LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för sista

Antal träffar: 3675
Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I

Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I "övre" delen av tornets andra våning finns en vaktcell. Ritningar till den nya kyrkan hade gjorts upp Theodor Edberg. Ansvarig för byggnadsarbetet som tog sin början 1846 var Gustaf Rudwall från Kalmar. När denne avled 1848 tog byggmästare C L Lindgren från Södra Greda vid. Den nya kyrkan blev en tidstypisk nyklassicistisk byggnad, även om byggmästarna i samråd med församlingens önskan avvek till en del från de ursprungliga ritningarna. I och för sig var det inte alls ovanligt vid kyrkobyggen att församlingen och byggmästaren fick sista ordet. Inte så sällan förenklade man det ursprungliga ritningsförslaget. När kyrkan var färdig bestod den av ett långhus av salkyrkotyp med trä tunnvalv och ett rakt avslutande kor i öster, samt en sakristia på norrsidan. Den gamla tornet i väster från 1200-talet försågs 1861 med en åttasidig lanternin för kyrkans klockor krönt av ett hjälmformat tak med spira. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I

Bredsättra kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling.Efter en pennteckning 1634 av J.H. Rhezelius var den dåvarande medeltida kyrkan en typisk öländsk klövsadelkyrka med försvarstorn i väst och öst. Förutom långhuset som förband de båda tornen fans en liten korabsid i öster. Sydsidan var försedd med et vapenhus och på norrsidan i anslutning till östtornet hade en sakristia byggts. Vid kyrkogårdens sydöstra hörn stod en enkel klockstapel. Kyrkorummets inre var enligt Abraham Ahlqvists uppteckning försett med ett plant brädtak målat med änglar och andra motiv. Även kyrkväggarna var bemålade. Ahlqvist noterar att kyrkan var liten och trång, men tillräckligt upplyst av två fönster på den södra sidan och två mindre på norra. Under nuvarande kyrkans golv finns resterna av klövsadelkyrkan. Västtornet blev bevarat och ingår i den nuvarande kyrkan. I "övre" delen av tornets andra våning finns en vaktcell. Ritningar till den nya kyrkan hade gjorts upp Theodor Edberg. Ansvarig för byggnadsarbetet som tog sin början 1846 var Gustaf Rudwall från Kalmar. När denne avled 1848 tog byggmästare C L Lindgren från Södra Greda vid. Den nya kyrkan blev en tidstypisk nyklassicistisk byggnad, även om byggmästarna i samråd med församlingens önskan avvek till en del från de ursprungliga ritningarna. I och för sig var det inte alls ovanligt vid kyrkobyggen att församlingen och byggmästaren fick sista ordet. Inte så sällan förenklade man det ursprungliga ritningsförslaget. När kyrkan var färdig bestod den av ett långhus av salkyrkotyp med trä tunnvalv och ett rakt avslutande kor i öster, samt en sakristia på norrsidan. Den gamla tornet i väster från 1200-talet försågs 1861 med en åttasidig lanternin för kyrkans klockor krönt av ett hjälmformat tak med spira. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt.

Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur.

Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska.

Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna.

Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793.

Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990.

I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.

Masse har stått uppe på backanten och tagit denna bild av Botvides båda manbyggnader. Käldvägen går alldeles under gräskanten och in emot staketen. Infarten till de båda parterna låg på den här tiden mellan manbyggnaderna, numera har varje part sin infart på utsidorna. Den norra partens manbyggnad snarare ändrades än nybyggdes 1887. Hade huset varit nybyggt då, hade gavelns puts knappast varit så skadad. Under takutsprånget på långsidan sitter ett litet fönster, vilket är typiskt för flistakshus och som här trots att man troligen har sänkt väggarna något och byggt på gavelspetsarna med stenen, så som man gjort med Bjärges Bergmans part. Båda Botvideparterna fick skattebefrielse i 20 för uppförande av stenhus vid en resolution 1793. Den södra partens manbyggnad är ett av Gotlands märkligaste flistakshus, vilket alltjämt finns kvar. Botvide delades i två parter 1744, men det är inte troligt att manbyggnadens äldsta delar härstammar från denna tid. Nedervåningen är dock uppförd i två etapper, först som enkelstuga innehållande farstu, kök och vardagsstuga och sedan utökad till parstuga med en sal mot grannparten. Det bör vara denna parstuga som man fått skattebefrielse för 1793. Enkelstugan bör således vara byggd 10-20 år tidigare. 1840 byggde man på huset med en full salsvåning med ovanpåliggande lågt loft. Detta är synnerligen ovanligt, flistakshusen brukar i regel bara ha en förkrympt övervåning utan boendefunktion, se Sunnkörke. Salsvåningen reddes dock inte in till fullo. Den kom att innehålla en ny sal ovanpå den gamla salen och en brudkammare över farstun, medan det södra rummet vara magasin, på 1900-talet delat i två rum, varav det sista inte inreddes förrän 1990. I gavelspetsen sitter ett återanvänt 1700-talsfönster som troligen har suttit i samma position som det på den andra parten. Fönstren nere har förstorats vid övervåningens tillkomst, men sitter i samma positioner, bla är det typiskt med en blind baksida på vardagsstugan, här stod de väggfasta sängarna och de tätt sittande fönstren på gaveln. Taket är täckt med kalkstensflis från Millklint nära Torsburgen.

Från 299 kr

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad.
Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter.
Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Från 299 kr

Selma Widoff i linköpingsfotografen Svante Leonard Rydholm ateljé något av 1860-talets första år. Född 1842 i Kaga och där boende i Sättuna, är hon således runt 20 år på bilden och har livet framför sig. Likafullt har hon upplevt prövningar. Ännu inte fyllda 4 år hade hennes mor dött i vattensot, ett av tidens många gissel. Fadern hade vidare gift om sig med en äldre syster till sin första fru, men även hon dog inom kort i en annan av tidens plågoris, lungsoten. Fadern kom att gifta sig en tredje gång och vi är då närmast framme vid tiden för bilden. Det tredje äktenskapet varade till faderns död maj månad 1870. Selma var då ännu skriven i Kaga men uppges vistas i Herrberga, där en äldre bror ägde och drev Forsa södergård. I Herrberga, eller annorstädes, träffade Selma under alla omständigheter sin blivande make i Carl Anders Emil Wettergren, som arbetade som inspektor i bruksorten Svabensverk i sydvästra Hälsingland. Där satte de bo och i november månad 1880 fick de sonen Karl Axel August, som kom att bli makarnas enda barn. Efter knappa 10 år bröt de upp från Hälsingland för att flytta till Linköping, där de bosatte sig i en våning på adressen Drottninggatan 22. Efter nya tio år lämnade makarna Linköping för ny tillvaro i Uppsala, som kom att bli deras sista gemensamma hem. Maken avled i Uppsala 1906 och någon gång därefter flyttade Selma som änka till Stockholm. Hon fick ett långt liv. Hon somnade in dagar före sin 93-årsdag. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.

Selma Widoff i linköpingsfotografen Svante Leonard Rydholm ateljé något av 1860-talets första år. Född 1842 i Kaga och där boende i Sättuna, är hon således runt 20 år på bilden och har livet framför sig. Likafullt har hon upplevt prövningar. Ännu inte fyllda 4 år hade hennes mor dött i vattensot, ett av tidens många gissel. Fadern hade vidare gift om sig med en äldre syster till sin första fru, men även hon dog inom kort i en annan av tidens plågoris, lungsoten. Fadern kom att gifta sig en tredje gång och vi är då närmast framme vid tiden för bilden. Det tredje äktenskapet varade till faderns död maj månad 1870. Selma var då ännu skriven i Kaga men uppges vistas i Herrberga, där en äldre bror ägde och drev Forsa södergård. I Herrberga, eller annorstädes, träffade Selma under alla omständigheter sin blivande make i Carl Anders Emil Wettergren, som arbetade som inspektor i bruksorten Svabensverk i sydvästra Hälsingland. Där satte de bo och i november månad 1880 fick de sonen Karl Axel August, som kom att bli makarnas enda barn. Efter knappa 10 år bröt de upp från Hälsingland för att flytta till Linköping, där de bosatte sig i en våning på adressen Drottninggatan 22. Efter nya tio år lämnade makarna Linköping för ny tillvaro i Uppsala, som kom att bli deras sista gemensamma hem. Maken avled i Uppsala 1906 och någon gång därefter flyttade Selma som änka till Stockholm. Hon fick ett långt liv. Hon somnade in dagar före sin 93-årsdag. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern

1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg

1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut.

1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg.

1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget.

1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin

1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen.

1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi.

1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad.

1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum.

1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare.

2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. 
Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen.
Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar.
Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. 
Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. 
Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen.
Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar.
Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. 
Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. 
Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen.
Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar.
Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. 
Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för

Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern

1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg

1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut.

1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg.

1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget.

1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin

1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen.

1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi.

1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad.

1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum.

1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare.

2003 POMMERN fyllde 100 år.

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde.

Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden.

Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga.

Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen.

På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Den här gårdsparten kom till 1777 när Per Olofssons och Anna Christensdotters tre söner Olof, Per och Hans delade föräldrarnas gårdspart mellan sig i tre lika stora delar. Man kan tycka att det är märkligt att en redan delad gårdspart kunde ge upphov till tre nya livsdugliga parter, men uppenbarligen lyckades man. Kanske blev man tvunga: sönerna gifte sig och fick stora familjer och alla kunde inte få plats på en part.

Per Persson född 1743 fick denna part. Han gifte sig 1769 med Catarina Nilsdotter född 1747 från Fie och de fick 5 barn. Per och Catarina byggde ett nytt stenhus 1793 och fick 20 års skattebefrielse för det. Sonen Nils Persson född 1774 blev näste ägare. Han gifte sig 1796 med Brita Mattsdotter född 1770 från Sunnkörke och de fick 2 barn, varav sonen Tomas Nilsson född 1803 blev ägare till gårdsparten 1838. Han var gift 1830 med Anna Cajsa Hansdotter född 1808 från Liffride.

Av deras 5 barn blev det sonen Nils Tomsson född 1836 som tog över gårdsparten. Han gifte sig 1866 med Stina Greta Persdotter född 1843 från Hallbjäns och de fick 9 barn, varav flera utvandrade, något som var mycket vanligt under 1800-talets sista årtionden. Sonen Lars Nilsson född 1870 övertog parten, gift 1903 med Fanny Larsson född 1879 från Hallbjäns. De fick inga barn, varför gården köptes 1937 av Gottfrid Hansson, vars mor Josefina född 1874 var bror till Lars Nilsson. Gottfrid Hansson född 1908 var gift 1935 med Ingrid Maria Vilhelmina Larsson född 1912 från Hemmor. Av deras 3 barn blev det sonen Karl-Erik Hansson född 1940 som övertog parten. Han avvecklade jordbruket och sålde marken för sig och gårdspartens byggnader med tomt för sig 2003 (?). Familjen Franzén köpte den avstyckade gårdsparten som fritidsbostad.

På bilden ser vi troligen Nils Tomsson, 67 år, hans fru Stina Greta Persdotter, 60 år, de yngsta döttrarna Desideria, 22 år, och Emma, 19 år, samt sonen Lars Nilsson, 33 år, han som övertog parten.

Den vackra manbyggnaden är en parstuga, troligen från 1800-talets mitt eller strax efter, men den också vara Per Perssons och Catarina Nilsdotters manbyggnad från 1793 som höjts och byggts om. Till vänster står en brygghusflygel som kan vara äldre. Den putsade gårdsmuren med

Den här gårdsparten kom till 1777 när Per Olofssons och Anna Christensdotters tre söner Olof, Per och Hans delade föräldrarnas gårdspart mellan sig i tre lika stora delar. Man kan tycka att det är märkligt att en redan delad gårdspart kunde ge upphov till tre nya livsdugliga parter, men uppenbarligen lyckades man. Kanske blev man tvunga: sönerna gifte sig och fick stora familjer och alla kunde inte få plats på en part. Per Persson född 1743 fick denna part. Han gifte sig 1769 med Catarina Nilsdotter född 1747 från Fie och de fick 5 barn. Per och Catarina byggde ett nytt stenhus 1793 och fick 20 års skattebefrielse för det. Sonen Nils Persson född 1774 blev näste ägare. Han gifte sig 1796 med Brita Mattsdotter född 1770 från Sunnkörke och de fick 2 barn, varav sonen Tomas Nilsson född 1803 blev ägare till gårdsparten 1838. Han var gift 1830 med Anna Cajsa Hansdotter född 1808 från Liffride. Av deras 5 barn blev det sonen Nils Tomsson född 1836 som tog över gårdsparten. Han gifte sig 1866 med Stina Greta Persdotter född 1843 från Hallbjäns och de fick 9 barn, varav flera utvandrade, något som var mycket vanligt under 1800-talets sista årtionden. Sonen Lars Nilsson född 1870 övertog parten, gift 1903 med Fanny Larsson född 1879 från Hallbjäns. De fick inga barn, varför gården köptes 1937 av Gottfrid Hansson, vars mor Josefina född 1874 var bror till Lars Nilsson. Gottfrid Hansson född 1908 var gift 1935 med Ingrid Maria Vilhelmina Larsson född 1912 från Hemmor. Av deras 3 barn blev det sonen Karl-Erik Hansson född 1940 som övertog parten. Han avvecklade jordbruket och sålde marken för sig och gårdspartens byggnader med tomt för sig 2003 (?). Familjen Franzén köpte den avstyckade gårdsparten som fritidsbostad. På bilden ser vi troligen Nils Tomsson, 67 år, hans fru Stina Greta Persdotter, 60 år, de yngsta döttrarna Desideria, 22 år, och Emma, 19 år, samt sonen Lars Nilsson, 33 år, han som övertog parten. Den vackra manbyggnaden är en parstuga, troligen från 1800-talets mitt eller strax efter, men den också vara Per Perssons och Catarina Nilsdotters manbyggnad från 1793 som höjts och byggts om. Till vänster står en brygghusflygel som kan vara äldre. Den putsade gårdsmuren med "tak" av tre längsgående bräder är typisk, liksom grindarna, se Bild 569.

Från 299 kr

Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe.

Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges.

Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten.

Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte.

På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.

Den här boplatsen kom till på slutet av 1700-talet när avskedade soldaten Erik Granats son med samma namn fick 10 tunnland jord och byggde här i sluttningen av Lausbackars östra sida mitt emot nerfarten till Smiss. Helt obekant som boplats var kanske inte stället, här nånstans låg gården Bogs, som troligen fösvann efter digerdöden på 1350-talet. Än idag kallas platsen där Backvägen går upp norr om Nybygget för Bogs backe. Erik Granat d y var född 1767 och gifte sig 1793 med Anna Maria Nilsdotter Flink född 1771 från Tofta. De fick 3 barn, varav äldsta dottern Maria Eriksdotter född 1794 tog över. Hon gifte sig 1813 med Nils Rassmusson Löv 1790-1855 och de fick 5 barn. Sonen Jakob Nilsson Löv 1827-1860 ärvde stället, gift 1848 med Magdalena Maria Hansdotter född 1822 från Hallsarve på När och de fick dottern Catarina Elisabet Jakobsdotter 1849. Jakob drunknade 1860 och Magdalena gifte om sig 1861 med Jakob Johansson från Bjärges. Catarina gifte sig som 17-åring med folkskolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 1841-1905 från Mannegårde i Lye och de blev ägare till Nybygget. De fick hela 13 barn, men flera dog unga, så också Catarina efter sista barnets födelse. J.V. Mårtensson gifte om sig 1895 med Maria Olivia Elisa Vestergren född 1866 från Alva och de fick en son. När Jakob Vilhelm dog flyttade frun tillbaka till Alva och stället övertogs av dottern Ebba Mårtensson född 1889. Hon gifte sig 1909 med Johan Petter Ödahl från Mattsarve och de ägde stället till 1914, då de flyttade till Johan Petters barndomshem vid Mattsarve och sålde stället till Johan Petters bror Gunnar Ödahl född 1884. Gunnar, som försörjde sig som byggmästare, gifte sig 1919 med Anna Ester Gertrud Karlkvist född 1887 från Bosarve på När och de fick 5 barn. Inget av dem tog över, jordbruket var för litet att leva på och marken styckades av. Gunnar Ödahls dödsbo sålde fastigheten 1976 till Ingemar Nilsson född 1949 från Tiricke på När och hans dåvarande fru Yvonne Eklund (?) och deras barn Jesper född 1975, Lina född 1979 och Johan född 1982. Ingemar totalrenoverade och byggde till bostadshuset på 1980-talet och bebor alltjämt fastigheten. Manbyggnadens ålder är svårbedömd, den ser mest ut att vara från rätt sent 1800-tal med sin fönsterplacering i nischer och flackt tak. Men huset har ingen markerad sockel och det borde det ha om det är från 1800-talet. Om det är byggt vid Nybyggets tillkomst, borde det finnas en stenhusresolution och det finns det inte. På bilden ser vi skolläraren Jakob Vilhelm Mårtensson 62 år och hustrun Marie född Vestergren 37 år.

Från 299 kr

Detta ställe kan ha sitt ursprung i ett båtsmanstorp. På 1690-talet bodde på Stora och Lilla Bjärges förutom gårdsparternas folk även båtsmännen Lars Tulpan med hustru Lisbeth Hybbertzdotter och Oluf Smacka med hustru, de sista benämnda allmosehjon, vilket troligen betyder att de då var så gamla att de inte kunde försörja sig själva. Omkring 50 m norr om denna boplats finns ett vattenställe, som alltid håller vatten kallad Smacksaud. Namnet bör gå tillbaka på Oluf Smacka och tyda på att källan tillhörde hans boplats.

Förste kände ägare till denna boplats var Lars Laurell född 1814, gift 1843 med båtsmansdottern Maria Elisabet Olofsdotter Brakarl, född 1817 på Näs. Hustrun, Laurellsmor kallad, var läskunnig och lärde barn att läsa innan skolundervisning hade kommit igång. Vilka deras barn var och vart de tog vägen är okänt. När Laurellsmor blivit änka flyttade pigan Olina Östman född 1857 kommen från Bjärges Östmans ställe dit och hon ärvde Laurellsmors ställe efter henne. Olina gifte sig 1893 med Alfred Öberg född 1864 på Näs.

Manbyggnaden t v består av två byggnadskroppar i vinkel. Delen med gaveln hitåt är en enkelstuga i sten, till formen mycket lik ett båtsmantorp, se Bild 593. Alfred Öberg uppförde sedan ett bakbygge innehållande kök och två kammare samt en farstu med farstukvist. T h syns ladugården med vinkelbyggd ladugård i sten och trä under halmtak som Alfred också hade byggt. Stället innehade under Olina och Alfreds tid 7 hektar jord, stora byggnader för så lite mark. Enda barnet dottern Ada Karolina gifte sig 1917 till Hall, året efter sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve Edvard Carlssons part. Vart Öbergs tog vägen är inte känt. Byggnaderna finns kvar idag, men den vinkelbyggda ladan och en bit av ladugården är rivna sedan länge.

Stället ligger uppe på Ancyllusvallen, potatisåkern i förgrunden lutar upp mot manbyggnaden och bakom husen lutar marken åt andra hållet. Det här är magra grusiga jordar. Idag växer här snårig skog, ingen kan tro att det var åkrar här för mindre än 100 år sedan.

Detta ställe kan ha sitt ursprung i ett båtsmanstorp. På 1690-talet bodde på Stora och Lilla Bjärges förutom gårdsparternas folk även båtsmännen Lars Tulpan med hustru Lisbeth Hybbertzdotter och Oluf Smacka med hustru, de sista benämnda allmosehjon, vilket troligen betyder att de då var så gamla att de inte kunde försörja sig själva. Omkring 50 m norr om denna boplats finns ett vattenställe, som alltid håller vatten kallad Smacksaud. Namnet bör gå tillbaka på Oluf Smacka och tyda på att källan tillhörde hans boplats. Förste kände ägare till denna boplats var Lars Laurell född 1814, gift 1843 med båtsmansdottern Maria Elisabet Olofsdotter Brakarl, född 1817 på Näs. Hustrun, Laurellsmor kallad, var läskunnig och lärde barn att läsa innan skolundervisning hade kommit igång. Vilka deras barn var och vart de tog vägen är okänt. När Laurellsmor blivit änka flyttade pigan Olina Östman född 1857 kommen från Bjärges Östmans ställe dit och hon ärvde Laurellsmors ställe efter henne. Olina gifte sig 1893 med Alfred Öberg född 1864 på Näs. Manbyggnaden t v består av två byggnadskroppar i vinkel. Delen med gaveln hitåt är en enkelstuga i sten, till formen mycket lik ett båtsmantorp, se Bild 593. Alfred Öberg uppförde sedan ett bakbygge innehållande kök och två kammare samt en farstu med farstukvist. T h syns ladugården med vinkelbyggd ladugård i sten och trä under halmtak som Alfred också hade byggt. Stället innehade under Olina och Alfreds tid 7 hektar jord, stora byggnader för så lite mark. Enda barnet dottern Ada Karolina gifte sig 1917 till Hall, året efter sålde Öbergs stället till Alfred Mårtensson från Hallsarve Edvard Carlssons part. Vart Öbergs tog vägen är inte känt. Byggnaderna finns kvar idag, men den vinkelbyggda ladan och en bit av ladugården är rivna sedan länge. Stället ligger uppe på Ancyllusvallen, potatisåkern i förgrunden lutar upp mot manbyggnaden och bakom husen lutar marken åt andra hållet. Det här är magra grusiga jordar. Idag växer här snårig skog, ingen kan tro att det var åkrar här för mindre än 100 år sedan.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår