Bogserbåten "Ljusne" . Mått: 75,0´x 17,0´x 9,0´fot. Maskin: Varvets Icy ångmaskin (18´´x 27´´) på 45 Nhk/180 Ihk, ersatt av en okänd 2cy compond ångmaskin på 312 Ihk. Byggdes 1871 vid Motala Mek. för Ljusne Sågverksägare W. Kempe, Stockholm och kostade 48 000 kr. År 1881 till Ljusne-Woxna AB. Såldes 1937 för 10 000 kr till J. G. Forsner och J. E. Byström, Sundsvall som sålde henne till Dahlström, Lervik och bytte namn till "Lervik". Såldes för 10 000 kr år 1940 till Rederi & Transport AB och döptes om till "Hjälparen III". Stockviksverken köpte båten för 5 000 kr år 1964, sålde vidare samma år till F. Andersson, Sundsvall som använde henne som ångcentral i hamnen. S. G. Göransson, Sundsvall köpte henne år 1970 året efter sjönk hon vid Fillans färjeläge. Sundsvall stad köpte henne för 600 kr år 1971 som tog upp och skrotade henne.

Från 299 kr

Bogserbåten "Ljusne" . Mått: 75,0´x 17,0´x 9,0´fot. Maskin: Varvets Icy ångmaskin (18´´x 27´´) på 45 Nhk/180 Ihk, ersatt av en okänd 2cy compond ångmaskin på 312 Ihk. Byggdes 1871 vid Motala Mek. för Ljusne Sågverksägare W. Kempe, Stockholm och kostade 48 000 kr. År 1881 till Ljusne-Woxna AB. Såldes 1937 för 10 000 kr till J. G. Forsner och J. E. Byström, Sundsvall som sålde henne till Dahlström, Lervik och bytte namn till "Lervik". Såldes för 10 000 kr år 1940 till Rederi & Transport AB och döptes om till "Hjälparen III". Stockviksverken köpte båten för 5 000 kr år 1964, sålde vidare samma år till F. Andersson, Sundsvall som använde henne som ångcentral i hamnen. S. G. Göransson, Sundsvall köpte henne år 1970 året efter sjönk hon vid Fillans färjeläge. Sundsvall stad köpte henne för 600 kr år 1971 som tog upp och skrotade henne.

Från 299 kr

Bogserbåten "Ljusne" . Mått: 75,0´x 17,0´x 9,0´fot. Maskin: Varvets Icy ångmaskin (18´´x 27´´) på 45 Nhk/180 Ihk, ersatt av en okänd 2cy compond ångmaskin på 312 Ihk. Byggdes 1871 vid Motala Mek. för Ljusne Sågverksägare W. Kempe, Stockholm och kostade 48 000 kr. År 1881 till Ljusne-Woxna AB. Såldes 1937 för 10 000 kr till J. G. Forsner och J. E. Byström, Sundsvall som sålde henne till Dahlström, Lervik och bytte namn till "Lervik". Såldes för 10 000 kr år 1940 till Rederi & Transport AB och döptes om till "Hjälparen III". Stockviksverken köpte båten för 5 000 kr år 1964, sålde vidare samma år till F. Andersson, Sundsvall som använde henne som ångcentral i hamnen. S. G. Göransson, Sundsvall köpte henne år 1970 året efter sjönk hon vid Fillans färjeläge. Sundsvall stad köpte henne för 600 kr år 1971 som tog upp och skrotade henne.

Från 299 kr

Bogserbåten "Ljusne" . Mått: 75,0´x 17,0´x 9,0´fot. Maskin: Varvets Icy ångmaskin (18´´x 27´´) på 45 Nhk/180 Ihk, ersatt av en okänd 2cy compond ångmaskin på 312 Ihk. Byggdes 1871 vid Motala Mek. för Ljusne Sågverksägare W. Kempe, Stockholm och kostade 48 000 kr. År 1881 till Ljusne-Woxna AB. Såldes 1937 för 10 000 kr till J. G. Forsner och J. E. Byström, Sundsvall som sålde henne till Dahlström, Lervik och bytte namn till "Lervik". Såldes för 10 000 kr år 1940 till Rederi & Transport AB och döptes om till "Hjälparen III". Stockviksverken köpte båten för 5 000 kr år 1964, sålde vidare samma år till F. Andersson, Sundsvall som använde henne som ångcentral i hamnen. S. G. Göransson, Sundsvall köpte henne år 1970 året efter sjönk hon vid Fillans färjeläge. Sundsvall stad köpte henne för 600 kr år 1971 som tog upp och skrotade henne.

Från 299 kr

Den engelska experten Mr. Sleeman ses här centralt manövrera lyftningen av 3 st bjälklag i en operation. Den totala vikten är ca 600 ton.

Från 299 kr

"En stilla och försynt man utan egentligt intresse för den militära tjänsten, vartill hans sjuklighet även torde hava bidragit". Så porträtteras Otto Dahlberg i Stenhammar/Stenbocks militärhistoriska verk över Kungliga Andra livgrenadjärregementet (I 5) i Linköping. Till Dahlbergs försvar delade han sin bristande håg för det militära med många svenska män i ett samhälle där yrkesval och karriärmöjligheter var begränsade. Den militära banan stod emellertid i någon form öppen för många. Verkets vitsord må varit väl hårda, ty särskilt sjuklig torde Dahlgren inte varit. Han nådde nära sin 75-årsdag. Född i Linköping 1837 som son till domkyrkosysslomannen Per Dahlgren och hustrun Lovisa Charlotta Borin. Fadern utnämndes sedermera till kyrkoherde i Ekebyborna församling med bostad i Nässja, där även sonen Otto kom att bo till 40-årsåldern. Efter en kort tid som gårdsägare i Kristberg bosatte sig Otto en tid i Norrköping och vidare i Motala. Sista delen av sitt liv tillbringade han emellertid i Stockholm, där ha avled som ogift 1912. Här porträtterad omkring 1865.

Från 299 kr

Porträtt av Ebba Rudebeck. Dotter till kyrkoherden i Vist och sedermera i Stora Åby, Petter Eric Rudebeck och dennes maka Sigrid Gustava Brydolf. Makan/Modern avled i barnsäng 1841 och kvarlämnade fadern med den då 5-åriga dottern Ebba och hennes sex syskon. Fadern kom som brukligt och så hastigt seden stipulerade att gifta om sig. Han behövde inte söka den nya hustrun med någon större insats. Demoiselle Beata Charlotta Duvaer hade tjänstgjort i familjens hushåll i nära 10 år när paret eklaterade den nya alliansen. För Ebbas del kom vuxenlivet att dröja. Efter fadrens död flyttade hon med svärmodern och sina kvarboende syskon till släktingar i Sandby rusthåll i Hagebyhöga socken. Först till sommaren 1873 fann hon livspartner i köpmannen Hugo Hjalmar Napoleon Blomqvist, ägare av Hamra Mellangård i Västra Stenby. Bröllopet stod i Hagebyhöga kyrka i slutet av juli månad och därefter installerade hon sig i makens gård söder om Motala. Några egna barn följde inte med äktenskapet men paret tog till sig den i Västra Stenby och utomäktenskapligt födda Anton Hjalmar som fosterbarn. Gossens far tillkännagives inte i kyrkans rullor men hans dopnamn Hjalmar, likt Ebbas make, väcker frågor och kanske svar på adoptionen. Efterhand flyttade familjen till Mjölby och vidare till Karlstad. Efter makens bortgång i början av 1900-talet flyttade Ebba till Linköping. Här avled hon i sviterna av en hjärnblödning, då boende på dåvarande adressen Drottninggatan 43. Här portätterad omkring 1865.

Från 299 kr

Namn från vänster rad 1: O Lennart Linde, Malmö, f 1936 John Allan Linder, Stockholm, f 1937 Å B Karl-Johan Linder, Oskarshamn, f 1945 Gunilla K Lindström, Trångsund, f Karlsson 1940 (ej närvarande vid fotograferingen), R Ingegärd Lindström, Östersund, f 1944 E Douglas Magnehed, Skövde, f 1932 Inga-Lill Mellqvist, Luleå, f Thorell 1913 Hans O Montelius, Gävle, f 1940 Lars-G Nehrman, Helsingborg, f 1942 Bo L Nilsson, Halmstad, f 1943 N Roland L Nilsson, Grimslöv, f 1942 Bo T Nordström, Uppsala, f 1943 Villy S Nyström, Stockholm, f 1944 Birgitta L Persson, Malmö, f 1943 Bo H Rosberg, Stockholm, f 1942 Sten C J Samuelsson, Godegård, f 1942 Gunnar O H Sandh, Forshem, f 1942 Rune E Sandberg, Stockholm, f 1919 Elvy M Selinder, Bergeforsen, f 1943 A Sven Åke Sigfridsson, Källby, f 1939 K Göran R Sjöstedt, Örebro, f 1943 Sten B Stavréus, Jönköping, f 1934 K-Olof Strand, Stockholm, f 1942 Kerstin E H Sundström, Stockholm, f Theorell 1912 E Torbjörn Tegelmo, Uppsala, f 1941 K Åke Wikström, Malmö, f 1917 Y Arnold R Yngvesson, Värnamo, f 1942 Sven Erik Åkerblad, Göteborg, f 1936 Ove L Åkesson, Backaryd, f 1942 Börje S G Österholm, Motala, f 1942

Från 299 kr

Namn från vänster rad 1: O Lennart Linde, Malmö, f 1936 John Allan Linder, Stockholm, f 1937 Å B Karl-Johan Linder, Oskarshamn, f 1945 Gunilla K Lindström, Trångsund, f Karlsson 1940 (ej närvarande vid fotograferingen), R Ingegärd Lindström, Östersund, f 1944 E Douglas Magnehed, Skövde, f 1932 Inga-Lill Mellqvist, Luleå, f Thorell 1913 Hans O Montelius, Gävle, f 1940 Lars-G Nehrman, Helsingborg, f 1942 Bo L Nilsson, Halmstad, f 1943 N Roland L Nilsson, Grimslöv, f 1942 Bo T Nordström, Uppsala, f 1943 Villy S Nyström, Stockholm, f 1944 Birgitta L Persson, Malmö, f 1943 Bo H Rosberg, Stockholm, f 1942 Sten C J Samuelsson, Godegård, f 1942 Gunnar O H Sandh, Forshem, f 1942 Rune E Sandberg, Stockholm, f 1919 Elvy M Selinder, Bergeforsen, f 1943 A Sven Åke Sigfridsson, Källby, f 1939 K Göran R Sjöstedt, Örebro, f 1943 Sten B Stavréus, Jönköping, f 1934 K-Olof Strand, Stockholm, f 1942 Kerstin E H Sundström, Stockholm, f Theorell 1912 E Torbjörn Tegelmo, Uppsala, f 1941 K Åke Wikström, Malmö, f 1917 Y Arnold R Yngvesson, Värnamo, f 1942 Sven Erik Åkerblad, Göteborg, f 1936 Ove L Åkesson, Backaryd, f 1942 Börje S G Österholm, Motala, f 1942

Från 299 kr

Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Mätning av den totala strålningen samt selektiv strålningsmätning.

Från 299 kr

Sjöofficeren, bankmannen, publicisten och riksdagsmannen André Oscar Wallenberg behöver ingen närmare presentation. Här ska endast kort tecknas för hans tid i födelsestaden. Född i Linköping den 19 november 1816 som son till dåvarande lektor Marcus Wallenberg och dennes maka Anna Laurentia Barfoth. Familjen var vid tiden bosatt i släktens stadsgård invid Nygatan inom nuvarande kvarteret Epåletten. Kort efter André Oscars nedkomst valde fadern att lämna lärarollen för ny yrkesbana inom kyrkan. Prästvigd 1817 utnämndes han redan 1819 till biskop i Linköpings stift. För familjen innebar det ny hemvist i stadens biskopsgård, då som nu belägen alldeles norr om domkyrkan. År 1825 skrevs André Oscar in vid det intilliggande Linköpings trivialskola och gymnasium. Efter sju års studier avlade han examen vårterminen 1832 och kort därefter avreste han till Karlskrona för att som jungman mönstra på för en resa till Västindien. Han var då ännu inte 16 år fyllda. Åter i Karlskrona avlade han sjöofficersexamen 1835 och seglade därefter några år i svenska flottan. Vid sidan var han en tid även befälhavare på passagerarfartyget, med det för Wallenberg passande namnet, Linköping. Fartyget som gick traden Linköping-Stockholm var byggt på Motala varv och var det första svenska fartyget som framdrevs med propeller. Under den beskrivna tiden var Wallenberg ännu skriven i Linköping. Fadern hade dött redan under Wallenbergs resa till Västindien. Modern hade därav fått lämna den forne biskopens tjänstebostad och hyrde därefter in sig i den så kallade Slottsflygeln, som innan den revs var belägen alldeles invid Storgatan. Först omkring år 1845 lämnade Wallenberg födelsestaden för vidare öden i Sundsvall och inte minst Stockholm, där han bland annat kom att grunda Stockholms Enskilda Bank och lägga grunden till Wallenbergs affärsimperium.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Resningen av de mycket höga takstolarna ser en smula vådlig ut! Att takstolarna står på så höga "stolpar" beror på att man avser att göra ett högt foderloft med brädpanel ovanpå fähuset i sten. Den totala takhöjden blir den samma, men volymen på loftet blir mycket större genom träväggen och taket blir därigenom betydligt flackare.

Från 299 kr

"Nya tomten får en areal om 2.583 kvm. och de tre säljarna, Leon Schwartzman, John Karlsson och Thorsten Stene, får ersättningar för sin tomtmark med resp. 75.000, 65.000 och 70.000 kr. Totala markpriset blev sålunda 210.000 kronor." "70.000 cirka 87 kr kvm"

Från 299 kr

Kors av röd kalksten på Gamla kyrkogården. Höjd: 93 cm, bredd: 48 cm. tjocklek: 13 cm. Korset vilar på ett fundament av grå kalksten. Monumentets totala höjd: 154 cm. På fundamentets övre del finns texten: H: H: Johanna Sophia Lagercrantz född Björkman *1794 - + 1858 Frid över toftet.

Från 299 kr