Vid tiden för förra sekelskiftet hade den växande utbredningen av Linköpings centrala delar nått Linnégatan i söder. Vid tiden lades tomter ut i det så kallade Munkgärdet, där omgivningen då var i det närmaste obebyggd. När kvarteren mot dagens Torkelbergsgatan väl var fyllda med hus kom utbredningen att stanna av. Gamla Idrottsplatsen, Folkungavallen och det planerade Tinnerbäcksbadet stod i vägen för bostadsändamål. I hörnet av Repslagaregatan och Tinnerbäcksgatan (senare omdöpt till Torkelbergsgatan) lät folkskoleläraren Oscar Löwendahl uppföra bildens fastighet. Lagfarten löstes i början av år 1912 och huset stod klart kort därefter. Sedan en tid rivet till förmån för ett större flerfamiljshus. Foto 1974.
Från 299 kr
Montör och maskinföreståndare Kruse Johansson vid Varbergs Rundradiostation. Varbergs Radioklubb startades 1925, samma år som Sveriges nationella radiosändningar startades, och var jämte Falun de första lokala stationerna i landet. Sändningarna började i regel klockan 18-19 och pågick till 22-22:30. Varbergs rundradioverksamhet startade med en provisorisk sändare i Yngeredsfors Kraft AB:s ångreservstations lokaler på Hamnvägen. Därefter flyttade man till Stadshuset vid torget, varifrån de första lokala programmen sändes, och därpå flyttade radioklubben in på Tullhusets vindsvåning. 1931 gavs föreningen där betydligt större utrymme. Meddela gärna oss om du vet var denna bild är tagen!
Hörnet Nygatan - St Larsgatan presenterades våren 1958 som en av Linköpings besvärligaste korsningar. Platsen kallas idag Trädgårdstorget. Om trädgårdstorget: Trädgårdstorget är ett större torg i Linköpings innerstad. Där korsas Sankt Larsgatan av Nygatan samtidigt som också Tanneforsgatan och Stora Badstugatan ansluter. Busshållplatserna vid Trädgårdstorget är vältrafikerade och kan användas vid byten mellan vissa stads- och landsbygdslinjer. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Seby gravfält, runstenen. Inskriften lyder: "Ingjald och Näf och Sven, de lät resa stenen efter Rodmar, sin fader" Seby gravfält har 285 synliga fornlämningar, bl.a. en mycket ovanlig treudd. Gravarna består av ett röse, högar, stensättningar, en skeppssättning, hällkistor, kalkstensflisor och resta stenar, klumpstenar samt en skålgropsförekomst. De mycket varierande gravformerna och det höga gravantalet tyder på att gravfältet nyttjats under större delen av järnåldern. Ca 500 meter söder om gravfältet står Ölands högsta runsten. (Uppgifterna är hämtade från http://www.hembygd.se/segerstad-hembygdsforening/seby-gravfalt/)
Per Olsson använde den gamla ladugårdens framvägg vid nybygget, men gjorde en ny bakvägg iom att den nya ladugården skulle få en större bredd. Dessutom byggdes ett foderloft i sten. Här har man provisoriskt fogat ihop den nya och gamla delen i väntan på att bygga vidare. Det kom dock att ta tid, inte förrän omkring 1950-talets mitt fullföljdes det planerade ladugårdsbygget. Den gamla ladugårdsdelen innehöll ett fähus med hoimd och på gaveln troligen ett lamm- eller grishus. T h står ett enkelt dass.
Masse tycks ha haft bra kunskap om Lau innan han började fotografera 1902. Det märks att han valde att fota hotade byggnader och företeelser först om han kunde. Ändå försvann en del under den tid han var ute med kameran innan han hann ta någon bild. Här på Smiss har han förevigat ett liten enkel men mycket ålderdomlig byggnad, en lambgift som bara består av ett brant troligen halmtak. Så här fast mycket större såg bostadshusen ut på äldre järnåldern! Uppenbarligen användes den ännu som lambgift 1903, vilket den inte gjorde några år senare, se Bild 1050.
Här ser vi en närbild på den märkliga visthusboden/källaren som stod mellan manbyggnadens östra hörn och fönstret, se Bild 658. Om båda rummen haft källarfunktion är osäkert, källare brukar inte ha fönster. Saltskadorna på väggen intill högra dörren tyder på att källaren låg här. Förr slabbade man mycket med saltlaken i kött- och fisktunnorna och den sög väggarna i sig. Salt fräter på puts och sten, därav skadorna. Rummet med fönster måste ha haft en annan funktion. Snickarbod?? En ny större källare byggdes senare mot flygelns östra gavel med ingång från brygghuset.
Det här är en imponerande ladugårdsbyggnad, uppförd 1867 och lite ombyggd på 1910-talet med större dörrar och fönster. Gaveln med mindre fönster i två våningar är orörd. Den är också uppförd i sten ända upp till hanbalken, så bara översta gavelspetsen är brädklädd. Det är ett äldre sätt att bygga än fähuset bredvid, där hela gavelfältet är brädklätt och resningen är något flackare. Beteshagen är avgränsad mot ladugårdstomten med en mycket kraftfull slantun byggd av rejäla stolpar och breda bräder. Grinden t h är av traditionell modell med slanorna intappade i stolpar med korslagda snedsträvor. Ris i hagen tyder på torrsommar, där djuren stödutfodrats med löven från avhuggna askkvistar.
Den här bulbyggnaden är av mycket hög ålder, det ser man genom det ovanligt branta agtaket, den ringa bredden och de låga väggarna. Den kan vara en rest av ett större byggnadskomplex. Vad den har haft för funktion går inte att utröna. Närmast gaveln är ett portlider, som när bilden togs ser ut att användas som vedbod med tanke på huggpacken, rishögen och de kasserade virkesbitarna på gaveln, samt vedhögen t h. Bulbyggnaden kan härstamma från denna parts tillkomst 1732 eller möjligen ännu länge tillbaka.
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Här är stor markbearbetning på gång med stensläp t v dragen av en häst med föl och jordfösa t h dragna av ett tvåspann hästar. Sannolikt tar man bort den gamla vägbanken, som gick snett ner från Kauparve norra part till söder om Hallsarve och lägger den till åkern sydväst om gården. Gården finns bakom det större trädet och grannparten syns över det högra hästspannet. T v skymtar Lausbackar. Personerna bör vara far och son Johan Petter och Karl Johan Karlsson t h och möjligen Hans Pettersson Kauparve t v.
Makarna August Larsson och Karolina Johansdotter i Attarp. Bördig från Södra Vi hade August redan i ungdomen kommit till Svinhult. År 1880 dristade han sig att köpa ett litet hemman i byn Skeppshult. Makan Karolina var för sin del född och uppvuxen i Ingatorp och hade installerat sig i Augusts hemman efter att de ingått äktenskap 1883. Tio år och fyra barn senare köpte makarna en större del i Attarps rusthåll, dit fotografiet tagit oss. Här sitter de i grönskan på ålderns höst och kan enligt vad källorna berättar se tillbaka på ett lyckligt bondeliv.
Ester Löfgren i Linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Dotter till predikant Johan Edvard Löfgren och hustrun Kristina Lovisa Johannesdotter. Från 1916 var familjen bosatta i Finspång, inflyttade från Rättvik. I december månad 1920 flyttade Ester till Karlsborg för tjänst som småskollärare, varför porträttet bör placeras under hennes tid i Finspång. Efter att ha brutit upp från Karlsborg 1922 kom hon större delen av sitt liv att vara bosatt i Nykroppa, Värmland. Vid 63 års ålder gifte hon sig där med pensionerade järnvägsförmannen Johan Gustav Sundberg. Äktenskapet kom att vara i närmare 20 år. Som änka flyttade hon till Malmö, som blev hennes vistelseort till sin bortgång 1990.
Tinnebäckens flöde utmed området Sandbäcken i Linköping. Det var ingen slump att fotografen sökte sig till ett av bäckens större fall just våren 1924. Året bjöd på ett särdeles kraftigt vårflöde som i hela landet hamnade på vykort. Av lokalhistoriskt värde fick vi i detta fall även en god återgivning av den sällan avbildade huvudgården till fastigheten Sandbäcken. Den långa huslängan uppfördes ursprungligen omkring 1810 som bostad för bruksarbetare vid ett då nyanlagt tegelbruk på platsen. Huset kom över tid att om- och tillbyggas för att slutligen rivas 1958.
Vy mot Linköpings station, uppförd i samband med Östra stambanans dragning till staden 1872. I Linköping, likt flertalet orter utmed statens huvudlinjer, stod Statens järnvägars chefsarkitekt Adolf Edelswärd för stationens byggnadsritningar. Tiden är något av 1890-talets år. Till vänster om stationen ligger den vackra och välartikulerade fabriksbyggnaden som senare kom att ingå i en större anläggning och efter tidens produktion kallas Maskinskylten. Under bildens decennium gällde istället framställning av olika slags trävaror. Notera "vattenkiosken" invid gatukorsningen, som förutom försäljning av dricksvatten tycks som affärsidé erbjudit kioskens väggytor för affischering.
Oscar Peterssons butik på adress Platensgatan 1 nära Stora torget. Delikateser-, vin- och specerier ingick i hans utbud som enligt annonser erbjöds i tidens språkbruk "benägen hågkomst". Handlaren själv bodde vid tiden med sin familj över affärslokalen. Han var i övrigt född i Mogata och hade kommit till Linköping från Söderköping 1894. Rörelsen drevs till synes med stor framgång. Innan decenniet var till ända öppnade han större butik utmed Storgatan och flyttade med sin familj till en våning med elegant läge vid Järnvägsgatan. Bild från 1902.
Motiv från Råby chokladfabrik, strax öster om Ljungsbro. Rörelsen grundades 1892 av den i Motala verksamma grosshandlaren John Anderson, varför rörelsens egentliga namn var Motala chokladfabrik. På platsen bedrevs tillverkningen i äldre industrilokaler som arrenderades av friherrinnan Helene von Mecklenburg. Redan året efter grundläggningen kom Olof German Svensson att knytas till bolaget och i egenskap av disponent bidrog han med nya ägare i Cloetta starkt till att utveckla tillverkningen som vartefter erhöll ett allt större anseende. Företagets tid vid Råby blev emellertid kort, knappa tio år. Vid tiden för bilden upplevdes fabrikslokalerna alltmer orationella och redan 1902 kom ny fabrik att stå klar vid Malfors.
Arbetsstyrkan vid Sjöbacka ångsåg omkring år 1900. Sågverket hade anlagts hösten 1897 av firma O. Lyrholm & Co med säte i Göteborg. Bilden och källorna visar att man i hast engagerade en ansenlig arbetsstyrka. En presentation publicerad av tidningen Östgöten talar om en personalstyrka om 55 medarbetare av skilda slag. För etableringen och den första tidens drift ansvarade förvaltaren Casper Ferdinand Larsson med hjälp av faktorn Karl Johan Andersson, bördiga från Värmland respektive Bohuslän. Större delen av arbetsstyrkan hämtades dock från mer närbelägna orter. Upplysningsvis nedbrann sågverket i maj månad 1902, och eftersom företagets avverkningsrätt var på upphällningen valde man att avveckla verksamheten. Några år därefter återuppbyggdes emellertid anläggningen av nya ägare.
År 1904 påträffades ett runstensstycke i åkern nordost om Viby Källgård. Stenen visade sig utgöra toppdel till den större sten som fornforskaren Carl Fredrik Nordenskjöld redan under 1870-talet omtalat ligga som tröskel vid kordörren till Viby kyrka. Nordenskjöld lät resa tröskelstenen på kyrkogården men det skulle som beskrivits dröja 30 år före bitarna kunde förenas. Så blev dock ej fallet. Runstensstycket försvann kort efter upptäckten och har till dags dato inte återträffats. På detta unika fotografi ser vi dock hur det togs sig ut.
Kvarnbäcken (Ållabäcken) mellan sjöarna Drien och Sommen utgör gräns mellan gårdarna Smedstorp och Målen i Norra Vi. Det lilla vattendraget har i urminnes tider givit kraft till mindre skvaltkvarnar men under 1860-talets byggdes en större och gemensam anläggning på Smedstorps-sidan. Kvarnen drevs till en början av en mjölnare som också malde åt andra gårdar. Efter att den siste mjölnaren avflyttat 1901 -den dövstumme Anders Teodor Johansson- fungerade kvarnen vidare för husbehov. Med tiden kom den att förfalla och vid mitten av 1940-talets revs den. Upplysningsvis användes valda delar av virket till att bygga stommen till nytt bostadhus (Vita villan) på Smedstorp. Foto 1938.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.