Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Från 299 kr
Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Unikt porträtt av fotografen Svante Leonard Rydholm. Här iförd Linköpings frivilliga skarpskytteförenings uniform. Detta och liknande fotografier som bevarats har rimligtvis tillkommit för det fotoalbum som skarpskytteföreningen framställde 1864 som gåva till gillets grundare, Carl Fredrik Ridderstad. Östgöta Correspondenten låter den 10 augusti 1864 meddela att ett sådant album framställt som "under skyldradt gewär öfwerlemnade ett praktfullt album, innehållande fotografi-porträtter af föreningens aktiva medlemmar". Svante Leonard Rydholm var en relativt etablerad konstnär som anammat fotoyrket genom anhöriga i hemorten Uddevalla. Inflyttad till Linköping 1860 kom han till Linköping för att starta fotoverksamhet i änkefru Dahlmans trädgård, och blev därmed stadens andra fasta fotograf. Vidare drev han rörelsen från Kungsgatan 5 för att senare flytta till Ågatan 35. Han var framgångsrikt verksam i Linköping till 1882.
"A. Gustavsson, Katrineholm." En död man liggandes i sin kista i en kyrka. Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Centrallasarettet i Mölndal. Här på Centrallasarettet får de sjuka vård och hjälp. Många är kanske så sjuka, att doktorn måste operera det onda. Då måste de stanna en längre tid på lasarettet. Den vänliga sjuksköterskorna tar hand om sina patienter på bästa sätt. De sjuka får mottaga besök av sina anhöriga, men dessa besök måste dock ske på bestämda tider. På ett så stort lasarett som detta finns många avdelningar för olika sjukdomar samt många läkare och sjuksköterskor. Där finns särskilda avdelningar för operationer, (kirurgisk avdelning) och för medicinsk vård. Där finns barnavdelning, samt avdelning för öron-, näs- och halssjukdomar. Där finns också särskild avdelning för röntgen och B.B. Mölndals första sjukstuga byggdes redan år 1870 (för över 100 år sedan) vid Forsåkersgatan, (nuvarande Polishuset), och denna sjukstuga fick tjänstgöra som lasarett ända till år 1924, då det nya lasarettet stod färdigbyggt.
Mathilda Zander fotograferad i Linköping under något av 1880-talets år. Hon var född i Varv 1852 men uppvuxen i Hogstad, Vinnerstad och Västra Stenby, där föräldrarna arrenderade gårdar. I sistnämnda församling dog fadern 1873 och en tid därefter utflyttade Mathilda till Stora Åby och en tjänst som lärare i kyrkskolan. Efter några år öppnade sig möjlighet för Mathilda att få undervisa i Linköping, vid stadens flickskolor. I förstone var hon i tjänst vid det då nyligen uppförda skolhuset på tomten nr 75 i S:t Kors kvarter, invid Trädgårdsföreningen. Från läsåret 1886 var hon stationerad vid stadens egentliga flickskola, som låg vid korsningen S:t Larsgatan-Drottninggatan. Efter tio lyckosamma år vid skolkatetern ville ödet något annat för Mathilda. Hon hade en tid haft problem med njursvikt och den 22 januari 1896 nådde hennes tid på jorden sitt slut. Enligt Östgöta-Posten, som noterade hennes begravning, bevistades den av "en till tusental uppgående menniskomassa". Vid sidan av anhöriga och vänner var skolrådets ledamöter inklusive folkskoleinspektören närvarande, jämte stadens samtliga folkskollärare och lärarinnor samt en mångfald skolbarn.
'Monterad berguv. :: :: Text till bilden: ''Berg- eller stenufven hör till ugglornas stora skara, som utmärkes genom framåtrigtade ögon och vida öronöppningar, men ufvarna hafva hornlika tofsar på pannan, hvilka ge dem ett egendomligt utseende. Bergufven är allmänt känd för sitt i nattens stillhet vildt tjutande, hemska låt, som liknar ett jämmerfullt båt! båt! Af en grof karlstämma. Han trifves gerna i bergiga trakter och bor der, helst parvis och långt skild från sina närmaste anhöriga, i klyftor och ras. Derifrån gör han sina utflygter i skymningen för att söka rof, bestående af andra varmblodiga djur, men hos oss är han ej så farlig för det matnyttiga vildtet, att man med krut och bly bör möta honom. Författaren av dessa rader har här i vestra Sverige öppnat snart ett halft hundra af denna fogelart, men aldrig funnit annat i hans inelfor än lemningar af råttor och sorkar. I en annan ort kan förhållandet vara annorlunda, men icke skall foglen derföre anbefallas till utrotning överallt.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.