Sveneby
Från 299 kr
fotografi
telefonkiosk, privata förlossningshemmet, kiosk, gata, Agnesgatan
Här är inte platsen att misskreditera våra avbildade personer men icke desto mindre är det så att fängelsedirektören vid Malmö cellfängelse, Pontus Lagerberg, kom att bli verkligt omskriven för en skandal i sin tjänst. Han anklagades och vidare dömdes för att genom falsk bokföring ha förskingrat ett betydande belopp från fångarnas arbete. Den första, milda domen på sex månaders suspension väckte anstöt och den radikala tidningen Arbetet beskrev Malmö rådhusrätt i ordlag som den "prostituerade slinkan Justicia" och den "hulda skökan". Direktör Lagerberg benämndes i samma artiklar som "Pontus Lurifax". Detta kom i sin tur att väcka förtalsmål som här lämnas därhän. Före sin tid som fängelsedirektör, och i tid för porträttet, var värmlandsfödde Pontus Lagerberg i tjänst vid Första livgrenadjärregementet i Linköping, och var under perioden 1860-1874 boende i staden med omnejd. Enligt arkets påskrift var han i Linköping även engagerad i stadens skarpskytteförening. Från 1862 gift med Augusta Henrika Printzensköld. 1860-tal.
Porträtt av Karl Erik Herman Kinnander. Från 1860 furir vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Hela livet emellertid skriven på barndomshemmet, Svanshals kyrkoherdeboställe, som fadern innehade i egenskap av socknens kontraktsprost. Kinnanders död blev våldsam. Den 11 juni 1887 fann man honom skjuten på Malmens övningsfält. Under rubriken "En beklaglig händelse" lät ÖC underrätta sina läsare att det hade rört sig om ett självmord. Kinnanders skäl till handlingen var för hans kamrater oklara. Tidigare under dagen hade han som vanligt utfärdat order för kompaniet och inget ovanligt hade märkts i hans sinnesstämmning. Det uppgavs emellertid att Kinnander för en veckas tid sedan införskaffat sig ett Remingtongevär och att det var med detta han fortkortat sitt liv i sitt brädtält han en tid haft som bostad. Foto omkring 1875.
Med allert blick möter oss Lovisa Jacobsdotter i ett porträtt från uppskattningsvis fåtalet år in på förra seklet. Hennes levnadstid har prydligt nedtecknats i bilden som gör det lätt att påvisa hennes identitet. Källorna låter meddela att hon föddes i Ulrika församling och där i Kottebo Västergård. Då en gård med ett knappt halvt mantal i skattekraft, vilket väl kunde bära en familjs försörjning. Gården behövde sitt folk och hon tog som brukligt ingen pigtjänst utan blev kvar i föräldrahemmet till sitt giftemål 1873. Som gift blev hon en första tid brukarhustru i Vimanstorp i Kisa. Från 1886 och lång tid detsamma i Gäckilsbo i Nykil. Perioden varade till 1929 då maken Oskar Karlsson gick bort i hjärtbesvär. Sina sista år kom Lovisa att framleva i Linköping.
Ung och till synes självsäker möter oss Eva Huitfeldt i ett ateljéporträtt framtaget i Göteborg vid 1860-talets senare hälft. Kopplingen till staden får vi här lämna därhän, källorna placerar henne i andra landsändar. Född i Umeå 1845 under fadern Åkes tjänstgöring som regementsläkare och som barn inflyttad till Linköping. Modern, Elina Rosenborg, avvek efter en tid och föräldrarna drev vidare igenom en vid tiden sällan förkommande skilsmässa. För kännedom blev hon senare gift Taube och bosatte sig i New York. Eva var paret enda barn och hon kom att växa upp och i Huitfeldtska gården utmed Ågatan nära gatans möte med Gråbrödragatan. Hon skulle framgent komma att ärva gården och där residera till sin död 1929. Upplysningsvis köptes gården efter en tid av Folkets Husföreningen som lät uppföra (gamla) Folkets Hus. Den gamla gårdens huvudbyggnad hade dessförinnan plockats ned och kom att bli det första huset att flyttas till kultureservatet Gamla Linköping.
Heden i Digesgård Strandheden i Digesgård har under långa tider varit betesmark. Då hölls buskar och sly borta. Så försvann korna och heden slyade igen. På 90-talet rensades heden från sly och buskar i kommunal regi och korna kom tillbaka. Det var positivt för heden, men det fanns boende som inte gillade det. En tid av sabotage följde, då elstängslet gång på gång klipptes av. Som en reaktion på trakasserierna försvann korna några år. 2005 dök det upp hästar. Ännu 2011 betade islandshästar varje sommar på heden till glädje för de boende runt om. Bild 1 På 90-talet betade kor igen på strandheden i Digesgård efter många, många års uppehåll. Bild 2 Ett anslag vid alla ingångar till strandheden talade om en ny tid. Nu skulle det vara hästar som betade av heden. Bild 3,4 o 5 Strandheden i Digesgård med vy norrut och en flock fredligt betande hästar. Bild 6 Hästarna betar på heden i Digesgård med Morups Hallar i bakgrunden.
Henric Carlsons bokhandel klingar ännu välbekant för flertalet Linköpingsbor med någon ålder. Ändå anmärkningvärt då grundaren varit död sedan försommaren 1886. Sin första bokhandel i staden hade han öppnat 1868 och porträttet visar honom omkring den tiden. Att inte böcker allena gav tillräcklig förtjänst vittnar tidens annonser. Vid sidan av Henric Carlsons bokutbud erbjöd han till försäljning bland annat cigarrer, persiskt insektspulver, råttmjöl och spännpapp. Med tiden blev emellertid bokförsäljningen alltmer lönsam och han skulle med tiden nå ett visst välstånd. En tid före sin död 1886 hade Henric Carlson ingått partnerskap med bokhandlare Svante Ljungqvist. Denne drev boklådan vidare i egen regi under det gamla firmanamnet, vilket fler innehavare kom att följa in i vår tid.
Född i ett prästhem i värmländska Nyed växte Sara Frykstedt upp i Sunne prästgård, där fadern fått tjänst 1821. Tidigt föräldralös följde en tid för henne som mamsell och vidare guvernant i ett flertal välbärgade hem i landskapet. Vid någon av sina tjänster mötte hon sin blivande make Carl Anders Eckerbom och de lät viga sig i tid före deras förstfödde 1844. Familjen var då bosatt i Nedre Ullerud där maken var bruksfogde. Tiotalet år därpå lämnade makarna Värmland för ny tillvaro i Vadstena. I den nya hemstaden titulerades maken som kommissionshandlare och i parets hem sköttes parets nu sex barn. Makarnas sjunde barn föddes i Vadstena och det är rimligtvis hon vi ser invid modern. Av samma grund kan porträttet dateras till 1860-talets första år.
Denna soliga vårförmiddag har Masse avbildat manbyggnaden och brygghusflygeln. Han har ställt sig så att den andra flygelns skorsten syns mellan byggnaderna. Längst till höger skymtar smedjan. Här ser man att manbyggnaden är ganska smal och saknar sockel. Det skulle kunna innebära att den är äldre än tidigare angivits och vara byggd av av Johan Mattsson när denna part etablerades omkring 1830. På Gardells tid kan huset ha moderniserats genom att höjas, få tidsenliga fönster och utdraget tak. Köksbakbygget med vardagsingång uppförde säkerligen Nilssons. Brygghusflygeln har brant tegeltak och bör vara uppförd på Mattssons tid, kanske omkring 1860. Brygghusdelen närmast gaveln har en baksidesingång. På vindsvåningen hade man spannmålsmagasin, vilket syns på vädringsluckan. Vid gaveln står en märklig liten byggnad med flistak. Troligen var den en källare.
Norr om kyrkan fanns på medeltiden en kastal, ett försvarstorn, troligen byggt på 1100-talets andra hälft. Dess bas är den största på Gotland och fanns det en proportionalitet mellan ytan på marken och höjden, så har det här varit Gotlands högsta kastal, c:a 6 våningar hög, större än Kruttornet i Visby. Mot kastalen byggdes på 1200-talets mitt en ny prästgårdsbostad i sten, varvid kastalen inkorporerades i prästgården. Under de fattiga tiderna efter medeltiden orkade Lau inte hålla egen präst längre, 1595 slog Lau och När ihop till ett pastorat och prästen flyttade till den större prästgården på När. Lau prästgård användes en tid till klockarbostad, men övergavs på 1700-talet, varvid hela komplexet rasade ihop. På Masses tid var det bara en gräsbevuxen hög kulle med ett uppstickande valv från bottenvåningen kvar av prästgården och kastalen, vilket bilden visar med utsikt över den öppna bygden mot öster. På 1930-talet grävdes ruinen ut.
Ett fotografi från försommaren 1875 där endast bilden består av miljön. Att det rör sig om Linköping råder inga tvivel. I bakgrunden skymtar tornet till stiftets domkyrka -ännu en tid med sitt Hårlemanska torn- och gaveln till stadens läroverk. Bostadshuset följer en äldre gatusträckning och vi hamnar i stadens gamla lasarettsområde och där sjukhusets läkarbostad. Huset står kvar in i vår tid men genomgick en omfattande ombyggnad omkring förra sekelskiftet. Efter dåvarande ägare Bengt Ruuth kallar vi huset Ruuthska villan. Backar vi åter till tiden för bildens tillkomst disponerades bildens hus av lasarettsläkaren Ludvig Åman med familj. Den unga kvinna och barnet som strosar genom trädgården torde vara makarnas äldsta och yngsta döttrar, Ellen och Emilia.
Det anspråkslösa torpet Sveden bar en ålderdomlig prägel redan när fotografen Thorin passerade stugan sommaren 1920. Den väderbitna timmerstommen hade nödtvunget brädfodrats men inte kostats på någon färg. En farstukvist hade kommit till och gårdsplanen grusats, likväl som boende låtit växlighet ta plats endast till trevnad. Det nämnda hade i torpets tidigare tid ansetts gränsa mot tillgjordhet men nu hade nya seder fått fäste även i den enklaste miljö. Något kunde bero på hemmets upplåtelseform. Sveden var, åtminstone en tid, så kallat förpantningstorp med en säkrare besittningsrätt för de boende och rätt att få ersättning för gjorda förbättringar vid eventuell återinlösen. Störst betydelse låg ändå i vem som disponerade platsen. I Svedens fall var det torparen Alfred Karlsson Öster och som vi rimligtvis ser stå lutad mot trädgårdsbordet under vårdträdet.
Fru Elisabeth Styrlander i linköpingsfotografen Maria Teschs ateljé. Familjärt kallas hon "Ellen" och är sedan 1888 gift med bankdirektör Severus Sundequist. I mars månad 1897 hade paret inflyttat till Linköping, där maken erbjudits tjänsten som direktör vid Riksbankens kontor i staden. Vid tiden hade makarna tre barn, födda mellan åren 1889-93. Deras fjärde och sistfödda lät vänta på sig, Ingrid, född 1902. Under sin tid i Linköping var familjen i huvudsak bosatt i Riksbankens fastighet invid Sankt Larsgatan. År 1916 flyttade makarna och yngsta dottern till Stockholm och bosatte sig på adressen Agnegatan 12 på Kungsholmen. Många år därefter, och lång tid som änka, kom Elisabeth att åter flytta till Linköping. Året var 1933 och det främsta skälet torde varit att yngsta dottern med familj gjort detsamma. Elisabeth kvarbodde i Linköping till sin död 1955.
Anton Edvard Wavrinsky inflyttade till Linköping från Örebro 1841. I förstone stod han angiven som varande bokhållare men sadlade snabbt om till bryggare. Efter några år med ambulerande tillvaro i staden gifte han sig 1844 med Wilhelmina Nordvall och makarna bosatte sig i bryggare Sjöbergs gård invid Storgatan. Möjligtvis var de bägge bryggarna kompanjoner en tid men oavsett flyttade paret efterhand för att slå sig ned hos en annan Sjöberg, denne dock pistolsmed till yrket. På liknade vis kan bryggare Wavrinsky fortsatt följas till ett antal adresser i Linköping utan att här är uppgiften att klarlägga hans bryggerinäring. Tydlig blir den emellertid år 1869. Då slog han sig ihop med stadens starke man inom näringen, Ludvig Teodor Brogren. Tillsammans grundade de bolaget, L T Brogrens Bryggeribolag, vilket de förlade till en gammal fabrikstomt mitt emot Stångs kvarn, där efterföljande företag bryggt långt in i vår tid.
Älvsnabbsmonumentet. Vid Mysingen vid strandkanten står Älvsnabbsmonumentet. Det restes 1930 till minne av att det var 300 år sedan Gustav II Adolf seglade till det som blev det 30-åriga kriget. Denna delen av skärgården har varit militärt område ända sedan Gustav Vasas tid, då han tog hit Sveriges första flotta. Den skyddade naturhamnen innanför Älvsnabben var känd redan på 1200-talet och användes som ankringsplats för fartyg. Det är den äldsta och var den viktigaste samlingsplatsen för svenska flottan under segelflottornas tid. Invigningen var av nationell betydelse och många prominenta personer deltog. Invigningen skedde nästan på dagen 300 år efter att Gustav II Adolf hade seglat härifrån mot Tyskland, med 14000 soldater ombord på 23 krigsfartyg.
Christopher Polhem tillbaka till framtiden En utställning om uppfinnaren, entreprenören och universalgeniet Christopher Polhem. Utforska vår spännande utställning om en man som ansåg sig vara född vid fel tid och på fel plats. Utgångspunkten för berättelsen är Christopher Polhem som ung. Ett annat spår är hans egna ord om att vara född i fel tid och på fel plats, där vi beskriver orsakerna till varför hans idéer aldrig fick de genomslag som han hoppats på. Många gånger revolutionerande idéer som idag är världsledande lösningar, men som världen inte var redo för då. Utställningen resonerar också kring frågan om vad Polhem hade ägnat sig åt om han levt idag. Vad hade han sett som vår tids största utmaningar? Vilka hinder finns idag för framsynta innovatörer att genomföra sina idéer? Utställningen Christopher Polhem tillbaka till framtiden visas tills vidare. Utställningen visar unika föremål som Christopher Polhem använde integrerat med vår moderna multimedia och interaktivitet och där ledorden är rörelse, tvärvetenskap, lekfullhet, konst och framtidstro.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.