Emma Gustava Godée, porträtterad något år på 1870-talet. Född i Sollerön 1826 som dotter till kapten Gustaf Adolph Godée och dennes maka Carolina Gustafva Obitz. Modern hade tyskt påbrå men var född och uppvuxen i Finspång där fadern var förvaltare vid Finspångs bruk. Från 1836 var familjen boende i Mora där föräldrarna inköpt bostället Noreberg. Efter faderns bortgång 1841 flyttade Emma Gustava till Stockholm. Hennes tid i huvudstaden har för denna uppgift inte utretts men klart är att hon 1845 lämnade Stockholm för ny tillvaro som demoiselle i änkefru Wetterdals hushåll i Askersund. Här kom hon att möta sin blivande make i apotekaren Anders Fredrik Wigander. Från 1848 var de gifta och parets förstfödda nedkom året därpå. År 1851 lämnade de Askersund för Linköping, där paret inköpt Apotekaregården jämte apotek Wasen. Inalles kom makarna få nio barn. En förstfödd flicka nedkom den 13 augusti 1849 men avled samma dag. Därefter följde sex söner varav endast sonen Tage kom att överleva barnaåren. Månne märkta av detta dröjde det tio år efter det sista dödsfallet innan paret välsignades med sina sistfödda, tvillingarna Gerda och Märta. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.

Från 299 kr

Reprofotograferat porträtt föreställande Emma Gustava Godée, gift Wigander. Född i Sollerön 1826 som dotter till kapten Gustaf Adolph Godée och dennes maka Carolina Gustafva Obitz. Modern hade tyskt påbrå men var född och uppvuxen i Finspång där fadern var förvaltare vid Finspångs bruk. Från 1836 var familjen boende i Mora där föräldrarna inköpt bostället Noreberg. Efter faderns bortgång 1841 flyttade Emma Gustava till Stockholm. Hennes tid i huvudstaden har för denna uppgift inte utretts men klart är att hon 1845 lämnade Stockholm för ny tillvaro som demoiselle i änkefru Wetterdals hushåll i Askersund. Här kom hon att möta sin blivande make i apotekaren Anders Fredrik Wigander. Från 1848 var de gifta och parets förstfödda nedkom året därpå. År 1851 lämnade de Askersund för Linköping, där paret inköpt Apotekaregården jämte apotek Wasen. Inalles kom makarna få nio barn. En förstfödd flicka nedkom den 13 augusti 1849 men avled samma dag. Därefter följde sex söner varav endast sonen Tage kom att överleva barnaåren. Månne märkta av detta dröjde det tio år efter det sista dödsfallet innan paret välsignades med sina sistfödda, tvillingarna Gerda och Märta. Makarna Wigander/Godée bodde kvar i Linköping till deras död, vilket för båda inträffade 1892.

Från 299 kr

Av tiden gulnat porträtt av fru Aurora Åkerhielm. Född 1821 på godset Munkvrak, nuvarande Hjälmarsholm, som dotter till baron Eric Georg Philip Åkerhielm och dennes maka friherrinnan Henriette Sofia Juliana Lagercrantz. Från våren 1833 var familjen bosatt i Vårdsbergs säteri i östgötasocknen med samma förled för att år 1835 flytta till Askeby. Under perioden i Vårdsberg avled modern i sviterna av förmodad nervfeber. I övre tonåren inledde Aurora, som del i förväntad uppforstran av tidens adelsfröknar, en rad vistelser hos respekterade familjer i länet. Makarna Stockenström/ Söderholm tog en tid mot henne i Landeryd följt av Horn/von Schewen i Söderköping. Från 1844 hittar vi henne hos komminister Westerdahl i Hällestad för vidare boenden hos makarna Linzon/Berndes i västgötska Hova följt av en sejour hos godsägare Hedengren med maka på Riseberga säteri i Närke. Hennes sista stopp på bildningsresan blev i gruvkassör Nordströms hushåll i uppländska Film socken åtföljt av en kortare tid hos kyrkoherde Schram i Vendel. I april månad år 1856 inflyttade Aurora till Ekebyborna socken i Östergötland. Om inte förr blir skälet tydligt redan vid midsommartid då hon gifter sig med Erik Sondén, som vid tiden arrenderade Egeby södergård. Från år 1860 var paret emellertid bosatta i Norrköping där maken tjänstgjorde som inspektor vid stadens spinnhus (kvinnofängelse) och senare som kamrer vid Drags fabriker.

Från 299 kr

Majkarnevalen i Linköping år 1951 på Stora torget i Linköping. Man ser Folkungabrunnen till vänster i bild. Om Majkarnevalen: I slutet av 1800-talet åkte ett gäng musicerande ungdomar genom Linköping med oxdragen vagn. Det blev starten för det som senare kallades Majkarnevalen. Gymnasieelever från Linköping klädde ut sig och åkte genom stan på flak runt första maj, de drev gärna med sin nutidshistoria, politik och kändisar. Programmen såldes av de så kallade Majgubbarna. Musiken kom från Bonnkapälle, vilka man kan höra vid festliga tillfällen idag. Det började med ett gäng ungdomar från Högre Elementarskolan som klämde in sig mellan bidrag 7 och 8 i Majkarnevalen. Detta gör att det än idag står 7 ½ på ryggen på de som spelar i Bonnkapälle. Bonnkapälle är idag en av Sveriges äldsta orkestrar. Föreningen bygger på mottot En gång kapällist, alltid kapällist. Den sista Majkarnevalen hölls år 1996, festivalen hade då funnits i 136 år, oxar hade bytts mot traktorflak. Det inkom klagomål eftersom karnevalen innehöll fylla, ärtrör, smällar och annat, sponsorerna gav vika. Linköping hade år 1996 utvecklats till en stark studentstad, och Majkarnevalen fick konkurrens av Studentorkesterfestivalen, som finns kvar än idag. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.

Från 299 kr

Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Kommentar till bild A 78822: Albin hette Gustavsson i efternamn. Hans far hette Gustaf Johansson och Albin tog som brukligt var på den tiden sin fars förnamn och lade till âson. Bilden är tagen vid knuten av torpstugan på gården Nyborg i Enåsa socken. Albin var i sin ungdom rallare och var med och byggde västgötabanan. Han hade tre syskon: Ivar som emigrerade till Amerika 1897, Sofia som gifte sig med Anton Andersson i Eken i Hassle församling och Anna som arbetade i olika mejerier i sin ungdom. När föräldrarna blev gamla och orkeslösa flyttade Anna hem och hjälpte till på gården. Vid faderns frånfälle tog Albin över gården och drev den tillsammans med syster Anna till 1950 då han sålde gården till David Andersson i Enåsa Sörgården. De sista aktiva åren före pensionen arbetade Albin som lantarbetare på Fålebergs gård. Albins syster Anna dog 1968. Då flyttade Albin till äldreboendet i Hasslerör där han bodde till sin död 1976. Han och systern ligger begravda på Enåsa kyrkogård. Jag kommer väl ihåg Albin från min barndom. Jag har många gånger dragit slipstenen åt honom när han slipade lien. Då var det 25 öre att tjäna. Det var inte lättförtjänta pengar. Han gav sig inte förrän lien var så vass att han kunde raka sig med den. // Kjell Dahlén

Från 299 kr

'Vy från nedanför Annedalskyrkan ut mot Linnéplatsen med Dag Hammarskiöldsleden med bilar. Spårvagn på avstånd. :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr 936. Bildtext där: :: Vyn förevigades 1926 av greve Arvid Posse. Detta var tre år efter invigningen av Naturhistoriska museet som syns på höjden. Tornet bakom museibyggnaden tillhörde det första ålderdomshemmet i Sverige, Stiftelsen Ålderdomshemmet i Göteborg från 1896. Detta ålderdomshem ersattes under 1970-talet av Vegahusen med samma funktion. Säröbanan började trafikeras med ångloksdrivna tåg 1904 och gick då mellan Särö och stationen, en bit ifrån Linneplatsen. Det var speciellt under sommaren som det var populärt att åka ut till Särö för att bada, men i mitten av 1960-talet gick det sista tåget längs sträckningen. :: :: Vegetationen kring Naturhistoriska museet har naturligt nog växt upp och sommartid skymtas bara spira och taknock av byggnaden, här sedd från Annedalskyrkan. Idag går spårvagnsspår och Dag Hammarskiöldsleden parallellt med Säröbanan.'

Från 299 kr

Familjegrupp 13 personer. Erik Halldin. Övre raden från vänster: Valborg Halldin (född 1899), Elvy (när hon flyttade till USA ändrades namnstavningen till Elvi) Halldin (född 1898), Marta Halldin (född 1894), Axel Halldin (född 1887), Anna Halldin (född 1893), Elna Halldin (född 1890), Augusta Pettersson, f. 1871 (syster till barnens mor Alma Halldin). Nedre raden från vänster: Emilia Halldin (född 1885), Erik Halldin (född 1857. Arbetade som snickare vid pappersbruket i Almby), Elly Halldin (född 1903), Alma Halldin, född Persdotter (född 1864), Ellin Halldin (född 1907), Matilda Persson, född Lindström, f. 1836 (mor till Alma Halldin och Augusta Pettersson). Detta foto togs år 1913, innan Erik och Alma Halldins döttrar, Anna och Elna (två och tre från höger i övre raden) utvandrade till Aurora, Illinois, USA. Något år efter utvandrade även dottern Elvy (Elvi), två från vänster i övre raden. Flickan stående längst till vänster är Valborg Halldin. Kvinnan längst ned till höger i främre raden är Matilda Persson, född Lindström, mormor till Erik och Alma Halldins barn. Matilda är född 1836 i Arboga landsförsamling. Familjerna i USA och Sverige har alltid hållit kontakten. Fastigheten som familjen bodde i hette Almsätra och låg på Hagvägen 8, Almby. Fastigheten såldes 1973 och hade inte bebotts sedan mitten av 1960 talet. På tomten fanns senare tre villor (år 2016). Den sista som var fast boende i huset var sannolikt Marta Halldin som 1967 flyttade till Oxhagen.

Från 299 kr

En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.

Från 299 kr

Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se

Från 299 kr

Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se

Från 299 kr

Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se

Från 299 kr

Grimskär är en mindre holme i Kalmarsund utanför Kalmar. Tidigare kallades ön Stegelholmen och var sannolikt en avrättningsplats där brottslingar steglades, det vill säga fästes på ett hjul på en påle, i avskräckande syfte. Namnet Grimskär lär komma från ett inseglinsgsmärke i form av ett grinande huvud på en påle. På 1560-talet anlades på Grimskär en skans, vilken i 1611 års krig under överste Lars Bubbs befäl verksamt hindrade danska flottans rörelser. Skansen byggdes om 1622-23 och förstärktes ytterligare år 1688 samt ingick sedermera som en viktig del i de storartade förslag till Kalmars befästande, som uppgjordes under senare hälften av 1700-talet. På holmen byggdes 1837 en fyr. Fyren byggdes om och förbättrades 1865 och 1879 till en kombinerad fyr och lotsutkik. 1931 lades lotsverksamheten ner och 1940 ersattes fyren av en ny fyr i Kalmarsund. Ett år senare revs det gamla fyrtornet. 1943 anlades en underjordisk minstation under skansen. Stationen hade 11 mans besättning som samsades på 50 m². Minorna var utlagda i Kalmarsund och färjan mellan Kalmar och Färjestaden passerade dagligen, besättningen ovetandes om denna minering, tills den sista färjan avgick den 30 september 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes. Bernt Ohlson var chef för minstationen mellan 1965 och 1985. Minstationen avvecklades 1988. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.

Från 299 kr

Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.

Från 299 kr

Bror August Palme, född den 17 december 1856 i Kalmar, död den 3 september 1924 i Annecy, Frankrike genom en olyckshändelse, var en svensk skådespelare. Han var kusin till Sven Palme. Palme var engagerad vid Dramatiska teatern i Stockholm 1885-1921. Han hade 1874-1885 anställningar vid Nya teatern i Stockholm, Svenska Teatern i Helsingfors och Stora teatern i Göteborg. Palme blev premiäraktör 1887. Hans spelstil utmärkte sig för ett lyriskt temperament, vars uttryck understöddes av hans mjuka, egendomligt beslöjade stämma. Även i karaktärsroller med komisk anstrykning åstadkom han fullgoda tolkningar. Hans spel var alltid naturligt och oftast träffande. Sin första större framgång vann han med en poetisk framställning av Ambrosius. Även må erinras om hans med lidelsefull styrka genomförda Ernesto i "Galeotto", den sanna komik han gjutit kring en sådan gestalt som den slappe och egoistiske självbedragaren Hjalmar Ekdal i Vildanden, hans utförande av huvudrollerna i August Strindbergs dramer Till Damaskus, Sista riddaren och Karl XII samt Jean i Fröken Julie, Tygesen i Geografi och kärlek, Falk i Kärlekens komedi, Laursen i Flykten, Anselmo i En veneziansk komedi och Lysimachus i Titus.

Från 299 kr

Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johan Julin. (26/12 1881 - 29/12 1961). Julin skulle egentligen exercerat, men reste istället till U.S.A. med en två år yngre brors (åldersbetyg) flyttningsbetyg. Denne bror, Karl, utvandrade året därpå och dog senare i Amerika. Julin var i U.S.A. 1902 - 1921. Besökte Sverige 1910. 1902 reste han med "Vita stjärnlinjens" OCEANIC. Egentligen en lastångare, i vilken man iordningställt stora "hytter" för de resande, en för kvinnor, en för ungkarlar och en för familjer. Mindre hytter fanns också, men de var betydligt dyrare. På däck delades maten ut ur stora kopparkärl. Resan gick Göteborg - Hull. Därifrån med tåg till Liverpool och vidare över Atlanten till New York. I N. Y. fanns ett emigranthem, där man försökte hjälpa invandrarna till rätta. i allmänhet lånade man pengar till resan och skickade sedan hem. J. arbetade som dräng, forkarl i någon slags transportfirma, industriarbetare och stallskötare. 2920 - 1916 hos en miljonär, som bodde i stan under vintern. Varje morgon under denna årstid åkte J. in med mjölk, smör, ägg och kött från gården och hade sedan med sig varor tillbaka till personalen. Den sista tiden med bil. (Whaterburg?) 1925 köpte J. sin första bil, en öppen Ford. 1931 bytte han till Chevrolet (bild nr A145230_57). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Familjegrupp 13 personer. Erik Halldin. Övre raden från vänster: Valborg Halldin (född 1899), Elvy (när hon flyttade till USA ändrades namnstavningen till Elvi) Halldin (född 1898), Marta Halldin (född 1894), Axel Halldin (född 1887), Anna Halldin (född 1893), Elna Halldin (född 1890), Augusta Pettersson, f. 1871 (syster till barnens mor Alma Halldin). Nedre raden från vänster: Emilia Halldin (född 1885), Erik Halldin (född 1857. Arbetade som snickare vid pappersbruket i Almby), Elly Halldin (född 1903), Alma Halldin, född Persdotter (född 1864), Ellin Halldin (född 1907), Matilda Persson, född Lindström, f. 1836 (mor till Alma Halldin och Augusta Pettersson). Detta foto togs år 1913, innan Erik och Alma Halldins döttrar, Anna och Elna (två och tre från höger i övre raden) utvandrade till Aurora, Illinois, USA. Något år efter utvandrade även dottern Elvy (Elvi), två från vänster i övre raden. Flickan stående längst till vänster är Valborg Halldin. Kvinnan längst ned till höger i främre raden är Matilda Persson, född Lindström, mormor till Erik och Alma Halldins barn. Matilda är född 1836 i Arboga landsförsamling. Familjerna i USA och Sverige har alltid hållit kontakten. Fastigheten som familjen bodde i hette Almsätra och låg på Hagvägen 8, Almby. Fastigheten såldes 1973 och hade inte bebotts sedan mitten av 1960 talet. På tomten fanns senare tre villor (år 2016). Den sista som var fast boende i huset var sannolikt Marta Halldin som 1967 flyttade till Oxhagen.

Från 299 kr