Inv.nr:3562. 2000-03-04 PS. Tham, Pehr, 1737-1820, hovintendent, fornforskare; jfr släktartikel. Den förmögne T. var stor mecenat och understödde bl.a. Thorild. Förutom åt ekonomiskt och politiskt författarskap ägnade sig T. åt den götiska rörelsen. Han var en entusiastisk men okritisk forskare; i Göthiska Monumenter (1794) framlade han djärva teorier och sällsamma etymologier. Hans Anteckningar under och i anledning af en resa ifrån Westergöthland til Stockholm (1797) är fylld av disparata iakttagelser och kuriösa notiser. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=326637
Från 299 kr
Den 22 september 1922 firades det stort i Motala. 100 år hade gått sedan Motala verkstad grundats och likväl uppmärksammades att det timat lika många år sedan Göta kanals västgötadel invigdes. Mannen bakom bägge verken var som bekant Baltzar von Platen och denna dag ärade man honom med att avtäcka hans staty på torget. Vad få visste var att skulptören inte hunnit få klart monumentet i tid. Vad som avtäcktes var en patinerad gipsavgjutning. Den rätt och riktiga statyn i brons kom på plats först våren därpå.
Prins Carl inviger monumentet över danske fältherren Daniel Rantzau den 26 juni 1938. Prinsen står vid minnesstenen med några militärer i bakgrunden. På plats fanns också prins Harald av Danmark. Utöver att vara till åminnelse av Ranzau, som stupade på denna klippa i striden om Varbergs fästning den 11 november 1569, var tanken också denna som prins Carl uttryckte vid avtäckningen: "Men måtte också vår gemensamma minnessten i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk."
fotografi, photograph
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.