'Vy från Ekebacken där Göteborgs Naturhistoriska Museum ligger. Eken och parkeringen, riktning mot Skansen Kronan. :: :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 928. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr. 5018:1. Bildtext där: :: I över ett sekel har det funnits sälar i Slottsskogen i Göteborg. Den första sälen flyttades hit 1902 under parkens grundare August Kobbs tid, men då fanns ingen riktigt lämplig damm. En ny damm kom till inom det snaraste genom sponsring av James Keiller. Det äldre fotot är taget i förra seklets början av Göteborgs Illustrationsbyrå. :: :: Den senaste ombyggnaden av säldammen 1993 gav dagens utformning. Flera generationer av besökare har genom åren samlats vid säldammen för att vara med och se när sälarna utfodras med sill. Enligt tradition sker detta klockan 14.00 varje eftermiddag. Skatan på bilden är en av alla dem som vet när det är dags och passar snart på att ta en fisk i en hink på bilflaket. Ibland föds en knubbsälunge i dammen, vilket skapar rubriker i tidningarna.'

Från 299 kr

Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född 1881-03-07, död 1962-08-04. Gift 1922-06-04 med Kajsa Larsson (född 1866-04-27), änkling 1928-02-25 (cancer). Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.

Från 299 kr

Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.

Från 299 kr

Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")

Från 299 kr

Domarring mellan Runsten och Norra Möckleby. Domarring är en forntida gravanläggning som kom i bruk under slutet av bronsåldern, men var mest frekvent under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta eller liggande stenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste. Namnet kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand. De flesta av Sveriges domarringar hittar man i Jönköpings län och före detta Skaraborgs län, men de förekommer även i övriga Götaland samt i Mälardalen. Domarringar förekommer också utanför Sverige, bland annat i Polen runt Wislas utlopp i Östersjön. (Hämtat från Wikipedia)

Från 299 kr

Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.

Från 299 kr

Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.

Från 299 kr

Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född i slutet av 1800-talet, död 1970-talet. Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.

Från 299 kr

fotografi

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 50-årsdag 1935. 1. Einar Olsson, montör, 2. Backman Karl-Erik, 3. Tore Magnusson, sedermera lots på Vinga, 4. Einar Olofsson, 5. Oskar Jansson, 6. Walter Berg, son till 17, 7. Birger Nilsson, timmerman, 8. Torsten Österberg, kamrer, 9. Adel Svenningsson, montör, 10. Hjalmar Hermansson, timmerman, 11. Bertil Gustavsson, 12. Okänd, 13. Östen Berg, son till 17, 14. Ilbert Gustavsson, 15. Torsten Almqvist, bror till 16, 16. Werner Almqvist, 17. J W Berg, 18. Helge Ahlberg, montör, 19. Helmer Gustavsson, montör, 20. Reinold Olsson, 21. Johan Olsson, sågare, 22. Fredrik Klar, timmerman, 23. Allan Ahlberg, 24. Karl Martinsson, montör, 25. Harry Andersson, inredningssnickare, 26. Henning Eriksson, gjutare, 27. Gunnar Gustavsson, 28. Georg på Ryd, Björkö, 29. Johan Sundberg, svarvare, 30. Henry Olsson, snickare, 31. Bertil Kristiansson, svetsare, 32. Okänd, 33, Okänd, 34. Okänd, 35. Okänd, 36. Sten Knutsson, 37. Okänd, 38. Okänd, 39. Okänd, 40. Okänd, 41. Olle Berg, 42. Okänd, 43. Nils Nilsson, 44. Okänd, 45. Okänd, 46. Okänd, 47. Oskar Olofsson, 48. Oskar Nilsson, 49. Okänd, 50. Okänd, 51. Karlsson, kamrer, 52. Ivar Klar, 53. Okänd, 54. Okänd, 55. Alfred Olsson, 56. Okänd, 57. Okänd, 58. Okänd, 59. Okänd, 60. Sven "Drivar-Sven" Olsson, 61. Okänd, 62. Arvid Olsson, "Drivar-Arvid, drivare. Ägare till bilden och uppgiftslämnare: Erland Andreasson, Hälsö".

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 50-årsdag 1935. 1. Einar Olsson, montör, 2. Backman Karl-Erik, 3. Tore Magnusson, sedermera lots på Vinga, 4. Einar Olofsson, 5. Oskar Jansson, 6. Walter Berg, son till 17, 7. Birger Nilsson, timmerman, 8. Torsten Österberg, kamrer, 9. Adel Svenningsson, montör, 10. Hjalmar Hermansson, timmerman, 11. Bertil Gustavsson, 12. Okänd, 13. Östen Berg, son till 17, 14. Ilbert Gustavsson, 15. Torsten Almqvist, bror till 16, 16. Werner Almqvist, 17. J W Berg, 18. Helge Ahlberg, montör, 19. Helmer Gustavsson, montör, 20. Reinold Olsson, 21. Johan Olsson, sågare, 22. Fredrik Klar, timmerman, 23. Allan Ahlberg, 24. Karl Martinsson, montör, 25. Harry Andersson, inredningssnickare, 26. Henning Eriksson, gjutare, 27. Gunnar Gustavsson, 28. Georg på Ryd, Björkö, 29. Johan Sundberg, svarvare, 30. Henry Olsson, snickare, 31. Bertil Kristiansson, svetsare, 32. Okänd, 33, Okänd, 34. Okänd, 35. Okänd, 36. Sten Knutsson, 37. Okänd, 38. Okänd, 39. Okänd, 40. Okänd, 41. Olle Berg, 42. Okänd, 43. Nils Nilsson, 44. Okänd, 45. Okänd, 46. Okänd, 47. Oskar Olofsson, 48. Oskar Nilsson, 49. Okänd, 50. Okänd, 51. Karlsson, kamrer, 52. Ivar Klar, 53. Okänd, 54. Okänd, 55. Alfred Olsson, 56. Okänd, 57. Okänd, 58. Okänd, 59. Okänd, 60. Sven "Drivar-Sven" Olsson, 61. Okänd, 62. Arvid Olsson, "Drivar-Arvid, drivare. Ägare till bilden och uppgiftslämnare: Erland Andreasson, Hälsö".

Från 299 kr

Stamskolor, 1930-talet Kompanichef, kapten Karl-Henrik Parment. Bilden är tagen vid Musikpaviljongen längs Regementsgatan, mitt emot uoffvillorna på Sergeantstigen. Namn, se bild 2. 2. John Engberg, kapt. Handhade hästar och hundar 4. Erik Nord, förrådsförman 5. Nils Olsson, senare major vid I 13 8. Furir B Jonsson 9. Furir Holger Lundin, Nyköping 10. Furir Karlsson, bytte namn till Solerud. Fanjunkare vid I 14 11. Furir Elis Carlsson, Örebro, fanjunkare i I 10 reserv 15. Erik Larsson, senare förvaltare vid Fo 43 (far till Bengt-Erik Larsson) 16. Emil Johansson, bytte namn till Engerfors. Blev polis i Eskilstuna 17. Knut Källén, flyttade till I 14, senare förvaltare vid S 1 i Uppsala 18. Fänrik (L?) Sven Almqvist, senare chef för S 1 1957-63 19. Gösta Andersson, namnbyte till Rispe 20. K B Lindblad, fanjunkare i P 1 reserv 23. Gustaf Johansson, signalfurir, känd som handbollsmålvakt 24. Löjtnant Sten Sandgren, senare major i I 20 reserv 28. Åke Brånerud, fjärdingsman i Toresund 29. Erland Öberg, fanjunkare i reserven 30. Kapten Karl-Henrik Parment, kompanichef 31. Korpral Warnicke, polis i Gävle 32. Tore Sahlberg, fanjunkare i reserven. Förvaltare på Volvo i Göteborg 33. Andersson, polis i Stockholm 35. Löjtnant Per Kellin, senare general och rikshemvärnschef 37. Fredriksson 39. Fanjunkare E A Edlund 42. Alrik Eriksson, vaktmästare vid Länsstyrelsen i Nyköping 43. Sergeant Aldor Leijon, flyttade till I 14 47. Furir E A Larsson, kassachef vid Ing 4 (Norrlands ingenjörbataljon) och Ing 1 50. Korpral E Johansson, bytte namn till Lacking, fanjunkare i P 1 reserv 51. Furir Halvar Hansson, flyttade till P 1.

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 60-årsdag 1945 på trappan utanför hans hus. 1. Lennart Berg, yngste son till J W Berg, 2. Elon Johansson, 3. Johansson (Nordensjö), bror till 33:s fru, 4. Östen Berg, son till J W Berg, 5. Åke Johansson (Wallsten), bror till 3, 6. Bertil Kristiansson, svetsare, ordf. i fackf. 7. Valter Berg, son till J W Berg, 8. Ingmar Kristiansson, 9. Agne Hilmersson, svarvare, 10. Karl Lennart Karlsson, montör, 11. Folke Olofsson, svetsare, kusin till 33, 12. Harry Skog, Borlänge (ej på Bergs, gift med J W Bergs dotter), 13. Hjalmar Hermansson, timmerman, kom från Tjörn, 14. Adolf Andersson, timmerman, 15. Johan Wiktor Berg, direktör, 16. Sven Pettersson, svetsare, 17. Josef Olsson, drivare, 18. Oskar Olofsson, timmerman, 19. Bertil Gustavsson, svarvare, 20. Okänd, 21. Sven Olsson, drivare; son till 17, 22. Manfred Andersson, 23. montör, 24. Okänd, 25. John Svensson, 26. Oskar Jansson, 27. Mauritz Johansson, timmerman, 28. Arvid Olsson "Drivar-Arvid", drivare, 29. Sven Olsson, 30. Okänd, 31. Allan Alhberg, timmerman, 32. Okänd, 33. Erlend Andreasson, montör, 34. Oskar Karlsson, sågare, 35. Lindberg, fru till 44, 36. Harry Andersson, timmerman, flyttade till Småland, 37. äldsta dotter till J W Berg, gift med 12, 38. Henning Eriksson, gjutare, 39. Folke Karlsson, snickare, 40. Karl "Sme-Kalle" Gustavsson, smed, 41. Eisten Sjödell, snickare, 42. Fredrik Klar, timmerman, 43. Sigvard Olofsson, montör (propellrar), 44. Lindberg, bokhållare, 45. Almén, svarvare, 46. Alfred Olsson, snickare, 47. Johan Sundberg, svarvare, 48. Albin Ahlberg, montör, 49. Karl Hilmersson, målare, 50. Martin Johansson, timmerman, 51. Algot Pettersson, körde timmerbåten, 52. Torsten Almqvist, montör, 53. Adel Svenningsson, montör, farbror till 67, 54. Harry Karlsson, timmerman, 55. Albert Johansson, kom från Bleket, Tjörn, kallad Blearn, 56. Okänd, 57. Johan Olsson, sågare, (skötte ramsågen), 58. Verner Almqvist, 59. Reinold Olsson, 60. Karlsson (Solbräcke), kom från Eriksberg våren 1945, 61. Karl "Nilsson" Gustavsson, plåtslagare, 62. Hjalmar Ahlqvist, 63. Torsten Österberg, 64. Olle Berg, svarvare, sedan kontoret, brorson till J W Berg, 65. Okänd, 66. Okänd, 67. Oskar Svenningsson, timmerman, kom från Knippla, förman på Björkö. Ägare till bilden: Östen Berg, Hälsö. Uppgiftslämnare: Östen Berg och Erland Andreasson, Hälsö.

Från 299 kr

Medföljande text: "Fotografi taget i anledning av J W Bergs 60-årsdag 1945 på trappan utanför hans hus. 1. Lennart Berg, yngste son till J W Berg, 2. Elon Johansson, 3. Johansson (Nordensjö), bror till 33:s fru, 4. Östen Berg, son till J W Berg, 5. Åke Johansson (Wallsten), bror till 3, 6. Bertil Kristiansson, svetsare, ordf. i fackf. 7. Valter Berg, son till J W Berg, 8. Ingmar Kristiansson, 9. Agne Hilmersson, svarvare, 10. Karl Lennart Karlsson, montör, 11. Folke Olofsson, svetsare, kusin till 33, 12. Harry Skog, Borlänge (ej på Bergs, gift med J W Bergs dotter), 13. Hjalmar Hermansson, timmerman, kom från Tjörn, 14. Adolf Andersson, timmerman, 15. Johan Wiktor Berg, direktör, 16. Sven Pettersson, svetsare, 17. Josef Olsson, drivare, 18. Oskar Olofsson, timmerman, 19. Bertil Gustavsson, svarvare, 20. Okänd, 21. Sven Olsson, drivare; son till 17, 22. Manfred Andersson, 23. montör, 24. Okänd, 25. John Svensson, 26. Oskar Jansson, 27. Mauritz Johansson, timmerman, 28. Arvid Olsson "Drivar-Arvid", drivare, 29. Sven Olsson, 30. Okänd, 31. Allan Alhberg, timmerman, 32. Okänd, 33. Erlend Andreasson, montör, 34. Oskar Karlsson, sågare, 35. Lindberg, fru till 44, 36. Harry Andersson, timmerman, flyttade till Småland, 37. äldsta dotter till J W Berg, gift med 12, 38. Henning Eriksson, gjutare, 39. Folke Karlsson, snickare, 40. Karl "Sme-Kalle" Gustavsson, smed, 41. Eisten Sjödell, snickare, 42. Fredrik Klar, timmerman, 43. Sigvard Olofsson, montör (propellrar), 44. Lindberg, bokhållare, 45. Almén, svarvare, 46. Alfred Olsson, snickare, 47. Johan Sundberg, svarvare, 48. Albin Ahlberg, montör, 49. Karl Hilmersson, målare, 50. Martin Johansson, timmerman, 51. Algot Pettersson, körde timmerbåten, 52. Torsten Almqvist, montör, 53. Adel Svenningsson, montör, farbror till 67, 54. Harry Karlsson, timmerman, 55. Albert Johansson, kom från Bleket, Tjörn, kallad Blearn, 56. Okänd, 57. Johan Olsson, sågare, (skötte ramsågen), 58. Verner Almqvist, 59. Reinold Olsson, 60. Karlsson (Solbräcke), kom från Eriksberg våren 1945, 61. Karl "Nilsson" Gustavsson, plåtslagare, 62. Hjalmar Ahlqvist, 63. Torsten Österberg, 64. Olle Berg, svarvare, sedan kontoret, brorson till J W Berg, 65. Okänd, 66. Okänd, 67. Oskar Svenningsson, timmerman, kom från Knippla, förman på Björkö. Ägare till bilden: Östen Berg, Hälsö. Uppgiftslämnare: Östen Berg och Erland Andreasson, Hälsö.

Från 299 kr