Ystad
Från 299 kr
Växjö
En stolt Per Olsson 57 år poserar utanför sitt nya hem. Men nytt verkar det inte riktigt vara. Huskroppen t v är otvivelsaktigt ny och byggd med långsidan mot landsvägen, så som man gjorde från 1800-talets slut och framåt, inte med långsidan mot ladugården, så som den gamla manbyggnaden här på platsen gör, det halva huset bakom och t h om Per Olsson. Den gamla låga manbyggnaden t h ser ut att vara en 1700-tals parstuga, med brygghus i bulteknik och en bodlänga med oregelbundet takfall, allt ganska ålderdomligt. Men det verkar inte vara något fel på de gamla byggnaderna, skicket ser ut att vara gott. Platsen var alltså bebyggd när Per Olsson med familj flyttade hit. Hur gick det till? Vilka bodde här förut? Vart tog de vägen?
Bilden är tagen från lillgården med muren och grindarna i förgrunden. Muren täcks av ett trälock bestående av två lutande bräder med en vågrät bräda i mitten, ett mycket vanligt sätt att täcka gårdsmurar. Småhuslängan består av ett gapskjul innehållande vedbod, en låg bodlänga innehållande dass och grishus med var sin dörr och fönster. Intill grishuset är en mindre vagnbod. Den större bodlängan innehåller två vagnbodar, hoimd (hörum) och lammhus, på loftet är det magasin. Bodlängan täcks av ett spåntak med en fågelholk på nocken! T h skymtar ladugårdens stalldel med halmtak. Mellan stallet och lammhuset sitter en port för att stänga av gådsplanen. Träden framför den låga bodlängan finns inte kvar, inte heller gapskjulet, som är ersatt med en ny vedbod. Annars är det mesta sig likt.
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
Det mest intressanta är det låga bakbygget i bulteknik, byggt med hellängdsbular och med flackt tak. Hur gaveln ser ut går inte att se på bilden. Det här huset kan vara av betydande ålder och en gång utgjort ett bostadshus av sk gavelfarstutyp. Det hade i så fall ingång på gaveln till en farstu över hela husets bredd, den gaveln är vänd mot stenhuset. Bakom farstun var det egentliga bostadsrummet, delen t h om skorstenen. Huset kan ha haft flistak, på bilden ser det ut att ha papp. Fönstret är av sen 1700-talstyp. Detta eventuella gavelfarstuhus kan vara återanvänt och här nyttjat som brygghus. T h skymtar det lilla uthuset, även det troligen i bulteknik, med vad som ser ut som halmtak. Alldeles bakom står grannens Karl Johanssons (Allmodins) uthus och där bakom skymtar deras manbyggnad.
Karlberg, slott. Krigsskolan, numera Militärhögskolan (se nedan). Slottet har sitt namn efter Carl Carlsson Gyllenhielm, som grundlade det på 1630-talet. Det byggdes av tegel i tre våningar med anslutande låga flyglar, av vilka endast en stod färdig vid Gyllenhielms död 1650. År 1669 förvärvades K. av Magnus Gabriel De la Gardie, som året därpå igångsatte en stor om- och tillbyggnad efter Jean de la Vallées ritningar. Därvid fick slottet i huvudsak sitt nuvarande utseende med valmtak och anslutande flyglar vid långsidorna. I den nordöstra flygeln inreddes en slottskyrka. Flera inredningar med praktfulla stucktak är bevarade från denna tid. År 1684 drogs slottet in till kronan genom reduktionen och blev sedan kungligt lustslott. År 1792 överläts K. till Kungl. Krigsakademien, sedermera Krigsskolan, och under 1790-talet byggdes de stora östra och västra flyglarna med anslutande byggnader. Slottskyrkans interiör har förändrats flera gånger under 1800- och 1900-talen. Slottets ursprungliga färgsättning återställdes under 1980-talet. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=222005
Den låga byggnaden i förgrunden med formarna är betongpelare och balkar till garagen och övriga ytterväggar, som var av fasadtegel och mellanväggar halvstensw murtegel. De sju garagen var placerade över panncentralen. Den höga ställningen var arbetsställning för skorsten till panncentralen. Stegen på hörnet var för persontrafik, sådana förekom på alla trähissar och ska vara försedda med ryggskydd. Materialet till skorsten hissades upp med ett hisspel på marken och en galge i toppen på ställningen. Kärrorna fick styrning mot ställningen av vertikala brädor som är synliga vid hörnet på andra sidan ställningen. Ställningsplankan flyttades upp allteftersom murningen blev färdig och översta ställningslaget är helt "inplankat", vilket visar att skorstenen är färdigmurad. De mörka partierna i mitten av ställningen är skorstensmuren. Byggnaden till vänster har beteckningen Hus C och är murad av "Durox" gasbetongblock och två trappuppgångar med 12 lägenheter i första och andra våning samt fyra på vindsvåningen.
fotografi
Masse har tagit en bild både av en gotländsk idrott och av en gårdsmiljö. Familjen Karlsson på Hallsarve var Masses vänner och det finns många bilder från denna gårdspart. Här spelar man pärk, ett mycket gammalt bollspel med två lag, en föregångare till tennis. Mannen längre bort i mitten skall serva och med handen slå bollen in i rutan, pärken, som ligger utlagd framför den främre mannen, som står beredd och ska ta emot serven. Uthusbyggnaderna på denna Hallsarvepart är från olika tidsåldrar. Byggnaden längst till vänster innehåller flera bodar och har magasin på loftet, därav alla små vädringsgluggar. Den är troligen byggd fram emot 1800-talets slut. Nästa byggnad med låga stenväggar och högt brant faltak är gammal, kunde nästan vara från 1700-talet, okänd funktion. Sedan följer ett tröskhus under faltak från 1800-talets andra hälft. Ladugården är byggd eller ombyggd till det här skicket på 1880-talet av fönstren att döma. Den innehåller lada bakom tröskhuset, därefter fänhus med hoimd, hoimdluckan syns tydligt mitt på väggen.
Att flygeln står snett i förhållande till manbyggnaden beror på en anpassning till ladugården. Skulle flygeln stå rätvinkligt, innebar det att den stod mitt framför ladugården. I sin tur innebär det att manbyggnaden måste ha byggts när gårdsplatsen såg annorlunda ut. Vägen mot Botvide gick troligen inte där den går idag, utan man kan tänka sig att tomten gick ut på nuvarande vägen. Under manbyggnaden lär det finnas en valvslagen källare, sådana byggdes på 1200-talet, vilket visar att manbyggnaderna som avlöst varandra under århundradenas lopp har stått på samma plats mycket länge. Den ursprungliga 1700-talsdörren med överljus sitter ännu kvar. Den gamla flygeln är i dåligt skick. Troligen har den varit dåligt grundlagd iom att väggarna har rämnat. Närmast manbyggningen låg det ett brygghus, därefter troligen källare. På flyglar brukade man i regel såga av falarnas ändar till jämn kant, men det gjorde man oftast inte på uthus, så här är det lite primitivt. Avtrycken på gaveln tyder på att det stått en räcka småhus här med låga takfall.
Bernhard Aurelius föddes in i en släkt med påfallande många kyrkomän. Född i ett prästhem i Gamleby påbörjade han sina högre studier vid Linköpings gymnasium och gick därefter vidare för teologisk utbildning vid Uppsala universitet. Där avlade han examen 1860 och prästvigdes året därpå. Därefter följde tjänst som vice pastor i Risinge, Vånga, Stora Åby och Vreta kloster, innan han år 1867 erbjöds platsen som komminister i Hannäs. Efter tre år i den befattningen öppnade sig en ny möjlighet för honom. I Åsbo hade den åldrige kyrkoherde Borre avlidit och i oktober månad 1870 installerade sig Aurelius som församlingens nya prästman. Precis inflyttad gifte han sig med Sigrid Elisabet Matilda Peterson, bördig från Vreta kloster. Äktenskapet kom upplysningsvis att bära sex barn, varav fyra överlevde barnåren. Ur ett herdaminne får vi även veta något om de karaktärsdrag Aurelius bar. Där lovordas han som en synnerligen god präst med ett föredömligt uppträdande mot församlingsborna, vilka särskilt uppskattade hans drag av frid, godmodighet och låga anspråk. Dock kunde han enligt en församlingsbo vara "lite sinksammer på predikstoarn å ve husförhöra", men det får vi förmoda att de flesta hade överseende med. Bernhard Aurelius avled i Marstrand i samband med en badresa sommaren 1881.
Två avfotograferade foton. Bilden av barnet föreställer samma person som på bild 3, alltså Anna Augusta Emilia Molin som barn. Eftersom hon här är 2-3 år gammal bör den ursprungliga bilden vara tagen 1887 eller 1888. Den vuxna kvinnan föreställer Emilias mor Augusta Sofia Zetterlund, senare gift Johansson. Född 31/1 1865 i Viby. Dotter till Per August Zetterlund (bytt namn från Larsson) och Anna Sofia Persdotter. Gift 29/4 1899 med Henning Herman Konstantin Johansson. Augusta dog 12/3 1944. Hennes död blev dramatisk och omskriven i en lokal tidning, okänt vilken. Följande är text från ett tidningsklipp: "Åldrig kvinna gasförgiftat till döds i Örebro. Låg medvetslös när man bröt sig in i lägenheten. En 79-årig kvinna, Augusta Johansson, boende på Eklundavägen 22 i Örebro, blev på söndagsmorgonen utsatt för en gasförgiftningsolycka, som ändade hennes liv. Grannarna märkte vid 9-tiden att det luktade gas från den gamlas lägenhet och när man bröt sig in fann man henne liggande medvetslös. Gaskranen till en låga stod något öppen och det föreföll som den omkomna varit i färd med att koka kaffe och därvid icke uppmärksammat att gaskranen var öppen sedan lågan slocknat. Polisen alarmerades och ambulans tillkallades. Den skadade fördes till lasarettet, men läkaren kunde konstatera att den gamla icke hade krafter att överleva förgiftningen och senare på söndagen avled hon." Se även bilderna: 2003:47:1-19.
Vykort, "Bäckgatan - Warberg". Gerlachska elektricitetshuset på Bäckgatan 2 i dåvarande kvarteret Prästgården, numera Kyrkoherden. Bakom syns Missionshuset som uppfördes 1906 efter ritningar av Gottfrid Ljunggren, och mellan kvarteren gick Slottsgatan. Där gavs 1920 järnvägen söderut en ny sträckning. Bilden är tagen mot väster. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot sina stallar för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp sitt pampiga hem i korsningen Bäckgatan-Västra Vallgatan. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad av C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv. Han hade åtagit sig att anlägga planeteringar vid byggnaden och till vänster ses granar innanför gjurjärnsstaketet. Byggnaden var av tegel i två våningar, med apparaturen sannolikt i den låga bottenvåningen och på övervåningen ser en bostadsvåning ut att vara inredd. Fasaden har en ovanlig vågrät randning med en tidstypisk blandning av dekorationer från olika äldre arkitekturepoker, exempelvis renässans och barock.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Det ursprungliga Botels, som låg öster om vägen mittemot Botels Hanssons part, delades första gången 1716 i två parter och 1732 i ytterligare två parter och vid detta senare tillfälle kom denna part till och byggdes då troligen upp på denna plats. Bulbyggnaden på Bild 625 och 626 härstammade sannolikt från den tiden. Byggnaderna på denna bild är betydligt yngre. Manbyggnaden är troligen från 1860-talet, men spåntaket ser ut att vara nylagt. Husets framsida vetter mot landsvägen med finingång där. Den enkla dörr som syns invid fönstret är vardagsingången direkt in till köket. Brygghuset t v är äldre, kanske från omkring 1840. Den låga byggnaden utan fönster är äldst och tillhör 1700-talet. Dess funktion här hittills okänd, men linbastur brukade ha denna form. Förste ägare var Jakob Persson, gift 1711 med Catarina Rasmusdotter. Deras dotter Mallena ärvde parten, gift med Olof Thomsson från Botels och deras son Olof Olofsson tog över omkring 1770. Han blev gift 1778 med Gertrud Larsdotter från Fie och deras äldste son, som också hette Olof Olofsson och hans hustru Juditta Andersdotter från Kauparve blev därefter ägare. Ytterligare en son Olof Olofsson blev husbonde på 1840-talet, kanske var det han som byggde flygeln. Olof var gift med Greta Hansdotter från Liffride och deras dotter Catarina och hennes man Gustav Jakobsson blev ägare 1859. Under deras husbondetid kan manbyggnaden ha blivit uppförd. Ingen av Catarinas och Gustavs fyra barn tog över, utan gården såldes till Georg och Margareta Larsson från Lye respektive Väte. Deras son Vilhelm och hans hustru Josefina född Karlsson från Kauparve blev ägare 1903, året innan denna bild togs. Deras son John Larsson ärvde gården och brukade den till omkring 1990, varefter den styckades och byggnaderna med tomt såldes till fritidsfastighet. Personerna på bilden är från vänster: Josefina Larsson 30 år, med sonen John 3½ månad, svärmodern Margareta 64 år, maken Vilhelm 31 år, okänd ung man och svärfadern Georg 68 år.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.