Under 1928-1937 AB Svenska Järnvägsverkstäderna ökade sin produktportfölj med landsvägsfordon med särskilt busskarosser. Kunderna hade många gånger egna krav på inredning och andra detaljer. På bilden syns Reo FB-buss tillverkad för Varberg - Borås Järnväg. Bussen troligen har Linköpings träkarosser under plåten. Svenska Järnvägsverkstäderna också patenterade stålkonstruktion som började tillverkas från 1944. E 202.
Från 299 kr
Falun, Överbacka. Bron över Superbackabäcken.
Järnkonstruktion. Fotografens ant:AB. C.J. Wennbergs Mek. Verkstad. Som ung smedlärling flyttade Carl Johan Wennberg år 1864 till Karlstad. Några år senare startade han en mindre verkstad för reparationer av redskap, vagnar och båtar och därmed lades grunden till företaget, AB C.J Wennbergs Mekaniska Verkstad. På 1890-talet uppfördes ett eget gjuteri i stadsdelen Viken, beläget intill Mariebergsviken. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945
Godsvagnar på järnvägsspår med järnkonstruktion i förgrunden. Fotografens ant: AB. C.J. Wennbergs Mek. Verkstad. Som ung smedlärling flyttade Carl Johan Wennberg år 1864 till Karlstad. Några år senare startade han en mindre verkstad för reparationer av redskap, vagnar och båtar och därmed lades grunden till företaget, AB C.J Wennbergs Mekaniska Verkstad. På 1890-talet uppfördes ett eget gjuteri i stadsdelen Viken, beläget intill Mariebergsviken. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945
- Fotografi -
Södra Härene. Den gamla kyrkdörren av ek, med järnbeslag.
Utställning av smidesalster gjorda i Herrefallets smedja
Bostadshus
Två män i arbete på industriområde, omgivena av järnkonstruktioner. Fotografens ant: AB. C.J. Wennbergs Mek. Verkstad. Som ung smedlärling flyttade Carl Johan Wennberg år 1864 till Karlstad. Några år senare startade han en mindre verkstad för reparationer av redskap, vagnar och båtar och därmed lades grunden till företaget, AB C.J Wennbergs Mekaniska Verkstad. På 1890-talet uppfördes ett eget gjuteri i stadsdelen Viken, beläget intill Mariebergsviken. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945
Järnkonstruktion vid Porjus kraftverkstak.
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.