Sölvesborg - Olofström - Älmhults Järnväg öppnades 1901 för allmän trafik. Samma år anlades station. Då byggdes en- och enhalvvånings stationshus i trä. Järnvägen förstatligades 1942. På 1950-talet ersattes stationshuset med en nybyggnad öster om banan. Stationen och hela bangården är anpassade efter industriomgivningen bland annat Svenska stålpressnings, plåtpressverk, emaljeringsverk, träullfabrik, såg, kvarn och kraftverk. Persontrafiken lades ned 1984 och bandelen Sölvesborg - Olofström revs upp. Idag trafikeras bandelen Olofström - Älmhult med godståg från Volvo till Göteborg och gent samt tåg med skrot från Volvo av Stena Metall.
Från 299 kr
Sölvesborg - Olofström - Älmhults Järnväg öppnades 1901 för allmän trafik. Samma år anlades station. Då byggdes en- och enhalvvånings stationshus i trä. Järnvägen förstatligades 1942. I slutet av 1950-talet ersattes stationshuset med en nybyggnad öster om banan. Stationen och hela bangården är anpassade efter industriomgivningen bland annat Svenska stålpressnings, plåtpressverk, emaljeringsverk, träullfabrik, såg, kvarn och kraftverk. Persontrafiken lades ned 1984 och bandelen Sölvesborg - Olofström revs upp. Idag trafikeras bandelen Olofström - Älmhult med godståg från Volvo till Göteborg och gent samt tåg med skrot från Volvo av Stena Metall.
Sölvesborg - Olofström - Älmhults Järnväg öppnades 1901 för allmän trafik. Samma år anlades station. Då byggdes en- och enhalvvånings stationshus i trä. Järnvägen förstatligades 1942. På 1950-talet ersattes stationshuset med en nybyggnad öster om banan. Stationen och hela bangården är anpassade efter industriomgivningen bland annat Svenska stålpressnings, plåtpressverk, emaljeringsverk, träullfabrik, såg, kvarn och kraftverk. Persontrafiken lades ned 1984 och bandelen Sölvesborg - Olofström revs upp. Idag trafikeras bandelen Olofström - Älmhult med godståg från Volvo till Göteborg och gent samt tåg med skrot från Volvo av Stena Metall. Stationen har hela spårområdet inhägnat med staket för Volvo-Olofströmsverken.
Pappersbruket i Böksholm. Vid Böksholms säteri startade bergmästaren, sedermera bergsrådet, Erik Benzelstierna ett järnmanufakturverk år 1762, där det sedan 1742 funnits en masugn. 1782 blev Böksholm ett järnbruk. På 1840-talet flyttades Braås järnbruk till Böksholm och i samband med detta uppfördes nya byggnader för såg, kvarn och spiksmedja. Då järnbruket tvingades lägga ned på slutet av 1800-talet ställdes produktionen om till pappersmassefabrik. Från Växjö-Hultsfred-Vestervik järnväg anlades 1916 av sulfitfabriken ett stickspår för trafik mellan bruket och Braås station. Järnvägen lades ned 1972. Dåvarande ägaren Södra skogsägarna lade ned sulfitfabriken 1979 och sprängde huvuddelen av byggnaderna 1982.
Skorpafallet i Stångåns flöde i Hovetorps närhet har sannolikt utnyttjats sedan medeltiden. Från 1700-talet är kvarn-, såg- och smidesverksamheter kända på platsen. I seklets sista husförhörslängd nämns "Skårpa bruk", vilket utvisar industriell tillverkning på platsen, åtminstone i någon skala. År 1890 stod stod bildens anläggning klar och inrymde en trämassefabrik. Företagsidén bar bäring. Marknaden för papper var i stigande och genom den intilliggande Kinda kanal kunde råmaterial levereras från Kindabygden. Fotoåret 1920 var dock fabriksbyggnaden såld till Norrköpings stad för ny funktion som vattenkraftverk.
Ursprungligen var Böksholm en herrgård med ett järnbruk. 1901 lades driften om till att producera sulfitmassa. Vid Böksholms säteri startade bergmästaren, sedermera bergsrådet, Erik Benzelstierna ett järnmanufakturverk år 1762, där det sedan 1742 funnits en masugn. 1782 blev Böksholm ett järnbruk. På 1840-talet flyttades Braås järnbruk till Böksholm och i samband med detta uppfördes nya byggnader för såg, kvarn och spiksmedja. Då järnbruket tvingades lägga ned på slutet av 1800-talet ställdes produktionen om till pappersmassefabrik. Från Växjö-Hultsfred-Vestervik järnväg anlades 1916 av sulfitfabriken ett stickspår för trafik mellan bruket och Braås station. Järnvägen lades ned 1972. Dåvarande ägaren Södra skogsägarna lade ned sulfitfabriken 1979.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.