Gatuhörn i Linköping från svunnen tid. Närmare bestämt vid Stora torgets sydöstra hörn där Tanneforsgatan mynnar ut. Enligt affischeringen visade Mohriska och Central vid tiden spelfilmen "Kvinnan som du gav mig" med sverigepremiär år 1920, vilket sannolikt daterar bilden. Vem som ser ut att ha förestått Linköpings Råvaru AB har inte klargjorts inom ramen för denna presentation. Under alla omständigheter var verksamheten på upphällningen vid platsen. Inom kort skulle tomten rivas av för att ge plats för det så kallade Affärspalatset.
Från 299 kr
Torgmarknad år 1938 på Kungsbacka torg. På torgets mitt står en hög belysningsstolpe och till vänster i bild är bussparkeringen. I bakgrunden ses byggnaden i kv Tullen 8, kallad Gamla Gästis eller Medinska fastigheten, som var en av de första byggnaderna som uppfördes efter den stora branden i Kungsbacka 1846. Då var den ett av få tvåvåningshus i staden. Den 16 september 2006 ödelades det anrika huset i en ny brand.
Under gården Stora Yxhult i Tjällmo socken fanns Grindtorpet. Från 1893 bodde Carl Gustaf Karlén (d. 1905) och Anna Charlotta Viström (d. 1924) i torpet och de syns stående framför byggnaden. Deras son Oscar Karlén blev pianofabrikör i Linköping. Byggnaden finns kvar än idag på Yxhultsvägen 4. Odaterat foto från omkring 1900.
Försommaren 1923 nådde fotografen Stora Långnäs under sitt uppdrag att dokumentera godset Bjärka Säbys underlydande gårdar och torp. Det relativt präktiga torpet hade precis kostats ny panel på den rötkänsliga norrsidan. Och kanske gjordes även andra åtgärder som gladde torparparet Karl Johan Isaksson och Klara Vilhelmina Johansson.
På nuvarande Stora Älebergs ägor i Gökhems socken låg torpet Galgaberget, bebott intill slutet av 1920-talet av Klas Gustafsson och hans syster Helga och Helgas tre barn . Det märkliga med byggnationen var, att ladugården var vidbyggd i vinkel intill boningshuset. På fotot ser vi Klas och Helga och den senares tre barn. Alla flyttade till Stommen i Ullene.
Den nya kyrka i Sankt Anna uppfördes under åren 1819-1821, men invigdes först 1824. Byggnaden karaktäriseras av stor bredd, stora fönster och halvrunt kor. Det enkla sadeltaket pryds i väster av det påfallande låga tornet. Till vänster ses kyrkskolan under uppförande.
Sankt Anna kyrka och skola. Den nya kyrka i Sankt Anna uppfördes under åren 1819-1821 men invigdes först 1824. Byggnaden karaktäriseras av stor bredd, stora fönster och halvrunt kor. Det enkla sadeltaket pryds i väster av det påfallande låga tornet. Skolhuset stod färdigt 1902.
Linköpings domkyrka som den tog sig ut på 1870-talet. Det så kallade Hårlemanska tornet tillkom vid en omfattande ombyggnad av kyrkan under åren 1747-1858. För ombyggnadens ritningar stod arkitekten Carl Hårleman. Under en genomgripande ombyggnad under åren 1877-1886 kom kyrkan att i stora drag omdanas och erhålla sitt nuvarande utseende.
Kyrkan i Uråsa, om till det yttre har karaktär av en nyklassicistisk kyrkobyggnad har emellertid anor ända tillbaka till 1100- eller 1200-talet. Under 1800-talet blev kyrkan radikalt förändrad. 1835 revs sakristian på norra långsidan och en ny, större fogades till det rakslutande koret i öster. Kyrkan försågs med stora rundbågefönster. 1841 uppfördes tornet och försågs med en tidstypisk lanternin med tornur.
Kyrkan i Furingstad har likt många en lång och komplicerad byggnadshistoria. De äldsta delarna kan räknas till medeltiden och flera mer eller mindre omfattande ingrepp i huskroppen är kända. Dagens kyrka är till delar resultatet av stora förändringar som kom till stånd år 1888. Detta år revs det medeltida vapenhuset, fönstren upphöggs till nuvarande storlek och ljudgluggarna i tornet sattes igen.
Riksdagens 500-årsjubileum firas i Arboga. Kungens båt ligger i hamnen. Den har fraktat kungens egen mat. Lunch ska intas i det stora tältet på Hamntorget. Längst till vänster ses tornet på Heliga Trefaldighetskyrkan. Arboga Kvarn och Maltfabrik med tillhörande hamnmagasin, till vänster.
Bördig från Döderhult kom Carl Olivier Fornander som barn till Linköping i egenskap av fosterson i guldsmeden Johan Wållers hushåll. Redan före sin 10-årsdag uppges han lämnat fosterhemmet för uppehåll i Vårdsberg och vidare Horn. I början av år 1847 inflyttade han ånyo till Linköping och en tjänst som bodgosse i handlare Bergströms affär utmed Storgatan. Efter några år hos skilda handlare i staden slog han sig 1862 och i kompanjonskap med Adolf Fredrik Kjellander på egen handel i Reinhard Westmans gård vid Stora torget. Här kom de att utveckla en framgångsrik handelsrörelse, dock en tid störd av en eldsvåda 1864 men av samma orsak framåtblickande, då de dristade sig till att köpa den brandskadade fastigheten. Under åren kom de att bebygga tomten vid sidan av de hus som kvarstod efter branden. Avgjort störst betydelse för stadbilden var det vackra hörnhuset som stod klart 1878 och som bestod till realiseringen av handelskomplexet Filbyter i början av 1970-talet. Fornander var från 1871 gift med Sofia Amalia Wallberg.
Porträtt av vem som tolkas vara vinhandlaren och källarmästaren Carl Anders Åberg. Född i Norrköping 1822 och där uppvuxen i en krögarfamilj kom han till Linköping år 1840 för tjänst som kypare vid broderns utskänkningsställe invid Storgatan nära Stora torget. I mars månad 1847 bröt han upp för ny roll som egen källarmästare i Örebro. Där blev han kvar till 1856 för att nämnda år återvända till Linköping. Skälet var att brodern dött och det torde bestämts att Carl Anders skulle ta över etablissemanget. Så skedde och därefter följde enligt källorna en räcka år med till synes stabil verksamhet. Även källarmästarens privata liv verkar ytligt sett stabilt, ensam som han bodde i sin våning över restaurangen. Men hösten 1861 hade en piga som tjänade hos källarmästare Gustaf Sjöberg blivit med barn. Hon hette Ida Wilander och i juni månad följande år nedkom hon med en oäkta dotter, som även hon fick namnet Ida. Efter att ha bott på ett otal adresser inom loppet av några år blev hon under 1870 piga hos Carl Anders. Deras mellanhavanden utvecklades och sensommaren 1872 sammanvigdes de. Om inte förr, skulle man kunna säga, emedan Carl Anders i sammanhanget erkände faderskapet till hustrun Idas dotter Ida. Den lilla familjen fick knappa tio år tillsammans innan den åldrige källarmästaren avled i sviterna av lunginflammation.
Den från värmländska Visnum bördige Hugo Wänerman inflyttade till Linköping 1887. Det främsta skälet torde varit erbjudande om tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Han skulle i dagarna för den nya tjänsten fylla 35 år och enligt källorna var det hans första akademiska arbete efter den examen han avlagt i Uppsala nästan 15 år dessförinnan. Orsakerna till detta, som här inte är platsen att närmare gå in på, förklaras rimligen av annan utkomst som dittills varit honom till belåtenhet. Även hans vidare väg mot äktenskap var maklig, men på årets sista dag år 1900 kom det att ske i Asby kyrka. Bruden, Karolina Fredrika Du Rietz från Tångby, hade även hon väntat, fyllt 50, men giftemålet var uppenbarligen ändå förhastat, ty redan året därpå upplöste de äktenskapet utan att ha varit skrivna på gemensam adress. Ny möjlighet för Wärnerman att knyta hymnens band uppstod i änkefru Paulina Bengtssons plötsliga uppenbarelse i deras gemensamma grannskap i Linköping. I februari månad 1905 hade hon från Stockholm kommit till staden, och följande år stod vigsel mellan dem. Paulina var till åldern yngre men likväl bortom möjlighet för fler barn än sina bägge söner från ett tidigare äktenskap. Dessa var vid tiden emellertid tonåringar och snart utflugna. Makarna Wärnerman bodde i förstone invid Stora torget men flyttade i början av 1910-talet till ett då nyligen uppfört bostadshus i hörnet av Drottninggatan-Hamngatan. Deras äktenskap varade till Hugo Wänermans död den 12 juli 1923.
Bilden visar ett repro av ett medfaret men unikt motiv från den så kallade Wernerska trädgården i Linköping. Tiden är första delen av 1880-talet. Den skarpsynte kan på standaret utläsa att det rör sig om det parodiskt ordensliknande sällskapet Wiknings-Commissionen, som under en period höll årliga sommarfester i trädgården. Etablissemanget Wernerska trädgården hade från senare hälften av 1800-talet en självklar plats i stadens nöjesliv. Namnet var hämtat från provincialläkaren Henrik Werner, som införskaffat tomten som sommarnöje vid sidan av sin stadsvåning invid Stora torget. Den som utvecklade området från en framvuxen nöjesträdgård med tvivelaktiga inslag till en offentlig nöjesplats med restauranger, teater- och cirkusbyggnad samt musik- och danspaviljonger var entreprenören Anders Peter Andersson alias Bonn på Druvan, som år 1864 kommit i besittning av tomten. Nöjesinrättningen kom att blomstra tills ägarens bortgång 1886. Utan eldsjäl sjönk ambitionerna vartefter för nöjelpalatset och i än mindre grad efter det nya seklets inträde med tidens aktualiteter såsom brännvinsförbud vid scenunderhållning, den nya stadsteatern och biografernas erbjudande av det nya mediet film.
Reprofoto av linköpingsorginalet "Springare-Gusta". Omkring förra sekelskiftet var han genom sin egendomliga klädsel och uppträdande en välkänd figur i staden, dock utan att ligga ordningsmakten till last. Sitt smeknamn fick han genom särdraget att allt som oftast ta sig fram springande. Sommartid sprang han gärna medsolsvarv runt sjön Roxen med start och mål på Stora torget. Runt just den sträckan hade han namngivit ett knappt 100-tal platser med minst sagt märkliga namn som, "Tre lorte högt", "Tre lorte lågt", "Nittinie grader min polhöjd i lågt lufttryck" och "Hallå" för att nämna några som bevarats till eftervärlden. Uttrycket "Rystadskravel" får vi förmoda var exempel på hans omdöme av ortsbor. Bakom hans ryktbarhet fanns naturligtvis en människa av kött och blod. Arkiven ger oss oförblommerad fakta. Hans egentliga namn var Gustaf Ferdinand Andersson och han föddes i Lofta socken 1858 som son till stalldrängen Anders Petter Andersson och hans maka Emma Gustava Gustafsdotter. Efter en rad omflyttningar hamnade familjen från år 1875 i Linköping. Gustaf Ferdinand blev kvar i föräldrahemmet tills modern gick bort som änka 1905. Därefter togs han in i stadens fattigvårdsinrättning och kvarblev där till sin död 1924.
Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.
Orkesta 55:1
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.