Fyren Långe Jan byggdes 1785 och tändes första gången den första november. Den var då 60 alnar hög (ca 36 meter). Med sina i dag 41,6 meter är den Sveriges högsta fyr. Den byggdes som en öppen stenkolsfyr. Fyrens nuvarande lanternin och lins-system är från 1907. Långe Jan vitputsades 1845 och någon gång under senare delen av 1800-talet fick den sin ring, under första tiden röd för att sedan ändras till svart. Den elektrifierades år 1948 och är i dag obemannad och helt automatisk.
Från 299 kr
Vykort, "Halmstad - Göran Hammars byst å Nedra Tivoli". Bysten står på en hög sockel vid sidan av grusgången. År 1858 köpte Göran Hammar och ett antal andra medborgare området norr om stadsmuren med nöjesetablissemanget Tivoli för att rädda det. Det var gästgivaren A J Sjögren som köpt marken 1843 och där anlagt restaurang, lusthus och kägel- och dansbana. På 1860-talet köptes Tivoli av det av staden ägda Halmstads utskänkningsbolag som fortsatte att utveckla området. Det utvidgades 1865 upp till Badhusgatan, en sommarrestaurang byggdes på Norra bastionen och vid Nedre Tivoli tillkom Rotundan. Stadsträdgårdsmästarna Andreas Larsson och därefter Jac Ericson utformade parken från 1866 och framåt.
Ritning av Fyrbåken på Ölands Södra Udde, uppförd år 1785. Fyren Långe Jan byggdes 1785 och tändes första gången den första november. Den var då 60 alnar hög (ca 36 meter). Med sina i dag 41,6 meter är den Sveriges högsta fyr. Den byggdes som en öppen stenkolsfyr. Fyrens nuvarande lanternin och lins-system är från 1907. Långe Jan vitputsades 1845 och någon gång under senare delen av 1800-talet fick den sin ring, under första tiden röd för att sedan ändras till svart. Den elektrifierades år 1948 och är i dag obemannad och helt automatisk. Originalet är en akvarell från 1700-talet. Ritningen finns i färg och obeskuren på Uppsala universitetsbibliotek.
Tunen börjar med korta trolar, gärdsel, och allt efter hand som tunen fortsätter blir trolarna längre och längre till full längd på 4.20 m uppnåtts, det var normallängden på allt virke förr. Man la ofta två trolar på varandra, den bästa underst, så den fick bära den övre om den var i dåligt skick. I regel gick det 6 trolpar på höjden genom varje störpar för en hög och tät tun passande alla sorters djur. Här står Jakob Söderlund på vägen utanför sin tun. Det var Masses närmaste granne ett par hundra meter norrut. Det lilla idylliska torpet finns kvar tämligen intakt än idag.
När denna gårdspart flyttades till sin nuvarande plats här på nordvästra sidan om Andersekväiar är ännu inte känt. Det kan ha skett när parten etablerades 1732, men hur partena flyttats vid Botels är inte lätt att få grepp om. Bilden är tagen just vid nerfarten till Andersekviorna. Här ser vi ladugården, där den långa delen i sten under halmtak är tämligen nybyggd. T h står ett tröskhus under faltak från omkring 1870. Byggnaden i bulteknik t v är mycket märklig och av hög ålder.
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Manbyggnaden på Goks är en av socknens 4 stycken byggd i två fulla våningar. Det finns en stenhusresolution på Goks 1793 och den avser troligen nedervåningen. Övervåningen är sannolikt tillkommen vid 1800-talets mitt, då också nedervåningens fönster moderniserades. På bilden har man bytt ut ytterdörren mot en tidsenlig spegeldörr med småspröjsade fönster i översta spegeln. Dessutom har man satt upp hängrännor och stuprör. Den nya flygeln är stor och hög, den innehåller ett sädesmagasin på övervåningen, det ser man på de små vädringsluckorna. Gavelfältet är byggd av trä och taket är täckt med spån, något som blev vanligt omkring förra sekelskiftet. Den innehåller troligen brygghus och drängkammare.
Här bygger man en av socknens största ladugårdar, både hög och bred. Intressant är att se att halm ännu var det gängse takmaterialet, halm användes ända fram till c:a 1920. Lägg märke till de klena byggnadsställningarna. De stående smäckra granstammarna kallades spiror. Bommarna, som lutade inåt, byggdes in i murverket för att ge byggnadsställningen stadga. När byggnaden var klar, högg man av bomarna. Ladugården kom att innehålla mjölkkor i exakt 100 år. I bakgrunden skymtar en bit av den gamla ladugården samt en ladugårdsflygel. Här hystes sannolikt gårdens djur medan bygget pågick, därav gödselhögen. Se Bild nr 990. Stenmaterial till ladugården fick man sannolikt från den rivna manbyggnaden, se Bild 991.
Ungmansstången var en mycket hög och smal gran som sattes upp på bröllopsgården. Granen var barkad utom en liten bit i toppen, jämför agtakens vindskaidsraft på norra Gotland! Stången var dekorerad med en girland. Ursprunget till stången kan vara en fruktbarhetssymbol. De tre äreportarna skymtar, liksom allén av granar upp till trappan. T v syns ett av uthusen till grannen Danielssons gård, därefter fd båtsmanstorpet Lars Jakobssons ställe och i bakgrunden mot horisonten Bjärges Arvid Danielssons gård, sedan uthusen på Bjärges August Melanders gård och th skymtar Bjärges Tomas Bergmans gård. Landskapet är mycket öppet.
Denna boplats kom till 1906 när skräddaren och affärsinnehavaren August Löfgren född 1868 från Hemmor köpte tomten från Liffride. Han gifte sig 1921 med Elinda Persson född 1891 från Mattsarve och de fick barnen Axel 1915 och Einar 1922. Einar tog över fastigheten och byggde där upp ett trädgårdsmästeri, vilket han bedrev upp i hög ålder. Einar Löfgren dog 2010 och fastigheten såldes till Agneta och Ernst Ödegaard, vilka varit sommarboende i Lau i flera decennier. Bostadshuset från 1906 brann ner på 1910-talet, därför är kanske huset inte med på bilden. Ett nytt hus byggdes 1917, vilket finns kvar intakt. Uthusen på bilden finns däremot inte (?) kvar idag.
Den här bulbyggnaden är av mycket hög ålder, det ser man genom det ovanligt branta agtaket, den ringa bredden och de låga väggarna. Den kan vara en rest av ett större byggnadskomplex. Vad den har haft för funktion går inte att utröna. Närmast gaveln är ett portlider, som när bilden togs ser ut att användas som vedbod med tanke på huggpacken, rishögen och de kasserade virkesbitarna på gaveln, samt vedhögen t h. Bulbyggnaden kan härstamma från denna parts tillkomst 1732 eller möjligen ännu länge tillbaka.
Bandarna som man knöt tunen med höggs av färska fingertjocka enevidjor, det ligger en hög sådana i förgrunden t v. De skulle vara så raka som möjligt och rensade, dvs renhuggna från småkvistar för användandet. Bandarna skulle bädes, värmas, över en eld så att saven började koka i dem, då blev de mjuka och kunde knytas. Var de för lite värmda, var de för hårda och gick inte att knyta, var de för mycket värmda, hade de hunnit torka och brast. Att bäde var ofta ett gubb- eller pojkarbete. Hur den stackars bädaren än gjorde, brukade töinarna aldrig vara nöjda. Här bädar Hans bandarna själv.
Stör tog man av ene, i nödfall av grangrenar. Stören skulle kares, dvs barken skulle huggas av på minst tre håll och sedan skulle stören spetsas och ställas upp för torkning med den spetsade ändan uppåt. Här står Fäi-Jakå och karar staur bakom ladugården en solig aprildag. Egentligen borde han ha gjort det här arbetet tidigare, så här dags var det tid för vårbruket. Och ännu har han mycket stör att ta hand om, det ligger en stor hög okaren staur bakom honom. Ovanför porten skymtar den ruckliga väderkvarnen.
Miljö i Linköping som för sin orientering kräver en numera hög ålder eller en synnerligen god kännedom om stadens äldre uttryck. I blickfånget Repslagaregatan 25 som motsvarar del av dagens affärs- och kontorshus som i sin längd fyller ytan mellan Nygatan och det förra Sparbanks-huset. Vid tiden för bilden, 1963, mötte Göran Dyks gata ännu Repslagaregatan. Notera den sistnämnda gatans smala löp från den öppna ytan och i dess riktning mot Storgatan. Den öppna ytan, då bilparkering, kom förövrigt ge plats för varuhuset Gyllen.
På detta något nötta porträtt ser vi systrarna Söderberg som samlats hos linköpingsfotografen Mara Tesch för att föreviga sig tillsammans. I sammanhanget är den stående Beata Söderberg namngiven. Hon var folkskolelärarinna för flickor i Linköping från 1886 till omkring 1910. Under senare delen av hennes liv sammanbodde hon med sina bägge systrar som nått hög ålder, även de lärarinnor och som vid tiden så ofta inom yrket ogifta. Till vänster i bild sitter Alfrida Söderberg. Född 1839 i Östra Vingåker under den period linköpingsfödde fadern innehade tjänst som bokhållare på orten. År 1844 flyttade familjen åter till Linköping varför den yngste systern, Anna Christina, till höger i bild kom att födas där.
Emma Wirström var från åtminstone 1858 verksam som lärare vid Linköpings så kallade Enskilda flickskolan, som vid tiden var att betrakta som en ren slöjdskola. Från 1861 var hon istället knuten till stadens allmänna flickskola i hörnet av S:t Larsgatan-Drottninggatan och som under 1860-talet kom att reformeras med fastställda kursplaner med en rad ämnen såsom historia, geografi, naturlära och geometri. Enligt källorna kom Emma att kvarstå som lärare till hög ålder. Först 1905 anges hon varande före detta lärare, då närmare 75 år fyllda. Fotografiet visar henne under något av 1880-talets år.
Tisdagen den 11 september kom skulpturen till Linköping med hjälp av en kranbil. I september år 1951 stod Vasatorget, som det ursprungligen kallades, klart. Landshövding Carl Hamilton avtäckte Ivar Johnssons konstverk "Människan och hennes genius". Raol Wallenbergs plats. Granitpostamentet är 6 meter högt, själva skulpturen är 270 cm hög. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Tapetklippning. Juli 1945. Durotapet grundades i Gävle 1930 med målsättningen att tillverka slitstarka och tåliga tapeter av hög kvalitet. Därför fick företaget och tapeterna namnet Duro, som betyder stark och varaktig. Från starten som en av många svenska tapetfabriker utvecklades de till att under perioden 1950-1980 bli ledande på tapetdesign, inte bara i Sverige utan också internationellt, och tryckte tapeter av bland andra Tio-gruppen och Carl-Johan De Geer. Deras absolut största storsäljare är den numera klassiska kollektionen Gammelsvenska Tapeter, med nytryck av mönster från 1700-talet och framåt.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.