Det har gått 5 år sedan de förra bilderna togs, se Bild 625 och 626, och den gamla bulbyggnaden är riven. I stället har man byggt en ny fähusdel lik den övriga ladugården. Taket är täckt med halm, s k bindtak, det gängse taktäckningsmaterialet i början av 1900-talet, agen tog definitivt slut vid Lausmyrs uppodling omkring år 1900. Tröskhuset ser ruckligt ut, dess tid var förbi. Dasset är påfallande likt det på Botels Hanssons part. Ladugården står ännu kvar och till det yttre oförändrad så när som på taket, vilket är täckt med pannplåt.
Från 299 kr
Detta gruppfoto med brudpar, tärnor, marskalkar och släkt är taget på trappan till manbyggnaden på Gumbalde, parten invid landsvägen. Bruden har gammalmodig svart klänning, vilket visar att övergången från svart till vitt var en utdragen process. Här ser brudparet och de deltagande mer avslappnade ut än på Andersebröllopet, se Bild 498. Brudgummen Emil Östman hade köpt Gumbalde två år tidigare. Han var kommen från den lilla granngården Bjärges och fadern Lars flyttade till Gumbalde efter det att han sålt Bjärges. Östmans sålde gården 4 år senare och flyttade troligen till Ljugarn.
Torsk skulle man traditionellt bara fiska i månader med "r" i, men här har man fiskat dem mitt i sommaren! Fie Anna Catarina Andersdotter Laurin, 71 år, sitter med brickan i knäet och skär huvudena, fenorna och inälvorna ur torsken. Huvudena togs till vara och fylldes med levrarna och kokades till nationalrätten "tåskbåddar". Även kroppen koktes ofta, småtorsk stekes, liksom filéer, men det var inte lika vanligt. Det ser lite vådligt ut med porslinsskålen balanserande på kanten, men i den la Ann-Kaisä säkerligen levrarna. Hon har många kärl omkring sig, så fångsten har nog varit god. Ann-Kaisä har vanliga arbetskläder och den sedvanliga duken på huvudet.
Manbyggnaden på Goks är en av socknens 4 stycken byggd i två fulla våningar. Det finns en stenhusresolution på Goks 1793 och den avser troligen nedervåningen. Övervåningen är sannolikt tillkommen vid 1800-talets mitt, då också nedervåningens fönster moderniserades. På bilden har man bytt ut ytterdörren mot en tidsenlig spegeldörr med småspröjsade fönster i översta spegeln. Dessutom har man satt upp hängrännor och stuprör. Den nya flygeln är stor och hög, den innehåller ett sädesmagasin på övervåningen, det ser man på de små vädringsluckorna. Gavelfältet är byggd av trä och taket är täckt med spån, något som blev vanligt omkring förra sekelskiftet. Den innehåller troligen brygghus och drängkammare.
Fäi-Jakås familj skär råg på en mager åker nere vid stranden. Avkastningen verkar ganska skral, se hur få skupar det blivit. Den ännu stående rågen ser också rätt gles ut. Kanske har det varit torrsommar. Personerna är troligen från vänster: Fäi-Jakås dotter Anna, 22 år, Annas man Alfred, 38 år, Fäi-Jakås fru Anna, Annen kallad, 47 år och Fäi-Jakå själv, 49 år. Stranden är extremt öppen, inte minsta buske eller vass. Det öppna landskapet berodde på att all mark användes till bete, slåtter eller åker. Vedbrand var det ont om, så minsta buske hade ett bränslevärde och gick därmed åt till ved. Det var ett hårt utnyttjat landskap.
Här vill Masse visa hur en åker ser ut när den har plöjts med en modern vändplog. Bilden är tagen så solen ger släpljus, tiltorna framträder genom skuggning. Förplöjningen är de längsgående fårorna och motvändningen de tvärsgående. Åkrarna var förr uppdelade i mindre åkerstycken vilka kallades "tvärar", vilka i regel skiljdes från varandra genom små diken. Bilden är tagen mot Lausbackars västra sida med Hallbjäns kvarn på backkanten och Hallbjäns södra part skymtande t v. Bandtunar skiljer beteshagar och åkrar från varandra och skiljer också mellan olika markägare.
Masse har stått på backkanten och tagit denna bild av Karlssons uthus. Dessa ladugårdsbyggnader var bland de största och ålderdomligaste i socknen vid förra sekelskiftet. Den långa bulladugården med agtak var mycket välbyggd. Den innehöll två fähus med varsin hoimd, hörum, i sin vänstra del och till höger om ladportarna låg ladan, utanför vilken det ligger en väldig halmstack. Ladugårdsflygeln till vänster innehöll en mängd funktioner. Troligen håller man på och kör in hö just här, höhäcken står på vägen under luckan till loftet. Man ser hur vägen ner till Nybro svänger ner här framför ladugården. Den gick vidare ner till grannparten, vars flygel skymtar till höger och därefter ner mot Närkån.
Denna bild är mycket intressant, för den visar att gårdsplatsen dels har en historia före Per Olssons tid, dels att ytterligare gamla ladugårdsbyggnader tycks ha legat på en tomt sydväst om de nuvarande tillhörig Hallbjäns, se Bild 814-819. Det här förklarar att Per Olssons part stundtals har gått under Hallbjänsnamnet. På bilden ser vi hur den nya ladugården håller på att byggas längst t v. De gamla ladugårdarna i sten och bulteknik är mycket storbyggda och vittnar om en betydande gårdspart. Vad hände med den? Hur kom det lilla stället till som kom efter på denna tomt? Se Bild 814-819!
Masse har tagit denna fina bild av Sunkörkepartenas ladugårdar stående på den väg, som förr ledde upp till Sunnkörke från kurvan väster om nuvarande bygdegården vid stora landsvägen. Vi ser från väster södra partens nyare ladugårdsdel och äldre ladugårdsdel. Sedan följer norra partens tillbyggda tröskhus med spåntak och sedan den mäktiga ladugårdslängan med sitt tunga agtak. På gaveln står en mindre agtäckt byggnad av okänd funktion. En svag väg kan anas efter stenmuren t v och den borde ha lett upp till det högra portlidret, som borde ha varit partens infart.
Här ser vi det mycket gamla huset från andra håller. Baksidan är blind, här finns bara en dörr, vilken kan ha gått till ett minimalt kök på husets baksida, iom att man lagade mat över öppen eld, behövde man inte kosta på sig ett fönster. Möjligen kan det vara ett igensatt fönster längst bort mot hörnet tillhörigt vardagsstugan. Salen hitåt har bara ett fönster på gaveln. Så fönsterfattiga var bostadshusen för 250-300 år sedan. Väggarnas bular är hellängdare utan skarvar, vilket också är ett mycket gammalt tecken. Dörrposterna fungerade här som mötare, stående stolpar där bularna skarvades.
Vi ser ladugårdsbyggnaderna. Äldst är den högra längan innehållande lada under halmtak bakom det vinkelbyggda tröskhuset med spåntak och med ladportar i vinkeln, sedan två stora fähus under agtak. Längan t v med halmtak är troligen byggd 1893 och 1899 moderniserades den andra ladugården genom att förse den med likadana fönster. På ladugårdens bjälkändar hänger en skrothåv att kara upp saker från förlista fartyg från sjöbotten med. Mot staketet står en räfsa, räivå, och en strandkorg hänger upp och ner för att torka. Grinden är av gängse 1800-talstyp för socknen.
Här ser vi ladugården, som enligt Lauboken skall vara 6 år gammal. Men det är med största sannolikhet en ombyggd ladugård, se Bild 1093. Den bestod av från vänster tröskhus med lada, ladportarna sitter på traditionellt vis i vinkeln vid tröskhuset. Längan i mitten togs upp av dubbla fähus med port emellan, frågan är om det inte fanns grishus och lammhus här också iom att det är två fönster på ena sidan om dörrarna. Vad längan t h innehöll är fn inte känt. Ladugården har stenväggar till fähusdelen och träväggar till foderloftet och många småspröjsade fönster på för tiden traditionellt vis, liksom halmtaket.
Masse skriver "gamblä häusi", men det här är inte så gammalt! Visserligen kan det vara en äldre stenladugård, men som rätt nyligen moderniserats med foderloft och en mängd spröjsade fönster och många dörrar och luckor. T h syns porten till ladan med en vädringslucka öppen, samt tröskhuset. Dessa byggnader är nog äldre än ladugården. Ett vagnsflak är uppställt mot väggen. Man håller på att ta in hö. Från vänster ser vi Vilhelm Karlsson 30 år, hustrun Alma 26 och Almas far Christen Christensson 72 år.
Här är ytterligare en intressant bild från den gårdspart som Per Olsson med familj flyttade upp till. Vi ser den nybyggda husdelen från 1908 t h och hur man förberett en fortsättning av den på den gamla husdelens plats. Halva det gamla huset står ännu kvar. Det branta taket och skorstenens placering visar att det haft faltak tidigare. Det har ett bakbygge som är ett inpanelat bulhus. Detta bakbygge är något höjt och har därför fått lite lustiga proportioner. De tätt sittande fönstren tyder på ett ursprung i 1700-talet. T v syns bulbrygghuset, se Bild 998. Bakom det skymtar delar av den nya och den gamla ladugården.
Bilden visar kohusets baksida med gödselhög och en bit av tröskhuset. Taken är halmtäckta, där hänglarna, stängerna utanpå halmtaket, är mycket långa på tröskhuset. Kohusets bjälklagsändar är skyddade från väta av varsin bräda. Enda ljusinsläppet i kohuset är överljusfönstret ovanför gödseldörren. Tröskhuset har fått ny funktion, okänd vilken, men senare hade man här höns- och kycklinghus. Den tidigare höga och svängda muren i öppningen har kapats och man har satt in en port. Muren är påbyggd så det blir tätt upp till taket. Man ser att öpnningen på gaveln också är tillmurad med en isatt port.
Soidet är förfallet, i förgrunden har det rasat in i den s k källaren där tjäran rann ut vid bränningen. Själva soidet ser ut som en stor stenlagd tratt med hål längst ner, det skauge, ögat. Därifrån rann tjäran ner i en urholkad och urborrad stock till en tapp i stockens ände och därifrån fyllde man spann med tjära som sedan hälldes i tunnor. Ett soide pyrde i flera dygn och skulle passas noga likt en mila så det inte brann upp. Detta soide restaurerades på 1970-talet och man brände där en gång under Vanges Lasse Bendelins i Burs ledning. Soidet ligger mellan Smiss och skjutbanan.
Langstigvagnen har namnet efter de låga men långa stegliknande lämmarna på vagnens sidor. Denna typ av vagn användes ofta när man körde in skupar, sädeskärvarna, vilka man i viss mån kunde stapla och då behövdes inte höga lämmar på vagnen. Sådana lass var ganska lätta och då kunde man både ha en lång vagn och ändå bara behöva en dragare. Här hos Fie Danielssons ser man att vagnen är förberedd med skaklar till enhäst som dragare. Lägg märke till mängden ved och ris på torkning för vinterns behov.
Skolan i Lau låg förr ungefär där sockenmagasinet står idag, de bytte plats 1897. Härifrån gick förr kviarna upp till Bjärges och längs med denna lilla väg låg flera små boställen, varav Per Häglunds lilla gård var den största, se Bild 1019-1026. Det här bulhuset som småskollärarinnan Johanna Nilsson bodde i låg förmodligen här längs Bjärgeskviar, vilket också Masrä-namnet tyder på. Bostadhuset är troligen ett inpanelat bulhus från 1800-talets andra hälft. Huset hade troligen två rum, möjligen med ett litet kök mitt på baksidan. Man ser att huset är välhållet. Småskolan i Lau inrättades 1875 och då anställdes Johanna Nilsson från Fårö, som var utbildad småskollärare. Hon var lärarinna här till 1905.
Masse har tagit en intressant detaljbild av agtakets början nere vid väggen. Man ser att man byggt på riskallarnas, bjälkändarnas kilar, med en yttre träbit. Den har i sin övre inre del ett urtag, där ett vastband med helar, stora pluggar, sitter istoppade. Dessa helar håller emot agen så den inte rutschar av taket. Det vanliga på Sudret är annars att helarna sitter snett istoppade i själva hammarbandet, stocken som takstolarna står på uppe på murverket. På norra Gotland har man en vastaraft, vilken motsvarar vastbandet, men den sitter en bit ut ifrån väggen upphållen av självvuxna grenklykor.
Masse visar här och på följande 7 bilder prov på olika lekar, vilka är svåra att förklara. Rövkrok har stått sig genom tiderna och är en gren i Stångaspelen varje sommar. Den går ut på att två personer ligger armkrok och skavfötters med benet närmast den andre stickande upp i luften. Så skall man försöka kroka tag i den andres ben och med benkraft försöka dra runt den andre personen. Här leker man sådana lekar som det ser ut vid Nöigärde eller Masarbods fiskeläge.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.