Magasinstorget Torget lades ut efter ett beslut taget i mars 1776. Det skulle bli en handelsplats till stadens och kronobränneriets nytta. Först kallades det för Bränneritorget, sedan för Spannmålstorget för att så småningom få namnet Magasinstorget. Alla namnen är kopplade till Kronobränneriet som anlades i slutet av 1770-talet på den mark där bilden är tagen ifrån. Torget utvidgades 1859 och fick då sin slutgiltiga form och stensattes något år senare. Länge var Magasinstorget parkeringsplats för lastbilar. På 1980-talet blev torget en del av Hamngatan. Till vänster i bild skulpturen Strömmen av vit Ekebergsmarmor, gjord av Stig Blomberg, invigdes 1953. Stig Blomberg, som är född i Linköping, framställer gärna motiv med barn och ungdom. Utmärkande är en frodig humor och fantasifullhet i formen. Strömmen - av folkhumorn kallad Tempen - föreställer en voluminös liggande kvinnofigur. Formen är upplöst och skissartad. Ytan är i själva figuren släthuggen och finputsad, men i övrigt grovhuggen och storporig.

Från 299 kr

reklamskylt, väntplats, marknadsföring, fotografi, photograph

Från 299 kr

marknadsföring, väntplats, reklamskylt, fotografi, photograph

Från 299 kr

vedbod, dikning, dokumentation, kulturmiljövård, bostadshus, nybygge, grund, ladugård, bod, smedja, panel, härbre, sommarladugård

Från 299 kr

Flygbild från söder över Nöjesfältet och Gröna Lund på Djurgården. Beckholmen i fonden.

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Vy över Övraby kyrkoruin sedd från nordost. En bod står vid ruinens bortre kant och där står en man och arbetar. Bilden är sannolikt tagen när ruinen grävdes ut av arkeologer i mitten av 1930-talet. Arbetet leddes av landsantikvarie Erik Salvén. 1978 utfördes en utgrävning av arkeolog Jan-Erik Augustsson. Platsen ligger ovanför forsen vid Slottsmöllan i Halmstad, nära stadsdelen Kärleken. Övraby var föregångaren till dagens Halmstad. Innanför kyrkoruinens stenmurarna hittades rester av gropar efter halvmetertjocka stolpar, vilket tyder på att här uppfördes en stavkyrka redan på 1000-talet. Dess namn ska då har varit Maria kyrka. Stenkyrkan byggdes alltså sedan exakt på samma plats som träkyrkan, senast år 1160. År 1320 anlades vid Nissans mynning, i ett sankområde på gården Broktorps mark, den bebyggelse som utvecklats till dagens Halmstad. Det "gamla Halmstad" kom då att kallas Övraby, den övre byn, och kyrkan där blev enligt katolsk sed moderkyrka för de nya kyrkor som kom att uppföras i den nya befästa staden Broktorp-Halmstad. År 1563 brändes Övraby och dess kyrka ner av Svenska armén, men kyrkklockan infördes till Nikolai kyrka i Halmstad. (Se även bildnr F9230)

Från 299 kr

Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.

Från 299 kr

Bredebolet 1909. Bakre raden fr.v: 1. Holger Fransson, Mösta 2. Orvar Nilsson, Fallet 3. Rickard Andersson, Gersebacken 4. Gustan Persson, Bredebolet Andra raden bakifrån fr.v: 1. Jonsson, vikarierande lärare i Bredebolet 2. Paul Andersson, L:a Pjungserud 3. Tore Pettersson, Habelsbolet 4. Adolf Andersson, Gersebacken 5. Erik Hultman, Habelsbolet 6. Olle Pettersson, Otterbäcken 7. Gustav Karlsson, Habelsbolet 8. David Andersson, L:a Pjungserud Mittraden fr.v: 1. Einar Nilsson, Fallet 2. Oskar Johansson, Brokärret 3. Oskar Gustafsson, Bäcken 4. Axel Karlsson, Habelsbolet 5. Josef Jansson, Ekefallet Andra raden framifrån fr.v: 1. Kristina Johansson, Bredebolet 2. Ester Sjögren, Gersebacken 3. Olga Pettersson, Habelsbolet 4. Natalia Lundén, Hallerud 5. Judit Johansson, Hallerud 6. Berta Johansson "Fallars" 7. Hanna Karlsson, L:a Pjungserud 8. Ester Gustafsson, Bäcken 9. Viktoria Andersson, Gersebacken Främre raden fr.v: 1. Ida Persson, Norrhult 2. Karin Johansson "Krons" 3. Ester Sjöberg, Grymmekärr 4. Hilma Pettersson, Storrud 5. Ada Andersson, "Nolhulta" 6. Elin Johansson, Brokärret 7. Judit Pettersson, Habelsbolet 8. Sara Sjögren, Gersebacken 9. Ingeborg Bengtsson, Tolsjöhult År 1871 diskuteras skolbygge i Bredebolet (Pjungseruds rote), men man är oenig om platsen. Halleruds- och Storrudsborna är rädda att få för långt avstånd till skolan. Flera erbjuder sig att upplåta mark. Slutligen enas man om att förlägga skolan på allmänningen Bredebolets sandtag. Skolan uppföres 1873. Holmblad, född 1835, tillträder ambulerande folkskollärartjänst i Bredebolet - Högshult 1880. Redan året därpå endast Bredebolet (alla barnen undervisas av H.) Årslön : 500 kr. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johannes Larsson. Betty. Rönnängen. Karl Ek berättar om en väldig krusbärsbuske som han och syskonen åtskilliga gånger fått lov att plocka av. Maken Johannes, som det alltid var fart på, hade också en särskild stil att gå under täta frustanden. Bl.a. kunde man om söndagarna få se honom komma på detta vis på hans särskilda kyrkstig mellan Björkullasjöarna. Han hade ett potatisland på en inäga, som f. ö. låg kringgärdad av grannen Gustaf Åkessons mark. Den senare utförde körhjälp åt andra, men skulle då också ha brännvin. En gång då Johannes, som var nykterist, sköv sin tunga skottkärra med gödsel förbi Åkessons och fick någon gliring, skall han ha svarat:"Den som ente har flaska får arbeta sjölver!" 9 mars 1835 överlåter och försäljer Lars Andersson till sin son Johannes Larsson och hans hustru Lotta Pettersdotter 1/4 mantal kronoskattehemmanet Åsen. Dels genom köp, dels genom arv avstår de (hållningskontrakt 1873, köpebrev jan 1874) nämnda hemman till mågen Frans Teodor Jonsson och dottern Johanna. Undantogs: västra ändan av gamla manbyggnaden, vilken låg något nv om nuvarande i öst-västlig riktning. (Denna flyttades senare till Kyrkängen -"Edgrens"). På hösten 1873 har J. L. och Lotta P. köpt 1/8 mantal av berörda hemman (hälften) av skolläraren L. J. Otter och hans hustru Stina Kajsa, vilken är dotter till J. L. och Lotta P. En tredje dotter, Maria Charlotta var gift Björk. De båda döttrarna utvandrade till Nordamerika. Johannes Larsson död 15/4 1882. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

År 1871 diskuteras skolbygge i Bredebolet (Pjungseruds rote), men man är oeniga om platsen. Halleruds- och Storrudsborna är rädda att få för långt avstånd till skolan. Flera erbjuder sig att upplåta mark. Slutligen enas man om att förlägga skolan på allmänningen Bredebolets sandtag. Skolan uppfördes 1873. Holmblad f. 1835 tillträder ambulerande folkskollärartjänst i Bredebolet-Högshult 1880. Redan året därpå endast Bredebolet. (alla barnen undervisades av H.) Årslön: 500 Kr. Rad 1: 1.Tore Pettersson, Habelsbolet. 2. Nils Nilsson, Fallet. 3. Axel Pettersson, Otterbäcken. 4. Olle Pettersson. 5. Einar Nilsson, Fallet. 6. Gustav Karlsson, Habelsbolet. 7. Fröken Mattis Svensson 8. Viktoria Andersson 9. Judit Pettersson 10. Berta "Fallars". 11. Sigfrid 12. Axel Pettersson, Habelsbolet. 13. Artur Andersson 14. David Hultman 15. Vitalis Johansson Rad 2: 1. Tore Pettersson, Habelsbolet. 2. Paul Eriksson, Fågelmossen. 3. Nils Eriksson, Fågelmossen. 4. Karin Eriksson, "Krons". 5. Sara Sjögren. 6. Ida Johansson, Liden. 7. Edit Lilja. 8. Elin Johansson, Hallerud. 9. Elin , Brokärret. 10. Judit Pettersson, Habelsbolet. 11. Ingeborg Bengtsson. 12. Oskar , Bäcken. 13. Nils , Bäcken. 14. Bertil Karlsson, Habelsbolet. 15. Josef , Fallet. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Mönsterås Tändsticksfabrik, "Three Stars Trade Mark Tändstickor" Mönsterås har haft två tändsticksfabriker. Den första var Rosendahlsfabriken som anlades 1869 av apotekare Götvid Frykman (1811-1876). Frykman bodde i Kalmar och innehade apoteket i Borgholm 1842-1864. Fabriken lades ner 1887 men 1892 anlades en ny fabrik av Ernst Kreuger och hans bror Fredrik i London under firma E & F Kreuger i Kalmar. Detta skulle bli inledningen till Kreugerepoken inom den svenska tändsticksindustrin.. Under 1800-talet tillverkades vid fabrikerna i huvudsak svaveltändstickor för export. Genom att också fosfor ingick i tändsatsen var de lättantändliga och orsakade ofta små bränder inom fabriken. Stickornas isättning i ramar gjordes för hand och var hälsovådlig för arbetarna, varför de måste passera vakten till tvättrummet som såg till att alla tvättade händerna före måltid och vid arbetets slut. Fosforångorna var också mycket skadliga särkilt för personer med dåliga tänder. Frykman som ägde Rosendahlsfabriken, sålde den till A M Lindqvist från Mönsterås. Lindqvist utökade rörelsen avsevärt, men tillverkningen omfattade bara fosfortändstickor. Mönsterås Tidning skriver i en artikel 1882 att fabriken hade 120 anställda och att priserna låg under Jönköpings. Efter konkursen 1887 lades fabriken ner. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/monsteras_tandsticksfabriker.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Mönsterås Tändsticksfabrik, "Three Stars Trade Mark Tändstickor" Mönsterås har haft två tändsticksfabriker. Den första var Rosendahlsfabriken som anlades 1869 av apotekare Götvid Frykman (1811-1876). Frykman bodde i Kalmar och innehade apoteket i Borgholm 1842-1864. Fabriken lades ner 1887 men 1892 anlades en ny fabrik av Ernst Kreuger och hans bror Fredrik i London under firma E & F Kreuger i Kalmar. Detta skulle bli inledningen till Kreugerepoken inom den svenska tändsticksindustrin.. Under 1800-talet tillverkades vid fabrikerna i huvudsak svaveltändstickor för export. Genom att också fosfor ingick i tändsatsen var de lättantändliga och orsakade ofta små bränder inom fabriken. Stickornas isättning i ramar gjordes för hand och var hälsovådlig för arbetarna, varför de måste passera vakten till tvättrummet som såg till att alla tvättade händerna före måltid och vid arbetets slut. Fosforångorna var också mycket skadliga särkilt för personer med dåliga tänder. Frykman som ägde Rosendahlsfabriken, sålde den till A M Lindqvist från Mönsterås. Lindqvist utökade rörelsen avsevärt, men tillverkningen omfattade bara fosfortändstickor. Mönsterås Tidning skriver i en artikel 1882 att fabriken hade 120 anställda och att priserna låg under Jönköpings. Efter konkursen 1887 lades fabriken ner. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/monsteras_tandsticksfabriker.htm)

Från 299 kr

Tändsticksetikett från Mönsterås Tändsticksfabrik, "Three Stars Trade Mark Tändstickor" Mönsterås har haft två tändsticksfabriker. Den första var Rosendahlsfabriken som anlades 1869 av apotekare Götvid Frykman (1811-1876). Frykman bodde i Kalmar och innehade apoteket i Borgholm 1842-1864. Fabriken lades ner 1887 men 1892 anlades en ny fabrik av Ernst Kreuger och hans bror Fredrik i London under firma E & F Kreuger i Kalmar. Detta skulle bli inledningen till Kreugerepoken inom den svenska tändsticksindustrin.. Under 1800-talet tillverkades vid fabrikerna i huvudsak svaveltändstickor för export. Genom att också fosfor ingick i tändsatsen var de lättantändliga och orsakade ofta små bränder inom fabriken. Stickornas isättning i ramar gjordes för hand och var hälsovådlig för arbetarna, varför de måste passera vakten till tvättrummet som såg till att alla tvättade händerna före måltid och vid arbetets slut. Fosforångorna var också mycket skadliga särkilt för personer med dåliga tänder. Frykman som ägde Rosendahlsfabriken, sålde den till A M Lindqvist från Mönsterås. Lindqvist utökade rörelsen avsevärt, men tillverkningen omfattade bara fosfortändstickor. Mönsterås Tidning skriver i en artikel 1882 att fabriken hade 120 anställda och att priserna låg under Jönköpings. Efter konkursen 1887 lades fabriken ner. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/monsteras_tandsticksfabriker.htm)

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr