Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Från 299 kr
Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från sydväst av Glaumbaer kyrka och dess gamla prästgård. Denna prästgård, med sin mängd torvhus, var i bruk som ordinarie prästgård för församlingens präst ända till år 1944. Nu är den museum. Gården är 115 år gammal. Fähus, stall, lador osv. ha legat söder om bostaden och syns ej på detta vykort. Högen, som syns framför prästgården, är resterna efter en brand. Bakom den syns den långa längan som inrymmer midbadstofa samt nordurhús och sudurhús. de fyra högra "vindskuporna" höra till midbadstoda, och den till vänster till nordurhús. Fönstret på gaveln tillhör sudurhús. Ingången, som man ser något till höger om detta fönster, leder direkt in till handkvarnsrummet. Man bör nog även se den som en reserv-utgång i händelse av eldsvåda. Jfr planskissen från år 1958. Huset längst till höger är smedjan. Framför den syns en gödselkvarn och en hösläpa, isl. vögur. I förgrunden stora vägen som till höger går mot Varmahlid och till vänster mot Saudárkr´kur."
Våxtorps kyrka och kyrkogård, fotograferat från väster. Kyrkan har ursprung i 1200-talet. Det breda tornet i väster med trappstegsgavlar, här under renovering, antas härröra från senmedeltid, men fick sin nuvarande, historicerande utformning efter en brand 1884-85. Kyrkan har varit knuten till Vallens slott i närheten, som hade s k patronatsrätt ända fram till 1922, då sådan rätt avskaffades i Sverige. Tidigkristna stormän uppförde egna kyrkor till sina gårdar och hade därmed rätten att själva välja präster och förfoga över kyrkans inkomster. Sådana enskilda kyrkoägarna kallades "patronus". Patronatsrätten kunde vara antingen reell, och följa med egendomen, eller personell och därmed följa en viss släkt. Det förstnämnda blev vanligast i Sverige. Under press från katolska kyrkan modifierades rätten med tiden. Den blev antingen förenad antingen med rätten att uppbära kyrkans inkomster (och därmed även skyldigheten att underhålla dess skick), eller rätten att välja präst (kyrkoherde). Till skillnad mot i Sverige lät man vid reformationen under 1500-talet i Danmark kyrkorna behålla sin andel i tionden och övriga ägodelar. Så kom det sig att den "lukrativa patronatsrätten" senare endast förekom i Halland och övriga forndanska landskap.
Interiör från packrummet på Kalmar Nya Tapetfabrik. Kalmar Nya Tapetfabrik hade sitt ursprung i Gränna 1867. Tillverkningen flyttades till Kalmar 1882 där en byggnad uppförts på Fabriksgatan. Mitt emot byggdes Sandbäcks Kakelugnsfabrik och dessa två fabriker gav gatan sitt namn. Det ursprungliga namnet på fabriken var J. P. Johanzon & Co, Kalmar Tapetfabrik. Johanzon fick så småningom en delägare, Carl Johansson. Rörelsen utvidgades och under 1885 köptes det in många nya moderna maskiner. 1888 såldes fabriken till John Schwartz, som efter en tid fick två nya delägare, Christian Hofverberg och Robert Biesenbach. Tre år senare sålde Schwartz sin andel till Hofverberg. Tapetfabriken ombildades 1902 till aktiebolag med namnet Kalmar Nya Tapetfabrik och Hofverberg som VD. I början på 1900-talet arbetade där ca 40 personer. Vid förra sekelskiftet producerade man årligen ca 1 200 000 tapetrullar. Fabriken ödelades vid en brand 1912 men återuppbyggdes. När Hofverberg avled 1916 blev Isak af Ekenstam ny VD. Fabriken fick ett fint renommé 1918 när den blev kunglig hovleverantör. Ernst Lindh övertog K. 1921 och senare kom sönerna Björn och Ulf att driva företaget. Fabriken flyttade 1939 till ett nybyggt industrihus vid Södra vägen, ritat av arkitekt Gösta Gerdsiö. Anläggningen byggdes till 1945 och 1960. K. utvecklades till en av Europas modernaste och som mest var ca 70 personer anställda. En del av produktionen gick på export. Man använde sig av varumärket Calma tapeter. K. drev även två affärer, en på Fabriksgatan och en kemikalieaffär i Odd Fellowhuset. År 1970 köptes K. av Tapetinvest AB och ingick så småningom i ECO Tapeter AB. Produktionen i Kalmar upphörde 1971. Sedan 1972 finns dansrestaurangen Sandra i de tidigare fabrikslokalerna. Källa:Kalmar Lexicon
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Häfte med 10 fotografier från Halmstad i ett ark vikt likt "dragspel" och utgivet av Victor Ahlbergs Bokhandel. 1. Omslaget med präglade guldiga bokstäver 2. "Halmstad. Norreport." En vagn rullar ut ur valvet och en pojke hänger vid valvet och kikar på fotografen. Till vänster om valvet har stadens Matigstrat anslagit en varningsskylt för beteenden i valvet som ger böter på 2-50 kr, såsom att färdas med velociped, dvs cykel. 3. "Kyrkan i Halmstad." Ena långsidan med träd kring angränsande torg. 4. "Halmstad, Storgatan." Gatumiljö med Norreport i fonden, fotgängare och många butiksskyltar. Till vänster görs reklam för t ex ett svarveri och på högra sidan ligger ett bundtmakeri, Levenbergs skomagasin, Aug. Schiecks hattaffär och en butik med färger och tapeter. 5. "Halmstad: Österbron." Järnbro där hästekipage och fotgängare färdas. Ett par sjömän, gossar och andra betraktar fotografen. Till vänster görs reklam för Van Houtens Cacao och Skandinaviska Kreditaktiebolaget. 6. "Halmstad. Nissaån vid Tivoli." Folk flanerar längs promenadstråket medan andra tar en roddtur på ån, som kantas av lövträd. 7. "Halmstad. Slottet." Vy över slottets fasad mot Nissan. 8. "Halmstad, Köpmansgatan." Gatuvy mot kyrkan med hästekipage och fotgängare. På gatans högra sida ses reklamskyltar för Eric Hedins Beklädnadsaffär, B M Sjö Vin- & Speceriaffär, J A Brand Toffelmakare och en kemikalieaffär och till vänster ligger ett Nykterhetscafé. 9. "Halmstad. I Tivoli". Tivoli som park och nöjesplats anlades redan 1843 av gästgivaren A J Sjögren med dans- och kägelbanor, restaurang och lusthus. 1858 köpte Göran Hammar m fl området och därför hedrades han i parken med bysten på bilden år 1909, skapad av skulptören Sven Andersson från Gnosjö. Då hade parken utökats både till ytan och med fler attraktioner och skickliga trädgårdsmästare hade utformat området till en mönsteranläggning. 10. "Halmstad, Hamnparti." Små och stora segelskutor ligger längs kajen, där några godsvagnar står frånkopplade. 11. "Halmstad. Vid Nissaån". Roddbåtar ligger förtöjda utmed åkanten, som följs av en smal stig. I bakgrunden en bro.
Denna gårdspart kom till omkring 1720 då Catarina Bertelsdotters och Per Olofssons båda döttrar Kerstin och Carin delade den då ännu odelade gården mellan sig. Kerstin Olofsdotter gift 1712 med Christen Jacobsson från Hummelbos i Burs blev ägare av denna part. Deras äldste son Per Christensson född 1716 gift med Annica Persdotter tog över gårdsparten och de byggde 1773 ett stenhus som de fick 20 års skattebefrielse för. Per och Annica fick 6 barn, varav äldste sonen Per Persson född 1746 ärvde parten, men han dog tidigt och hans änka gifte om sig till Botels. Då delade bröderna Olof Persson född 1756 och Christen Persson född 1760 gårdsparten mellan sig och Olof flyttade ut och byggde upp sin part ner mot stranden söder om Smiss. Christen gifte sig 1785 med sin syssling Christina Mattsdotter född 1764 från Hallsarve och de fick två barn. Christen dog tidigt och Christina gifte om sig 1795 med Daniel Jakobsson från Gumbalde. Dottern Anna Cajsa Christensdotter född 1787 från första äktenskapet ärvde parten. Hon gifte sig 1821 med den 9 år yngre Gustav Jakobsson född 1796 från Bönde och de fick 5 barn och av dessa tog äldste sonen Jakob Petter Gustavsson född 1825 över. Jakob Petter blev gift med Dorotea Birgitta Larsdotter född 1824 från Bönde och de fick 5 barn. Jakob Petter dog 40 år gammal när alla barnen var små och Dorotea Birgitta brukade gården själv tills äldste sonen Gustav Petter Jakobsson född 1848 tog över. Gustav gifte sig 1876 med sin svägerska Johanna Catarina Engström född 1846 från Glammunds i Akebäck och de fick dottern Augusta 1877, gift 1897 med Arvid Olsson till Bjärges. Gustav dog redan 1884 och Augusta och Arvid tog över gården och införlivade den med Bjärges varvid denna part upphörde. Huset på bilden var troligen rätt nytt, byggt omkring 1870. Änkan Johanna Catarina bodde troligen kvar en tid, men huset skadades av brand och revs 1905, året efter denna bild togs. Stenen återanvändes troligen i det nya hus Theodor Thomssom byggde samma år på tomten, se Bild 840. Grannparten varifrån Theodor kom skymtar svagt till höger. Till vänster kan man ana Smiss och i bakgrunden ligger Lausviken. Bilden är tagen uppifrån backanten.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.