Bro 371
Från 299 kr
fotografi
palats [?], tempel [?], ruin, Vanadisexpeditionen, palm, fotografi, photograph@eng
Takmålning i kapellet i Väderskär. "Låfwer honom I hans dråpeliga gärningar", ett citat från Psaltaren. Byggt 1590 och flyttat till platsen 1615. "Kapellet är ett lågt timmerhus med ett stort vapenhus med dörr i väster. Det är knuttumrat med inklädda knutar, klätt med stående panel troligen på 1700-talet. I inredningen, som är helt av trä, finns enkla rakryggade bänkar där det på flera platser finns inskurna bomärken. Altaret är ett enkelt, framtill klätt bord som även tjänar som predikstol. Väggar och tak är till största delen målade och målningarna är av två slag. En enklare typ av målning i allmogestil finns huvudsakligen i tak och gavlar. De framställer bla en Golgatascen, änglar, skepp mm och är daterade 1740. Övriga delar av kapellets innerväggar panelades förmodligen 1738 med redan förut målade brädor. Bland dessa kan bla urskiljas Kristi dop, Kristi uppståndelse mm. Numera utnyttjas kapellet till sommargudstjänster och bröllop bla. Genom länsstyrelsens beslut 1980 blev det ett byggnadsminne." (hämtat från Nationalencyklopedin.)
Vykort med motiv av Långlöts kyrka. Långlöts kyrka är belägen på en sluttning mot Östersjön. Den är en salkyrka med rakslutet kor. Sakristian är vidbyggd på korets nordsida och torn vid västgaveln. Tornet är förskjutet mot söder i förhållande till långhusets mittaxel. Ingång i väster via tornets bottenvåning samt mitt på sydfasaden. 1795-96 omvandlades kyrkan till den nuvarande salkyrkan. Av den ursprungliga medeltida klövsadelskyrkan tillkom ettappvis under 1100-talet och första hälften av 1200-talet. Återstår västtornet liksom murverk i södra långsidan och delar av östgaveln. Valven förstördes, de kvarstående väggarna sänktes. Långhuset utvidgades åt norr, varför tornet kom att stå förskjutet åt söder. Sakristian tillkom 1855. Långlöt är en av de få öländska kyrkorna som inte fått sitt torn förändrat efter medeltiden; klockvåningen är bevarad med rundbågiga ljudpluggar från cirka 1200, försedda med mittkolonett. Byggnadskropparna har skilda sadeltak. De vitputsade murarna genombryts av stora rundbågiga fönster. Kyrkans nyklassicistiska, ljusa inre täcks av ett trätunnvalv. Interiör och inredning är väl bibehållen.
Vattentornet i Linköping under uppbyggnad. Vattentornet togs i drift i början av juni 1958. Kostnaden för bygget var 1,7 miljoner kr. Vattentornet är 46 meter högt. Byggnadens yttre är ritat av stadsarkitekt Sten Westholm. Linköpings vattentorn ligger på en höjd i området Majelden i stadsdelen Ramshäll, och är väl synligt från stora delar av staden. Vattentornet stod klart år 1958. Det genomgick under år 2009 en omfattande renovering, främst av ytterväggarna i betong. Torn. Barn. Byggarbete. ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Det här är en bild som säger väldigt mycket. Den är tagen mitt uppe på backarna ungefär mitt emellan Bjärges Bergmans och Kauparve Karlssons. Som synes finns det inte ett träd! Byggnaderna i bakgrunden är från vänster: bakom skollärar Söderdahl syns Missionshuset för Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, se Bild 607 och 608. Därefter ser man gaveln på Allmänningen Jacobssons, sedan ladugården och manbyggnaden med bakbygge på Bjärges öbergs ställe och till höger ladugården och bostadshuset till Fattigstugan. 1911 bestämdes det att delar av Lausbackar skulle planteras med skog, det var brist på vedbrand och de sämsta åkrarna hade man slutat att bruka, så de kunde planteras. Det blev skolbarnen under lärare E.J.S. Söderdahls ledning som gjorde arbetet. Här är barnen uppställda inför planteringen. Man får en bra bild av hur man var klädd till bättre vardags. Särskilt pojkarna ser ut som små vuxna. Flickorna har kortare kjolar än de vuxna, annars är skillnaden inte så stor.
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Masse tog först den här bilden av Alfvegrens ställe, men var tydligen inte nöjd med den. Han tyckte nog att träden skymde för mycket och tog en ny bild nästa vår, se Bild 1070. Nils Alfvegren född 1820 från Alskog bebodde detta hus som stod söder om Nybygget Mårtenssons nuvarande Ingemar Nilssons. Nils gifte sig 1848 med Anna Brita Hansdotter född 1826 från Gumbalde. De fick 7 barn. När hustrun dog gifte Nils om sig 1863 med Brita Elisabet Larsdotter född 1829 från Botels och de fick en son. Sonen Jakob Niklas Alfvegren, som var snickare och spelman byggde en ny boplats mitt över vägen 1885, vilken var en mindre gård, okänt var han fick marken ifrån, möjligen kom delar av marken från den bortskiftade parten av Hallsarve, se Bild 841. Personerna på bilden kan vara Brita Elisabet Larsdotter 73 år med barnbarnet Anna Amalia Alfvegren 9 år.
Masse har tagit två bilder av uthusen och satt ihop. Längst till vänster står en mycket gammal bulbod, den kan ha varit en strandbod tidigare. Taket har skjutit ut mycket längre utanför ingångsgaveln från början än vad det gör på bilden, se det utstickande hammarbandet på gavelns högra sida. Det är ett mycket ålderdomligt tecken. Om boden varit vedbod eller hönshus eller något annat är oklart. Sedan ser vi ladan och ladugården med portlider. Ladugården har haft en båsrad till höger respektive till vänster om dörren, med plats för 1-2 hästar, 2-3 kor, 1-2 ungdjur och någon kalv. Skjulet till höger tycks ha varit delat i två delar. Den vänstra skulle ha kunnat vara hönshus, den högra kanske dass. Kvinnorna har inte gått att identifiera, men de borde vara dottern Elin och modern Hanna.
Masse har varit uppe och tagit denna bild på morgonen. Han har stått på lillgården, trädgården vid manbyggnaden, och tagit ladugårdens och småhusens framsidor. Ladugårdens lägre delar verkar vara samtidiga, men vänstra halvan har agtak och högra halvan har halmtak. Dubbeldörrar t v kan tyda på att här är stall med hoimd, hörum på gaveln. Den smalare svaipdörren, delad vågrätt, går troligen till kohuset med bås t v och t h om dörren. Längst t h skymtar en ny lada med halmtak och stor ladport. Det reveterade bulhuset (?) med spåntak närmast stallhörnet kan vara ett grishus. Bodlängan i trä med spåntak bör innehålla, vedbod, hönshus mm. Vid staketet ligger några stenblock. Det är troligen trappan till den gamla manbyggnaden, som revs detta år. En trave tegelsten t h vittnar om skorstensbygge i det nya huset.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
Porträtt av biskop Pehr Sjöbring. Född och döpt som Peter Nilsson den 25 januari 1819 på gården Ringstorp i Sjöås, Kronobergs län. Förstfödde sonen till riksdagsmannen Nils Persson och Lisa Jonasdotter. Peter antog som vuxen namnet Sjöbring efter farmoderns bror med samma namn och som innehade tjänst som professor i Uppsala. Den yngre brodern Isak tog även han efternamnet Sjöbring. Gift den 24 juli 1852 med Maria Sofia Rogberg med vilken han fick sonen Nils Carl Theodor. Genomgick studier i Uppsala inom exegetik och teologi och blev prästvigd 1854. Under åren 1867-78 var han domprost i Linköping för att därefter flytta till Kalmar för tjänst som biskop inom Kalmar stift. Han avled i Kalmar den 16 februari 1900. Ett bestående minne av hans tid i staden är Sjöbrings väg, belägen i Kalmars södra delar.
Vinjetterat porträtt av Linköpings stora entreprenör, Jonn O. Nilson. Född under enkla förhållanden på Sturkö i Blekinge kom han till Linköping i september månad 1874 för en tjänst som handelsbetjänt. Han blev snart egen handlare och inledde en anmärkningsvärd levnadsbana med initiativ och ledarskap inom en mängd verksamheter. Hans utbyggnad av vattenkraft ledde till att Linköping kunde elektrifieras från 1902. Hans företag bakom detta, Linköpings Elektriska Kraft & Belysnings AB, kom senare att ombildas till den kommunala energikoncernen Tekniska verken. Linköpings Linnefabrik, Hjulsbro tråddrageri, Hackefors porslin och Nordstjernans knäckebröd är exempel på andra företag han grundade eller satt sin prägel på. Som direktör för järnvägsbolaget Östra Centralbanan var han delaktig i att Linköping spårmässigt kunde knytas till landets sydöstra delar. Slutligen bör nämnas hans bildande av Sydsvenska Banken, där han var direktör till hög ålder. Från 1886 var han gift med Agnes Düring.
År 1805 inköpte det då nybildade assemblé- och spektakelbolaget tomten i hörnet av Sankt Larsgatan-Ågatan i Linköping. Redan året därpå stod bolagets hus färdigt, som under ungefär ett århundrade kom att bli centrum för stadens nöjesliv. Så kallade assembléer skulle i regel hållas en gång i veckan med umgänge, musikunderhållning och dans, likväl som delar av byggnaden kunde abonneras för privata tillställningar. Ett större rum i husets bottenvåning utgjorde assemblésal och var försedd med musikläktare och väggfasta bänkar. Bord och stolar kunde lånas efter behov. Vidare fanns "runda förmaket" och ett särskilt rum för biljard. Norra delen, husets högra i bild, inrymde matsal, några mindre rum för främst slutna sällskap och kök, som alla hyrdes av gästgivare. Byggnadens övre våning togs så gott som helt i anspråk för en teatersalong. Huset revs 1901 för att ge plats för Riksbankens imposanta bankhus i nygotik.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.