Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se

Från 299 kr

Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se

Från 299 kr

Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.

Från 299 kr

Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.

Från 299 kr

Bror August Palme, född den 17 december 1856 i Kalmar, död den 3 september 1924 i Annecy, Frankrike genom en olyckshändelse, var en svensk skådespelare. Han var kusin till Sven Palme. Palme var engagerad vid Dramatiska teatern i Stockholm 1885-1921. Han hade 1874-1885 anställningar vid Nya teatern i Stockholm, Svenska Teatern i Helsingfors och Stora teatern i Göteborg. Palme blev premiäraktör 1887. Hans spelstil utmärkte sig för ett lyriskt temperament, vars uttryck understöddes av hans mjuka, egendomligt beslöjade stämma. Även i karaktärsroller med komisk anstrykning åstadkom han fullgoda tolkningar. Hans spel var alltid naturligt och oftast träffande. Sin första större framgång vann han med en poetisk framställning av Ambrosius. Även må erinras om hans med lidelsefull styrka genomförda Ernesto i "Galeotto", den sanna komik han gjutit kring en sådan gestalt som den slappe och egoistiske självbedragaren Hjalmar Ekdal i Vildanden, hans utförande av huvudrollerna i August Strindbergs dramer Till Damaskus, Sista riddaren och Karl XII samt Jean i Fröken Julie, Tygesen i Geografi och kärlek, Falk i Kärlekens komedi, Laursen i Flykten, Anselmo i En veneziansk komedi och Lysimachus i Titus.

Från 299 kr

Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Familjegrupp 13 personer. Erik Halldin. Övre raden från vänster: Valborg Halldin (född 1899), Elvy (när hon flyttade till USA ändrades namnstavningen till Elvi) Halldin (född 1898), Marta Halldin (född 1894), Axel Halldin (född 1887), Anna Halldin (född 1893), Elna Halldin (född 1890), Augusta Pettersson, f. 1871 (syster till barnens mor Alma Halldin). Nedre raden från vänster: Emilia Halldin (född 1885), Erik Halldin (född 1857. Arbetade som snickare vid pappersbruket i Almby), Elly Halldin (född 1903), Alma Halldin, född Persdotter (född 1864), Ellin Halldin (född 1907), Matilda Persson, född Lindström, f. 1836 (mor till Alma Halldin och Augusta Pettersson). Detta foto togs år 1913, innan Erik och Alma Halldins döttrar, Anna och Elna (två och tre från höger i övre raden) utvandrade till Aurora, Illinois, USA. Något år efter utvandrade även dottern Elvy (Elvi), två från vänster i övre raden. Flickan stående längst till vänster är Valborg Halldin. Kvinnan längst ned till höger i främre raden är Matilda Persson, född Lindström, mormor till Erik och Alma Halldins barn. Matilda är född 1836 i Arboga landsförsamling. Familjerna i USA och Sverige har alltid hållit kontakten. Fastigheten som familjen bodde i hette Almsätra och låg på Hagvägen 8, Almby. Fastigheten såldes 1973 och hade inte bebotts sedan mitten av 1960 talet. På tomten fanns senare tre villor (år 2016). Den sista som var fast boende i huset var sannolikt Marta Halldin som 1967 flyttade till Oxhagen.

Från 299 kr

Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I "övre" delen av tornets andra våning finns en vaktcell. Ritningar till den nya kyrkan hade gjorts upp Theodor Edberg. Ansvarig för byggnadsarbetet som tog sin början 1846 var Gustaf Rudwall från Kalmar. När denne avled 1848 tog byggmästare C L Lindgren från Södra Greda vid. Den nya kyrkan blev en tidstypisk nyklassicistisk byggnad, även om byggmästarna i samråd med församlingens önskan avvek till en del från de ursprungliga ritningarna. I och för sig var det inte alls ovanligt vid kyrkobyggen att församlingen och byggmästaren fick sista ordet. Inte så sällan förenklade man det ursprungliga ritningsförslaget. När kyrkan var färdig bestod den av ett långhus av salkyrkotyp med trä tunnvalv och ett rakt avslutande kor i öster, samt en sakristia på norrsidan. Den gamla tornet i väster från 1200-talet försågs 1861 med en åttasidig lanternin för kyrkans klockor krönt av ett hjälmformat tak med spira. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I "övre" delen av tornets andra våning finns en vaktcell. Ritningar till den nya kyrkan hade gjorts upp Theodor Edberg. Ansvarig för byggnadsarbetet som tog sin början 1846 var Gustaf Rudwall från Kalmar. När denne avled 1848 tog byggmästare C L Lindgren från Södra Greda vid. Den nya kyrkan blev en tidstypisk nyklassicistisk byggnad, även om byggmästarna i samråd med församlingens önskan avvek till en del från de ursprungliga ritningarna. I och för sig var det inte alls ovanligt vid kyrkobyggen att församlingen och byggmästaren fick sista ordet. Inte så sällan förenklade man det ursprungliga ritningsförslaget. När kyrkan var färdig bestod den av ett långhus av salkyrkotyp med trä tunnvalv och ett rakt avslutande kor i öster, samt en sakristia på norrsidan. Den gamla tornet i väster från 1200-talet försågs 1861 med en åttasidig lanternin för kyrkans klockor krönt av ett hjälmformat tak med spira. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna. Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793. Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990. I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.

Från 299 kr

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Från 299 kr

Selma Widoff i linköpingsfotografen Svante Leonard Rydholm ateljé något av 1860-talets första år. Född 1842 i Kaga och där boende i Sättuna, är hon således runt 20 år på bilden och har livet framför sig. Likafullt har hon upplevt prövningar. Ännu inte fyllda 4 år hade hennes mor dött i vattensot, ett av tidens många gissel. Fadern hade vidare gift om sig med en äldre syster till sin första fru, men även hon dog inom kort i en annan av tidens plågoris, lungsoten. Fadern kom att gifta sig en tredje gång och vi är då närmast framme vid tiden för bilden. Det tredje äktenskapet varade till faderns död maj månad 1870. Selma var då ännu skriven i Kaga men uppges vistas i Herrberga, där en äldre bror ägde och drev Forsa södergård. I Herrberga, eller annorstädes, träffade Selma under alla omständigheter sin blivande make i Carl Anders Emil Wettergren, som arbetade som inspektor i bruksorten Svabensverk i sydvästra Hälsingland. Där satte de bo och i november månad 1880 fick de sonen Karl Axel August, som kom att bli makarnas enda barn. Efter knappa 10 år bröt de upp från Hälsingland för att flytta till Linköping, där de bosatte sig i en våning på adressen Drottninggatan 22. Efter nya tio år lämnade makarna Linköping för ny tillvaro i Uppsala, som kom att bli deras sista gemensamma hem. Maken avled i Uppsala 1906 och någon gång därefter flyttade Selma som änka till Stockholm. Hon fick ett långt liv. Hon somnade in dagar före sin 93-årsdag. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr