Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält mot norr. Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.som hos järnålderns skeppssättningar. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Gettlinge_gravf%C3%A4lt

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Astrid Lindgren Poster

Från 299 kr

Gasverket i Värtan, även kallat Värtagasverket.

Från 299 kr

Familjen Karlsson står framför manbyggnaden med redskap i händerna (lie, högaffel, stickning, räfsa), man fick inte framstå som sysslolös. Manbyggnaden är ett stort och modernt hus med dubbel fönstersättning byggt 1873 med taket täckt av spån, som nog är original på bilden. Jfr Hemmor och Gannor. Till höger skymtar brygghuset, som troligen är lite äldre. När Kauparve i slutet av 1600-talet delades i två parter, blev Lars Persson ägare till ena halvan, se Bild 918 och Bengt Hansson ägare av denna part. Bengt delade något senare sin part med sin bror Lars Hansson så de fick ¼ var. Bengt Hansson född 1647 var gift med Anna Andersdotter född 1649 och de fick två barn. Sonen Jon Bengtsson övertog parten och han gifte sig 1706 med Elisabet Tomasdotter. De fick tre barn, varav äldste sonen Hans Jonsson född 1711 gift med Britta Andersdotter från Mattsarve blev näste ägare. Han dog emellertid tidigt och parten ärvdes då av brodern Bengt Jonsson född 1714. Han gifte sig 1739 med Margareta Jacobsdotter från Fride i Lojsta. Bengt var politiskt aktiv och blev riksdagsman. Äktenskapet blev barnlöst och makarna testamenterade gårdsparten 1784 till Nils Johansson född 1741 från Amlings i Linde och Anna Johansdotter född 1750 från Rikvide på När, vilka gifte sig på Kauparve. Nils och Anna fick 8 barn, varav näste yngste sonen Johan Nilsson född 1785 blev näste ägare. Han gifte sig 1808 med Greta Bengtsdotter född 1789 från Liffride. Johan dog ung och Greta gifte om sig 1821 med Per Persson född 1794 från Hallbjäns. Greta hade 4 barn i varje äktenskap och sonen Karl Johan Johansson född 1819 från första äktenskapet köpte gårdsparten 1842, då han gifte sig med Dorotea Pettronella Persdotter född 1821 från Hägvide i Stånga. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Johan Petter Karlsson född 1851 som köpte parten 1888. Han var gift 1886 med Hedvig Lorentina Lyander född 1863 från Hemmor grund (Botels), se Bild 644-646. De fick två barn och det blev sonen Johan Karlsson född 1890 som tog över gårdsparten 1919. Han gifte sig 1916 med Anna Jakobsson född 1893 från Bjärges och de fick baren Margareta (Greta) 1917 och Arnold 1920. Dessa gifte sig aldrig, utan blev båda kvar hemma. Arnold Karlsson tog formellt över gårdsparten 1949, men brukade den tillsammans med Greta. Hon dog och Arnold brukade hemmet ytterligare några år, varefter han sålde gårdsparten till Bertil Karlsson Hallsarve, se Bild 833. Bertil och hans son Tomas styckade av och behöll marken, medan byggnaderna med tomt såldes till Per och Christina Persson som fritidsfastighet. På bilden ser vi Johan Karlsson 16 år, fadern Johan Karlsson 55 år, modern Hedvig född Lyander 43 år och systern Rosa Johanna Maria Karlsson 20 år.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Porträtt av Abraham Ahlquists (1794-1844) Ahlqvist gick i skola i Kalmar 1804; student i Uppsala höstterminen 1813; fil mag 1818-06-16; prästvigd samma år 20/12 i Kalmar; collega scholæ i Kalmar 1820-09-15; konrektor 1826-03-28; pastoralexamen 1825-04-30; kyrkoherde i Runstens församling samma år 22/9, tillträdde 1827-05-01; prost över egen församling 1831-09-18; kontraktsprost i Ölands medelkontrakt samma år 14/12; riksdagsman 1828 och 1834; inspektor för pedagogien i Borgholm 1841; medlem av Götiska förbundet 1825; korresponderande ledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1829; samma akad:s ombud på Öland samma år; ledamot av Kungliga Lantbruksakademien 1831; av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1833; av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn 1834 m fl lärda samfund. Hans Ölands historia och beskrifning 1822-27, har vunnit stort anseende och hans Anmärkningar öfver Ölands fysiska beskaffenhet och vegetation 1821, lämna, liksom hans Flora Runsteniensis 1815-17, viktiga bidrag till kännedomen om det blomsterrika Ölands naturförhållanden. Han gav också bidrag till Nils Isak Löfgrens utgåva av ett herdaminne för Kalmar stift, Clerus Calmariensis. Under sin tid i riksdagen använde han tiden mest till arkivforskningar, varav frukten blev hans Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur Presteståndets archiv fr. 1523-1649, ett arbete vari han biträddes av prostarna Sven Peter Bexell och Anders Lignell, men som aldrig hann avslutas före hans död. Ahlqvist är en typisk representant för den s.k. linnéanska prästtraditionen. Död 1844-07-09 klockan 18 vid Vickleby Hälsokälla i Stora Frö i Vickleby socken, av leverinflammation och nervfeber. Begravd 1844-07-19 vid Runstens kyrkas södra sakristivägg tillsammans med sin hustru och dottern Catharina Helena. Gift 1826-09-01 i Kalmar stadsförsamling med jungfrun Sara Gustafva Bruun, född 1801-05-04 i Kalmar stadsförsamling, död där 1866-01-21 av bröstkramp, 64 år, 8 mån, 17 dagar gammal, dotter till handlanden i Kalmar Peter Bruun och Sara Maria Brandtberg. Barn: Barn: Pehr Ahlqvist, född 1827, tullkontrollör, död 1878. Sara Maria Ahlqvist, född 1831-01-13 i Runstens sn, död ogift och barnlös 1879-09-20 i Resmo sn. Hilda Augusta Ahlqvist, född 1832-10-17 i Runstens sn, död 1896-03-04 i Vislanda sn. Gift 1854-08-22 i Runstens sn med kyrkoherden i Resmo församling Carl Ludvig Carlsson Johanna Charlotta Ahlqvist, född 1836-03-08 i Runstens sn, död ogift och barnlös 1895-05-01 i Mörbylånga sn. Alfred Gustaf Ahlqvist, född 1838; lektor vid H:a lärov, historisk författare; död 1881. Catharina Helena Ahlqvist, född 1840-12-13 i Runstens sn, död där 1841-06-11.

Från 299 kr

Porträtt av Abraham Ahlquists (1794-1844) Ahlqvist gick i skola i Kalmar 1804; student i Uppsala höstterminen 1813; fil mag 1818-06-16; prästvigd samma år 20/12 i Kalmar; collega scholæ i Kalmar 1820-09-15; konrektor 1826-03-28; pastoralexamen 1825-04-30; kyrkoherde i Runstens församling samma år 22/9, tillträdde 1827-05-01; prost över egen församling 1831-09-18; kontraktsprost i Ölands medelkontrakt samma år 14/12; riksdagsman 1828 och 1834; inspektor för pedagogien i Borgholm 1841; medlem av Götiska förbundet 1825; korresponderande ledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1829; samma akad:s ombud på Öland samma år; ledamot av Kungliga Lantbruksakademien 1831; av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1833; av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab i Köpenhamn 1834 m fl lärda samfund. Hans Ölands historia och beskrifning 1822-27, har vunnit stort anseende och hans Anmärkningar öfver Ölands fysiska beskaffenhet och vegetation 1821, lämna, liksom hans Flora Runsteniensis 1815-17, viktiga bidrag till kännedomen om det blomsterrika Ölands naturförhållanden. Han gav också bidrag till Nils Isak Löfgrens utgåva av ett herdaminne för Kalmar stift, Clerus Calmariensis. Under sin tid i riksdagen använde han tiden mest till arkivforskningar, varav frukten blev hans Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur Presteståndets archiv fr. 1523-1649, ett arbete vari han biträddes av prostarna Sven Peter Bexell och Anders Lignell, men som aldrig hann avslutas före hans död. Ahlqvist är en typisk representant för den s.k. linnéanska prästtraditionen. Död 1844-07-09 klockan 18 vid Vickleby Hälsokälla i Stora Frö i Vickleby socken, av leverinflammation och nervfeber. Begravd 1844-07-19 vid Runstens kyrkas södra sakristivägg tillsammans med sin hustru och dottern Catharina Helena. Gift 1826-09-01 i Kalmar stadsförsamling med jungfrun Sara Gustafva Bruun, född 1801-05-04 i Kalmar stadsförsamling, död där 1866-01-21 av bröstkramp, 64 år, 8 mån, 17 dagar gammal, dotter till handlanden i Kalmar Peter Bruun och Sara Maria Brandtberg. Barn: Barn: Pehr Ahlqvist, född 1827, tullkontrollör, död 1878. Sara Maria Ahlqvist, född 1831-01-13 i Runstens sn, död ogift och barnlös 1879-09-20 i Resmo sn. Hilda Augusta Ahlqvist, född 1832-10-17 i Runstens sn, död 1896-03-04 i Vislanda sn. Gift 1854-08-22 i Runstens sn med kyrkoherden i Resmo församling Carl Ludvig Carlsson Johanna Charlotta Ahlqvist, född 1836-03-08 i Runstens sn, död ogift och barnlös 1895-05-01 i Mörbylånga sn. Alfred Gustaf Ahlqvist, född 1838; lektor vid H:a lärov, historisk författare; död 1881. Catharina Helena Ahlqvist, född 1840-12-13 i Runstens sn, död där 1841-06-11.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Masse har stått intill staketet inne på grannpartens tomt och avbildat norra partens manbyggnad och flygel så att det går att skymta manbyggnadens gavel och därmed dess utseende. Manbyggnaden är en parstuga, möjligen med ursprung i ett flistakshus och kraftigt ombyggt till ett stilmässigt snickarglädjepåverkat hus 1887. Om bakgrunden stämmer, höjdes bjälklaget och man grävde ur en källare, ett stort tak drogs ut över gavlar och långväggar och stora fönster togs upp, medan den gamla dörren med överljusfönster återanvändes. Taket täcktes med spån, ett rätt nytt material på 1880-talet. Flygeln under faltak är troligen lite äldre och innehöll brygghus och drängkammare med ovanpåliggande magasin, den revs på 1980-talet (?). Grindarna är av typisk sort för socknen. På marken ligger två karlar, men vilka de är har ännu inte gått att utröna, troligen drängar. Botvide brukades 1670 av Christoffer Botwede och var då en part. 1681 var gården delad i två parter mellan Peer Hansson och änkan Margareta. I början på 1700-talet var gården en part igen och brukades då av Christoffer Christoffersson, gift första gången 1708 med Gertrud född Larsdotter 1688 från Smiss död 1722, gift andra gången 1723 med pigan Berta. Christoffer och Gertrud fick två barn, Maragreta och Lars och Botvide delades mellan syskonen 1744. Ägare av denna part blev Margareta född Christoffersdotter 1712, gift första gången 1731 med Per Persson och andra gången1739 med Hans Persson från Uggårde i Rone. Margareta fick fyra barn, varav dottern Clara Hansdotter född 1740 övertog parten 1776 med sin man Johan Johansson född 1753 i Alskog. Det var Clara och Johan som byggde nytt hus i sten på gården 1792. De fick tre barn, där sonen Johan Johansson född 1783 ärvde gårdsparten, gift 1804 med Elsa Cajsa född Thomasdotter 1785 från Hallsarve. Deras äldste son Johannes född 1807 tog över parten, gift 1833 med Cajsa Lena född Hansdotter 1810 från Gumbalde och deras äldste son Johannes Johansson född 1834 tog i sin tur över, gift 1863 med Anna Cajsa född Danielsdotter 1837 från Gannor. Dottern Josefina född 1866, gift 1885 Johan Niklas Johansson född 1860 från Bönde blev husbönder 1893. Johan Niklas dog 1903 och Fina gifte om sig 1912 med Jakob Nilsson på Hallsarve och flyttade dit. Gårdsparten sålde hon till Herman Larsson från Fie född 1887, gift 1913 med Anna Mattison född 1889 från Bjärges lilla boplats vid Snausarve. De fick fyra döttrar, varav dottern Annie Larsson född 1916 blev näste ägare, när hennes man Albert Engström född 1916 från Folke i När köpte parten 1947 av sin svärfar. De fick två söner. Gårdsparten köptes (?) av Birgit Lundin född 1944 från Snausarve och hennes man Rolf Ebbesson född 1943 (?) från Skåne och slogs ihop med Birgits föräldragård. De brukade den sammanslagna gården till 2003 (?), varefter den arrenderades ut.

Från 299 kr