s/s "Drottning Victoria", I klass röksalong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst i marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Från 299 kr
s/s "Drottning Victoria", III klass salong Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 T/C 1939 till SVENSKA MARINEN. Hjälpkryssare Återlämnad 1945 till SJ Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
s/s "Drottning Victoria" Byggnadsvarv Low Walker Yard Sjösatt 21 februari 1909 I tjänst I marinen 5 september 1939 Hjälpkryssaren Drottning Victoria var en svensk tågfärja tillhörande Statens Järnvägar och som inkallades som hjälpkryssare i svenska marinen under andra världskriget. Drottning Victoria trafikerade normalt linjen Trelleborg - Sassnitz, inkallades i samband med utbrottet av andra världskriget den 1 september 1939 och ombyggdes på Finnboda Varv. Vid krigsutbrottet blev det akut behov av att få ut minor och då minkryssaren Clas Fleming behövde moderniseras var det angeläget att få fram en ersättare. Inkallelse skedde den 5 september och ombygganden till minutläggare var klar den 14 september. Fartyget hade huvudrollen vid utläggningen av 90 minor i den så kallade norra mineringen i Södra Kvarken i december 1939. Då ett stort antal järnvägsvagnar blivit stående i Tyskland vid krigsutbrottet återlämnades hon tillfälligt till SJ för att vagnarna skulle kunna tas hem. Fartyget hölls krigsberett, men några ytterligare insatser för marinen gjorde hon inte. Det fanns planer på att använda henne vid en svensk invasion av Själland i samband med Operation Rädda Danmark våren 1945. Hon återlämnades till Statens Järnvägar 1945 och sattes in på rutten Trelleborg - Travemünde.
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Gamla kyrkogården, Kalmar. Gamla kyrkogården är Kalmars äldsta bevarade kyrkogård. Den anlades under 1200-talets första hälft då Bykyrkan, eller St Nicholai kyrkan som den också kallades, började byggas. Kyrkan och kyrkogården låg mitt i det medeltida Kalmar vid stadens torg. Vid den här tiden hade Kalmar vuxit till en av de viktigaste handelsstäderna i Sverige. Närheten till gränsen mot Danmark, idag gränsen mellan Småland och Blekinge, gjorde staden till ett viktigt fäste. På Gamla kyrkogården finns idag stenar som markerar var kyrkan stod fram till 1670-talet, då den sprängdes. Då var Domkyrkan på Kvarnholmen i stort sett klar och stadens centrum hade flyttats dit. Kyrkogården blev dock kvar och användes fram till 1860-talet då Södra kyrkogården, intill slottet, stod klar. Det gula gravkoret ovan byggdes för lektor Johan Stagnel, död 1795, och hans maka Anna Margareta Botin, död 1773. Kyrkogården idag Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mitt bland Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. (Uppgifterna är hämtade från http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=656687)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Palladiumhuset innan det blev biograf. Hörnan Norra Långgatan - Larmgatan. Svenska folkförbundet var en politisk propagandaorganisation som grundades 1906 i Stockholm under intryck av unionsupplösningen. Det verkade för ett nationellt, försvarsvänligt och särskilt antisocialistiskt program. Åtminstone till en början var Svenska folkförbundet ett organ för sådana arbetar- och småfolkskretsar som ogillade socialismen och bland annat motsatte sig kollektivanslutning till Socialdemokraterna. Ett betydande antal lokalavdelningar bildades och propagandaverksamheten, inte minst konkurrensen mellan "blå bilar" och "röda bilar". Den "blå bilen" började färdas några veckor före den röda valåret 1911. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Förbundets huvudsakliga ambition var att bekämpa socialismen för att åstadkomma "nationell samling", inte att undanröja de tänkta orsakerna till socialismen. Alla orättmätiga krav på reformer och andra samhällsförändringar som endast gagnade delar av nationen, arbetarklassen, avvisades. Motståndet mot förbundets antisocialistiska propaganda från SAP var relativt svagt och oorganiserat. Förutom bilarna valde man att ignorera den. Någon stor politisk betydelse hade inte Svenska folkförbundet.[1] Förutom ett stort antal broschyrer utgav Svenska folkförbundet halvveckotidningen Svenska folkviljan (1906-1919) och Riket (1919-1924, månadsskrift 1925-1927 - därefter mera sporadiskt t.o.m. 1931). I huvudsak har Svenska folkförbundet varit en hjälporganisation till högerpartiet. I samma mån som Allmänna valmansförbundet börjat bedriva modern politisk propaganda har Svenska folkförbundet inskränkt sin verksamhet. Lokalavdelningar har under denna tid upphört. Bland ledarna återfinns Folkförbundar-Norman.
Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Ålems kyrka. Under medeltiden uppfördes en stenkyrka i Ålems kyrkby. Det var en byggnad med högt långhus och ett smalare rakslutande kor. Interiören präglades av valv uppburna av pelare. Kyrkklockorna hade sin plats i en fristående klockstapel.Vid slutet av 1700-talet räckte kyrkan inte längre till för den stigande folkmängden i församlingen. Den uppges ha rymt endast cirka 450 personer .( I den nuvarande kyrkan finns en modell av den gamla kyrkan). Kyrkoherde Anders Swebilius föreslog redan 1769 att kyrkan skulle utvidgas, men detta förslag vann inte gehör. 1781 begärde Swebilius häradssyn varvid kyrkan befanns i stort behov av reparation vilket ledde till att församlingen fattade beslut om ombyggnad. 1792 och 1811 utlystes entreprenad på byggnadsarbetet. Inga anbud kom dock in. Istället för ombyggnad fattades till slut beslut att bygga en ny kyrka istället för att renovera. Åren 1829 - 1830 uppfördes nuvarande stenkyrka strax öster om den gamla på den plats där klockstapeln tidigare hade stått. Ritningarna var gjorda av Samuel Enander. Den 30 september 1832 invigdes kyrkan av biskop Anders Carlsson af Kullberg. Kyrkan är uppförd i empirestil och består av ett rektangulärt långhus med en avslutande kor vägg i öster med en bakomligga sakristia. Tornbyggnaden med huvudingången i väster är försett med en tidstypisk lanternin krönt av ett kors. Interiören som är av salkyrkotyp täcks av ett tunnvalv med en målning av Einar Forseth utförd 1929.
Uppspänt tält på kälke s.k. tältkälke i snöigt fjällandskap. Forskningsresan som leddes av meteorogen Johan Wilhem Sandström i beskrivs av den då 19-åriga systerdottern och medhjälparen Thea Ahlberg i STF.S Årsbok 1928: " ...Men det gällde dessutom att finna ett sätt att bekvämt och tryggt färdas i fjället under vintern. För detta ändamål läto vi göra en kälke av björkfaner, som fastgjordes på ett par lätta skidor och som, tillsammans med ett tält av råsiden, vägde endast 10 kg. Kälken hade formen av en bred ackja med liggplats för två personer, och tältet, som var fast-spikat i dess kanter, var tillräckligt stort för att två kunde laga mat och äta därinne. Sängkläderna bestodo av Svenska turistföreningens lätta ejderdunssovsäckar, helt och hållet insydda i vattentät batist för att icke suga till sig det kondensationsvatten, som alltid uppstår under kaffekokning och matlagning inomhus vid låg temperatur. Dessutom fanns en anordning, genom vilken det mesta av ångan fick sitt utlopp i ett vinkelböjt rör av bleckplåt uppe vid taket. ..."
Före utblåsningen av kokarens innehåll till massabingarna sänktes trycket till ett eller annat kg/cm övertryck.Den utblåsta svalesyrlighetshaltiga ångan leddes till någon av råsyrebehållarna, vars innehåll därvid förstärk- tes till koksyra.Bilden visar hur de båda bröderna Lothson (förste och andre kokare) med vattenslangar spolar ut kvarblivna rester ur kokaren. >> I massabingarna, som var försedda med silbotten, skedde en första tvättning av massan.När vattnet sjunkit undan, transporterades massan vidare till si- leriet via bandtranportör i bingens botten och därpå följande skoptranspor- tör.Vid tiden omkring 1920 måste ännu placeringen av massan på transportban- det ske för hand.En "massaösare" var en gång nära att förlora livet, när blåsning av misstag påbörjades till den binge, där han befann sig.Normalt skulle alltid massaösaren vara ur bingen, oavsett till vilken binge blåsningen skedde.I taket ovan kokaren syns de båda luckor från de ovanlig- gande flisbingarna, genom vilka den huggna vedflisen tappades ned i kokaren via påsatta kåpor av väv.När taket i kokeriet en gång höjdes, förlorade bingarna delvis sin trattform, vilket nödvändiggjorde handarbete, när bingarnas innehåll inte var så stort.
'Monterad vit räv. :: :: Text till bilden: ''Hvita räfven eller Fjellrackan är ej känd för att vara så slug som den röda räfven. Den finnes i nordliga länder af både gamla och nya verlden, till och med på Spitsbergen. I Skandinavien förekommer han i synnerhet i fjellbygderna, långt upp vid den ständiga snön, men under vintren stöfvar han ned åt bygden och har till och med ofta skjutits i landets sydligaste delar. Han lefver af fogel och små däggdjur och skall till och med hålla tillgodo med grodor. I så kallade Lemmelår mår han särdeles väl, ty dessa smådjur äro för honom en kär spis. Han blir i sistnämda afseende nyttig för nybyggaren i fjellbygden, men då skinnet af fjellrackan, ej är stort värderat, är ej derpå mycket att förtjena.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad häger. :: :: Text till bilden: ''Hägern, en lika ståtlig som storväxt vadare, är likasom största antalet af dem en en fogel, som lemnar oss om hösten och först återkommer, då isen smält. Han söker sin föda i vatten af fisk och andra vattenkräk. Der står eller vadar han tidt och ofta upp öfver hälarna och är en särdeles skicklig fiskare. Han bygger sitt bo i skogshult högt upp i trädens kronor, hvarest man då oftast träffar många par t.o.m. i samma träd. Deri liknar han således äfven den s.k. råkan, hvilken ock bildar stora kolonier. Mellantåns klo, som invändigt är kamlikt tandad, utmärker detta slägte, som räknar ett stort antal arter både i gamla och nya verlden. Den starka böjningen på halsen är ock egendomlig, men framförallt är denna fogel i flygten nästan oigenkännelig, emedan den derunder håller halsen så tillbakadragen, att, om ej de långa benen röjde honom, man lätt skulle anse honom för en örn eller dylikt.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad fiskljuse. :: :: Text till bilden: ''Fiskljusen är en af våra större roffogelar, bland hvilka han bland annat utmärker sig genom sina äfcen undertill kullriga klor. Sommartiden se vi honom ofta öfver åar och insjöar. Vintern, som här sätter en islom för hans visthus, förjagar honom dymedelst till sydligare länder. Från Skånes slättter långt upp i Lappmarken är han ej sällsynt. Allmännast förekommer han dock i våra mellersta landskap och mest i de östra. Han bygger och bor i höga träd, oftast i grannskapet af något vattendrag och lefver nästan uteslutande af fisk. Då han utsett sitt byte i böljan, stannar han i luften på sina uppåtböjda, flaxande vingar och med nedåtsträckta ben, tills han äntligen hastigt nedstörtar och griper sitt offer. Ej sällan händer det, att han då slår sina långa, cirkelböjda klor i ryggen på en fisk, oftast en gädda, som är honom för tung, men då får han ock pligta med lifvet. I lyckligaste fall far han med en fick, som då krampaktigt vrider sig och ej lärer finna stort behag i att såder i hast blifva höjd mot skyarna.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.