Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.