Vid tillkomsten av Kinda kanal blev svängbroar nödvändiga där båtleden skurit av viktiga vägar. Den i Hjulsbro tjänade landtransporter till den nya vägbron i bildens bakgrund stod klar i början av 1950-talet. Långt därefter fanns emellertid den gamla bron kvar i öppet läge men saknade funktion efter att vägbanan på den intilliggande "gamla" bron rivits. I senare tid har överfarten lyckligtvis återställts, dock med ny bro. Här miljön 1984.
Från 299 kr
Linköpings busscentral har under minnenas tid var placerat vid åtminstone fyra skilda platser. Länge var Borggården samlingsplats för busstrafiken. Under 1940-talet etablerades bildens terminal med större ytor och bättre service. Läget kom att råda till mitten av 1980-talet då ny anläggning stod klar i kvarteret Drabanten. Den lösningen kom vidare och som bekant att lämnas för dagens resecentrum vid stadens järnvägsstation. Här en dokumentation kort före rivning. Vy från Djurgårdsgatan.
Man kan lätt sörja rivningen av Repslagaregatan 34 i Linköping. En tröst kan vara att den påföljande fastigheten ger husrum till så många fler och att det nya husets arkitektoniska värden kommer att uppskattas i högre grad med tiden. Det mesta har ju sin tid. Tomtaffären till bildens fastighet gjordes upp år 1906 och kort därpå lät garnhandlaren Carl Ferdinand Pettersson uppföra huset för sig och sin familj. Dokumentation av Östergötlands museum kort före rivning.
I den mindre trafikerade norra delen av Snickaregatan i Linköping består ännu det gediget byggda bostadshuset Snickaregatan 4. Fastighetens lagfart är daterad 1905 och byggnaden uppfördes kort därpå. En första tid disponerade Linköpings stadshypoteksförening ett antal lägenheter i huset. Från åtminstone 1930-talet var hotell Regent inrymt i delar av fastigheten. I 1935 års adresskalender annonserade man; "Propra, hemtrevliga rum - Goda bäddar - Centralvärme". Hotellets läge nära stadens centralstation hjälpte dessutom upp rörelsens bärkraft. Foto 1970.
Den storslagna fastigheten Linnégatan 23 i Linköping uppfördes något förvånande som barnhem. Inga medel hade heller sparats för husets ritningar, signerade den namnkunnige stockholmsarkitekten Axel Kumlien. För beställningen av byggnaden stod garvareänkan Vilhelmina Sundberg, som tillsammans med sin nu avlidne make -sedan tidigare- drev ett barnhem för flickor vid Barnhemsgatan. Bildens fastighet var en expansion av verksamheten och vigd för gossar. Från senare tid kallas byggnaden för Läkarsällskapets hus, efter sammanslutningens förfogande. Foto 1973.
Skarven mellan Klostergatan 34 och 32 i Linköping visar exempel på det tidiga 1900-talets uttryck. Närmast genom 20-talsklassicismens strama formspråk som följt på den mer livfulla jugendstilen. I den förstnämnda fastigheten drev en tid Emil Andersson, vad som kommit ur tiden, sin bosättningsaffär. I butikens utbud fanns självförståligt det som ett nytt hem kunde tänkas behöva. I det numera rivna huset till höger förestod Allan Jansson den i sitt utbud breddade bokhandeln Mörnestams Bok- & Pappershandel Eftr. Foto 1972.
Krusenstiernska gården förvävades av Hermina von Krusenstierna den 1 maj 1874. Köpeskilling var 16000 kr. Tre år senare gifte sig Hermina med sin kusin Philip. Hulda Nydell var hushållerska åt paret von Krusenstierna. När Hermina avled ärvde Hulda Krusenstiernska gården. Den 2 augusti 1938 skrev Hulda ett testamente där hon ville att gården skulle bli ett minnesmärke över en svunnen tid och göra gården tillgänglig för allmänheten. Uppgifterna är hämtade ur "Krusenstiernska gårdens vänner 1997".
Hamngatans då södra ände mot Tinnerbäcken var länge glest bebyggd. Området med ett fåtal äldre hus kom under 1900-talet att förtätas av enklare flerfamiljshus med butiker i gatuplanet. Hamngatan 22 var ett sådant exempel där Mjölkcentralen en tid drev handel. Under 1950- och 1960-talen förlängdes Hamngatan genom "nya" Hejdegården för att slutligen nå Brokindsleden. Arbetet kom att få betydelse även för bildens hustyp som revs efter en kort livslängd. Foto 1957.
Källa ödekyrka var från början ett torn i västra delen, byggt omkring år 1170. Under stenkyrkans första tid ansåg man att, det mäktiga västtornet, som var minst en våning högre än nu, var fullt tillräckligt skydd för bygden. Omkring 1200-talet föreställer vi oss att nästa byggnadsperiod tog vid. Ett nytt kor, lika brett som långhuset, men högre en detta, byggdes. Något senare byggdes en skyttevåning över hela kyrkan. Därmed blev kyrkan en av öns starkaste sockenfästningar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.