lars Persson född 1638 var ägare till gården 1681 och han hade 7 barn, varav sonen Per Larsson ärvde gården. Vid slutet av 1600-talet delades Kauparve i två parter mellan Per Larsson och Bengt Hansson så Per Larsson fick denna part. Han gifte sig 1693 med Mallena Persdotter från Snausarve och de fick 5 barn. 1714 gifte sig äldsta dottern Catarina Persdotter född 1698 (?) med Olof Rassmusson och de tog över parten 1725 och fick 4 barn. Sonen Per Olofsson född 1717 gift 1738 med Anna Christensdotter från Botels tog över. De fick sönerna Olof, Per och Hans, vilka delade gårdsparten 1777 i tre lika delar. Hans Persson född 1754 fick denna part 1778 när han gifte sig med Appolina Mattsdotter född 1754 från Hallsarve. De byggde ett nytt stenhus 1795 och fick 20 års skattebefrielse för det. Deras ende son Per Hansson född 1789 ärvde parten och han gifte sig 1803 med Stina Maria Hansdotter född 1782 från Sunnkörke. Av deras 6 barn och en fosterdotter köpte sönerna Carl Johan och Per gårdsparten 1847 av fadern och delade den ännu en gång mellan sig. Per Persson född 1814 fick denna part. Han gifte 1848 med Greta Christna Larsdotter född 1827 från Hallbjäns och de fick två söner, varav en drunkande ung i Närsån. Per Persson dog redan 1856 och Greta Christina gifte om sig året därpå med drängen Hans Hansson Alberg från Alskog och de fick två barn. Sonen Lars Persson född 1853 från första äktenskapet ärvde gårdsparten 1881. Han gifte sig med Helena Johanna Larsdotter född 1851 från Gumbalde och de fick 4 barn, varav äldste sonen också drunknade som ung i Närsån. Yngste sonen Lars Pettersson född 1886 blev näste ägare, gift 1911 med Ester Eliasson född 1890 från Bosarve på När. De fick 4 barn, varav sonen Erik Pettersson född 1915 tog över gårdsparten. Han gifte med Elsie och de fick 3 barn. Sonen Magnus Pettersson född 1954 tog över gårdsparten 1981. Han var gift med Ingela (?) och de fick 4 barn. Magnus dog rätt tidigt och gårdsparten arrenderades delvis ut, delvis brukas den av systern Gunlög Pettersson. Magnus äldste son Andreas Pettersson född 1980 har blivit ny ägare. På bilden ser vi troligen Lars Pettersson 51 år, dottern Laura Kristina 26 år och sonen Hans Vilhelm 23 år stå framför manbyggnaden med den alldeles nygjorda verandan.

Från 299 kr
Skolfoto taget omkring sekelskiftet 1900 från Magårds skola. Lärarinnan Alida Jakobsson från Börjas i Okome undervisade tre klasser samtidigt. Barnen kom från Ätrafors, Okome. Övre raden (senare vistelseort känd 1975): Axel Bengtsson, Bäckagård (Falkenberg); Albert Nilsson, Ätrafors; Albert Johansson, Gällsås (Gällared); Johan Albert, Gällsås (Amerika); Gottfrid Skogström, Ätrafors (Halmstad): Gottfrid Dahlberg, Gällsås (Okome); Yngve Johansson, Ätrafors (Amerika); Karl Vilhelm Karlsson, Jordsbacka (Älvgården); Sigfrid och Gustaf, bröder, Ätrafors (obekant vistelse); Ivar Andersson, Backagård. Mellersta raden: Karl Emil Bengtsson, Rävige; Artur Larsson, Magård (Amerika); Jenny Johansson, Backagård; Anna Johansson, Gällsås (Amerika); Jenny, Ätrafors (obekant vistelse); Julia Nilsson, Rävige (Älvgården); Elise Nilsson, Rävige; Kristin, Ätrafors (obekant vistelse); Jenny Johansson, Bäckagård; Hanna Vetterberg, Magård (Göteborg); Alida Jakobsson, lärarinna Magårds skola; Viktoria Andersson, Rävige (Varberg); Astrid, Ätrafors; Elsa Bengtsson, Jordsbacka; Hilma Andersson, Rävige (Amerika); Svea Svensson, Rävige (Göteborg); Elsa Andersson, Ätrafors (obekant vistelse). Nedersta raden: Ernst Möller, Bäckagård (Halmstad); Karl Karlsson, Backagård; John Larsson, Magård (Börsgård); Axel Nilsson, Rävige (Amerika); Andrev Johansson, Backagård (Falkenberg); Karl Ivar Johansson, Ätrafors (Gällared); Karl Johansson, Jordsbacka; Erik Andersson, Ätrafors (Stockholm); Gustav Larsson, Ätrafors; Sven Larsson, Rävige (Bäckagård).

Skolfoto taget omkring sekelskiftet 1900 från Magårds skola. Lärarinnan Alida Jakobsson från Börjas i Okome undervisade tre klasser samtidigt. Barnen kom från Ätrafors, Okome. Övre raden (senare vistelseort känd 1975): Axel Bengtsson, Bäckagård (Falkenberg); Albert Nilsson, Ätrafors; Albert Johansson, Gällsås (Gällared); Johan Albert, Gällsås (Amerika); Gottfrid Skogström, Ätrafors (Halmstad): Gottfrid Dahlberg, Gällsås (Okome); Yngve Johansson, Ätrafors (Amerika); Karl Vilhelm Karlsson, Jordsbacka (Älvgården); Sigfrid och Gustaf, bröder, Ätrafors (obekant vistelse); Ivar Andersson, Backagård. Mellersta raden: Karl Emil Bengtsson, Rävige; Artur Larsson, Magård (Amerika); Jenny Johansson, Backagård; Anna Johansson, Gällsås (Amerika); Jenny, Ätrafors (obekant vistelse); Julia Nilsson, Rävige (Älvgården); Elise Nilsson, Rävige; Kristin, Ätrafors (obekant vistelse); Jenny Johansson, Bäckagård; Hanna Vetterberg, Magård (Göteborg); Alida Jakobsson, lärarinna Magårds skola; Viktoria Andersson, Rävige (Varberg); Astrid, Ätrafors; Elsa Bengtsson, Jordsbacka; Hilma Andersson, Rävige (Amerika); Svea Svensson, Rävige (Göteborg); Elsa Andersson, Ätrafors (obekant vistelse). Nedersta raden: Ernst Möller, Bäckagård (Halmstad); Karl Karlsson, Backagård; John Larsson, Magård (Börsgård); Axel Nilsson, Rävige (Amerika); Andrev Johansson, Backagård (Falkenberg); Karl Ivar Johansson, Ätrafors (Gällared); Karl Johansson, Jordsbacka; Erik Andersson, Ätrafors (Stockholm); Gustav Larsson, Ätrafors; Sven Larsson, Rävige (Bäckagård).

Från 299 kr
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr
196 197 198 199

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår