Envoyén Christian Günther i samspråk med dr Giulio Bolaffi, Italien, framför dennes exponat.

Från 299 kr

Uppvaktningar för byråchef Thure Nylund, Generalpoststyrelsens författningsbyrå, vid dennes avsked från tjänsten den 30 maj 1962.

Från 299 kr

Uppvaktning av byråchef Thure Nylund, Generalpoststyrelsens författningsbyrå, vid dennes avsked från tjänsten den 30 maj 1962.

Från 299 kr

Biotop för kungsfiskare, Alcedo attis ispida, efter dennes flyttning från ån. X=bohålet, Ljungbyhed 10/9 39

Från 299 kr

Anders Petter Andersson, dennes son Mauritz och gamla hushållerskan, deras stuga i Bettna.

Från 299 kr

fotografi

Från 299 kr

fotografi

Från 299 kr

Masse har stått intill staketet inne på grannpartens tomt och avbildat norra partens manbyggnad och flygel så att det går att skymta manbyggnadens gavel och därmed dess utseende. Manbyggnaden är en parstuga, möjligen med ursprung i ett flistakshus och kraftigt ombyggt till ett stilmässigt snickarglädjepåverkat hus 1887. Om bakgrunden stämmer, höjdes bjälklaget och man grävde ur en källare, ett stort tak drogs ut över gavlar och långväggar och stora fönster togs upp, medan den gamla dörren med överljusfönster återanvändes. Taket täcktes med spån, ett rätt nytt material på 1880-talet. Flygeln under faltak är troligen lite äldre och innehöll brygghus och drängkammare med ovanpåliggande magasin, den revs på 1980-talet (?). Grindarna är av typisk sort för socknen. På marken ligger två karlar, men vilka de är har ännu inte gått att utröna, troligen drängar. Botvide brukades 1670 av Christoffer Botwede och var då en part. 1681 var gården delad i två parter mellan Peer Hansson och änkan Margareta. I början på 1700-talet var gården en part igen och brukades då av Christoffer Christoffersson, gift första gången 1708 med Gertrud född Larsdotter 1688 från Smiss död 1722, gift andra gången 1723 med pigan Berta. Christoffer och Gertrud fick två barn, Maragreta och Lars och Botvide delades mellan syskonen 1744. Ägare av denna part blev Margareta född Christoffersdotter 1712, gift första gången 1731 med Per Persson och andra gången1739 med Hans Persson från Uggårde i Rone. Margareta fick fyra barn, varav dottern Clara Hansdotter född 1740 övertog parten 1776 med sin man Johan Johansson född 1753 i Alskog. Det var Clara och Johan som byggde nytt hus i sten på gården 1792. De fick tre barn, där sonen Johan Johansson född 1783 ärvde gårdsparten, gift 1804 med Elsa Cajsa född Thomasdotter 1785 från Hallsarve. Deras äldste son Johannes född 1807 tog över parten, gift 1833 med Cajsa Lena född Hansdotter 1810 från Gumbalde och deras äldste son Johannes Johansson född 1834 tog i sin tur över, gift 1863 med Anna Cajsa född Danielsdotter 1837 från Gannor. Dottern Josefina född 1866, gift 1885 Johan Niklas Johansson född 1860 från Bönde blev husbönder 1893. Johan Niklas dog 1903 och Fina gifte om sig 1912 med Jakob Nilsson på Hallsarve och flyttade dit. Gårdsparten sålde hon till Herman Larsson från Fie född 1887, gift 1913 med Anna Mattison född 1889 från Bjärges lilla boplats vid Snausarve. De fick fyra döttrar, varav dottern Annie Larsson född 1916 blev näste ägare, när hennes man Albert Engström född 1916 från Folke i När köpte parten 1947 av sin svärfar. De fick två söner. Gårdsparten köptes (?) av Birgit Lundin född 1944 från Snausarve och hennes man Rolf Ebbesson född 1943 (?) från Skåne och slogs ihop med Birgits föräldragård. De brukade den sammanslagna gården till 2003 (?), varefter den arrenderades ut.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Manbyggnaden är en stor parstuga med källare, därför de rätt höga väggarna. Det brutna tegeltaket med frontespis är typiskt för tiden 1835-1850, se den andra Böndeparten, Liffride och Anderse. Teglen ligger jäms med gavlarna, även på frontespisen. Huset är asymmetriskt, vilket kan tyda på etapper i byggandet. Dörren med överljusfönster är av 1700-talstyp. Enligt Lauboken är både manbyggnaden och brygghuset uppförda 1860, men den uppgiften stämmer nog bara för brygghusets tillbyggnad. Kan murstumpen t v vara en byggnadsrest? Längst tv står ett enkelt dass. Enligt Lauboken kom denna part till på 1840-talet, men det finns 4 stenhusresolutioner, en 1771 och tre 1810, till var och en av parterna. Således måste denna part vara äldre. Lars Jacobsson ägde denna part och byggde stenhus på den 1810, vilket skulle betyda att manbyggnaden härstammar från denna tid och att den senare höjts och försetts med brutet tak, så som troligen skett på granngården Liffride. Sonen Jakob Larsson född 1808 tog över denna part, gift 1832 med Christina Olofsdotter född 1805 från Burs. Deras äldsta dotter Greta född 1840, gift 1861 med Karl Johan Levander från Liffride i Alskog ägde gården fram till 1898 och därefter ärvdes den av Karl Johans brorson Reinhold Levander. Reinhold sålde en del mindre delar av gården, men huvuddelen köptes 1916 av August Jakobsson född 1877 gift 1905 med Hilma Karlsson född 1878 från Bönde, se Bild 670. Dottern Margit Jakobsson född 1907 och hennes man Karl Ahlgren född 1899 från Alskog tog över 1949, men Karl försörjde sig huvudsakligen som snickare. Margit sålde gården 1987 till Gunlög Pettersson född 1956 från Kauparve. Gunlögs dotter Jorun är född 1990.

Från 299 kr

Det ursprungliga Kauparve delades mot slutet av 1600-talet i två parter mellan Per Larsson, som blev anfader till Petterssons part, och Bengt Hansson, som fick den andra parten. Han delade sedan sin part med sin bror Lars Hansson född 1657 gift 1692 med Butvi Andersdotter född 1674. Lars dog redan 1695 och Butvi gifte om sig 1696 med Jacob Olofsson från Botels. Deras son Anders Jacobsson född 1700 tog över gårdsparten, gift första gången 1723 med Catarina Jacobsdotter och andra gången med Butvi Jacobsdotter från Hablingbo. Parten togs över av dottern i första giftet Butvi Andersdotter född 1724 och gift med Jacob Eskilsson. Gårdsparten delades 1760 ännu en gång, nu mellan Butvi och hennes halvbror Anders Andersson, som fick denna part. Anders född 1741 gifte sig med Juditta Larsdotter och de fick 6 barn, varav äldste sonen Anders Andersson född 1767 blev näste ägare. Han byggde en ny manbyggnad i sten 1795 och fick 20 års skattebefrielse för detta. Anders gifte sig 1803 med Anna Maria Tomasdotter från Hemmor och av deras 4 barn ärvde sonen Lars Andersson född 1805 parten 1830. Han blev gift samma år med Anna Maria Karlsdotter född 1806 från Gannor. De fick också 4 barn, vilka alla gifte sig och kom till andra boplatser. Lars Andersson kom på obestånd omkring 1850 och sålde jorden i smålotter till olika personer. Manbyggnaden och en liten bit jord köptes 1883 av Lars Jakobsson född 1850 från Hallsarve och han uppförde nya ekonomibyggnader. Han blev dock tvungen att flytta ut efter skiftet och sålde boplatsen omkring 1904 till Hans Karlsson på Hallsarve, som rev byggnaderna. Lars Jakobsson flyttade till Amerika, men kom tillbaka 1907 och köpte Glansens Båtsmanstorp och byggde nytt hus där, se Bild 593-594. Huset på bilden skulle kunna vara den manbyggnad som Anders Andersson uppförde 1795, men moderniserad med bla stora fönster. Personerna på bilden skulle kunna vara Masses fru och ena dotter.

Från 299 kr

Enligt släktberättelsen kom denna boplats till genom att en kvinna med dotter kom från Anga, där hon lämnat sin elake man, och här uppförde detta hus. Kvinnan och dottern skulle ha plockat sten i sina förkläden på markerna runt ikring och burit den hit. Hjälp med byggandet skulle de ha fått av bönder där modern gjorde dagsverken. Dottern hette Catarina Johanna Johansdotter född 1843 i Anga. Hon gifte sig med Johan Petter Johansson född 1844 på När och de fick 6 barn. Äldsta dottern Hanna född 1874 gifte sig 1903 med Johan Gustafsson född 1863 från Småland och de köpte stället 1909. Deras enda barn Elin född 1900 gifte sig 1920 med grannens son Henrik Östman född 1891 från Bjärges, se Bild 586, 587, 589 och 590 och de köpte stället 1925 av Elins föräldrar. De uppförde en ny manbyggnad i trä 1922 bredvid det gamla huset. Elin och Henrik fick tre barn, de två döttrarna flyttade till Stockholm och sonen Henrik drev den lilla gården fram till 1958, då han dog. Dottern Elna Rehnström köpte sedan fastigheten i slutet på 1970-talet och hennes dotter Lisbeth Jansson-Söderström och son åke Rehnström köpte stället 1982 och använder det sedan dess som fritidsfastighet med sina familjer. På bilden ser vi i mitten Elin Gustafsson 12 år. Av de två kvinnorna kan hon till höger vara Elins mor Hanna Johansdotter 38 år och den vänstra antingen Elins mormor Catarina Johansdotter 69 år eller någon av mostrarna Lina, Augusta eller Selma, det är svårt att från bilden avgöra åldrarna. Bostadshuset finns kvar oförändrat, men tillbygget på baksidan är sedan länge borta. I bakgrunden skymtar flygeln, vars högra del rymmer ett brygghus och dess vänstra en källare.

Från 299 kr

Det ursprungliga Botels, som låg öster om vägen mittemot Botels Hanssons part, delades första gången 1716 i två parter och 1732 i ytterligare två parter och vid detta senare tillfälle kom denna part till och byggdes då troligen upp på denna plats. Bulbyggnaden på Bild 625 och 626 härstammade sannolikt från den tiden. Byggnaderna på denna bild är betydligt yngre. Manbyggnaden är troligen från 1860-talet, men spåntaket ser ut att vara nylagt. Husets framsida vetter mot landsvägen med finingång där. Den enkla dörr som syns invid fönstret är vardagsingången direkt in till köket. Brygghuset t v är äldre, kanske från omkring 1840. Den låga byggnaden utan fönster är äldst och tillhör 1700-talet. Dess funktion här hittills okänd, men linbastur brukade ha denna form. Förste ägare var Jakob Persson, gift 1711 med Catarina Rasmusdotter. Deras dotter Mallena ärvde parten, gift med Olof Thomsson från Botels och deras son Olof Olofsson tog över omkring 1770. Han blev gift 1778 med Gertrud Larsdotter från Fie och deras äldste son, som också hette Olof Olofsson och hans hustru Juditta Andersdotter från Kauparve blev därefter ägare. Ytterligare en son Olof Olofsson blev husbonde på 1840-talet, kanske var det han som byggde flygeln. Olof var gift med Greta Hansdotter från Liffride och deras dotter Catarina och hennes man Gustav Jakobsson blev ägare 1859. Under deras husbondetid kan manbyggnaden ha blivit uppförd. Ingen av Catarinas och Gustavs fyra barn tog över, utan gården såldes till Georg och Margareta Larsson från Lye respektive Väte. Deras son Vilhelm och hans hustru Josefina född Karlsson från Kauparve blev ägare 1903, året innan denna bild togs. Deras son John Larsson ärvde gården och brukade den till omkring 1990, varefter den styckades och byggnaderna med tomt såldes till fritidsfastighet. Personerna på bilden är från vänster: Josefina Larsson 30 år, med sonen John 3½ månad, svärmodern Margareta 64 år, maken Vilhelm 31 år, okänd ung man och svärfadern Georg 68 år.

Från 299 kr

Selma Widoff i linköpingsfotografen Svante Leonard Rydholm ateljé något av 1860-talets första år. Född 1842 i Kaga och där boende i Sättuna, är hon således runt 20 år på bilden och har livet framför sig. Likafullt har hon upplevt prövningar. Ännu inte fyllda 4 år hade hennes mor dött i vattensot, ett av tidens många gissel. Fadern hade vidare gift om sig med en äldre syster till sin första fru, men även hon dog inom kort i en annan av tidens plågoris, lungsoten. Fadern kom att gifta sig en tredje gång och vi är då närmast framme vid tiden för bilden. Det tredje äktenskapet varade till faderns död maj månad 1870. Selma var då ännu skriven i Kaga men uppges vistas i Herrberga, där en äldre bror ägde och drev Forsa södergård. I Herrberga, eller annorstädes, träffade Selma under alla omständigheter sin blivande make i Carl Anders Emil Wettergren, som arbetade som inspektor i bruksorten Svabensverk i sydvästra Hälsingland. Där satte de bo och i november månad 1880 fick de sonen Karl Axel August, som kom att bli makarnas enda barn. Efter knappa 10 år bröt de upp från Hälsingland för att flytta till Linköping, där de bosatte sig i en våning på adressen Drottninggatan 22. Efter nya tio år lämnade makarna Linköping för ny tillvaro i Uppsala, som kom att bli deras sista gemensamma hem. Maken avled i Uppsala 1906 och någon gång därefter flyttade Selma som änka till Stockholm. Hon fick ett långt liv. Hon somnade in dagar före sin 93-årsdag. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.

Från 299 kr

Porträtt av Brita Rudling. Född 1854 i Jönköping som dotter till häradshövding Arnold Georg Rudling och Welly Holm. Föräldrarna flyttade från Jönköping och bosatte sig i Vreta klosters tingshus 1860. Från 1869 var familjens hemvist Linköping där modern vidare avled 1884 och fadern 1892. Det sistnämnda året flyttade Brita till Stockholm tillsammans med en bror och en syster. Redan efter ett par år var hon tillbaka i Linköping och välkomnades i familjen Lindgren-Seigbahns hem invid Magasinstorget. Som sysselsättning kom hon att engarera sig och sedermera förestå stadens så kallade soppkokningsanstalt, en bespisningsinrättning för fattiga barn. I familjen Rudling förekom psykisk ohälsa. En bror omnämns som "sinnessjuk" och Brita kom med åren att utveckla allt tydligare hinder. Tidningen Östgöten redogör 1905 för hennes slutliga, ohyggliga öde. I Glyttinge väster om Linköping hade Brita frågat boende efter vad klockan var och hur dags tåget från Mjölby skulle komma. Hon ska då ha uppträtt "mycket nervös, uppskakad och underlig" och begivit sig upp på banvallen. Från stugfönstret såg ett äldre par att hon gick fram och tillbaka på spåret och när tåget strax hördes störtade mannen ut till undsättning. Då Brita såg mannen hade hon rusat mot tåget och kastat sig framstupa över rälsen. När mannen nådde fram hade tåget redan rusat över Brita som i samma stund hade förlorat båda benen från låren, en arm och fått höften krossad. Ändå hade hon vid full sans ropat till honom att "gå efter yxan och slå ihjäl mig". Den olycklige fördes så snart det lät göras till Linköpings länslasarett där hon senare under dagen avled.

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)

Från 299 kr

Envånings knuttimrad bostadshus med förstebro. Släktgrupp på Kristinadagen, 20 personer utanför stugan. Fru Klara Sjöberg Bilden föreställer Clara Sjöberg (hon stavade själv med "C" enligt ett brev från 19XX) och hennes barn, deras äkta hälfter och barn. Från vänster: 1. Sonja (stående och hållande i stol), dotter till Mimmi och Karl Gustafsson. 2. Alice (stående bredvid Sonja), dotter till Rudolf och Selma Sjöberg. 3. Gösta (stående med Vegamössa), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 4. Selma Sjöberg (stående med barhuvat barn i famnen) gift med Gunnar Sjöberg. 5. Inga (i Selmas famn), barn till Selma och Gunnar Sjöberg. 6. Gunnar Sjöberg (stående med ljus hatt), son till Clara Sjöberg. 7. Mimmi Gustafsson (stående med litet barn med mössa), dotter till Clara Sjöberg och gift med Karl Gustafsson. 8. Marianne (i mamma Mimmis famn med ljus mössa), dotter till Mimmi och Karl Gustafsson. 9. Elisabet (stående mellan farstukvist och fönster), dotter till Clara Sjöberg, ogift. 10. Rudolf Sjöberg (stående med cigarett), son till Clara Sjöberg. Gift med Selma (sittande vid bordet). 11. Astrid, 10 år (sittande med sjömansklänning), dotter till Stina och Ragnar Albrektsson. 12. Gunvor (stående vid Astrid) 13. "Margit" Margareta (sittande med mörk klänning), dotter till Rudolf och Selma Sjöberg. 14. Selma Sjöberg (sittande vid bordet med ljus klänning), gift med Rudolf Sjöberg. 15. Stina Albrektsson, född Sjöberg (egentligen Kristina, sittande med mörk klänning), dotter till Clara Sjöberg och gift med Ragnar Albrektsson. 16. Ragnar Albrektsson (sittande med pipa), gift med Stina Albrektsson. 17. Lennart Gustafsson (sittande på marken, längst till vänster), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 18. Bertil Gustafsson (sittande på marken med knäppta händer), son till Mimmi och Karl Gustafsson. 19. Clara Sjöberg (äldre kvinna med randig klänning), ägare till Helleboda. 20. Karl Gustafsson (sittande med ljus hatt), gift med Mimmi. Kompletterande upplysningar har lämnats av: Mats Åkerberg, Jungmansgatan 4, 276 60 Skillinge (har foto i privat ägo, samt intern information i släkten).

Från 299 kr

Fotografens ant:Selma Lagerlöf. Utsikt över Fryken från Nilsbyhöjden Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland. Hon utbildade sig till lärare. År 1891 debuterade Lagerlöf med romanen Gösta Berlings saga och hon blev snabbt berömd i Sverige och Norden och så småningom i hela världen. Utvandrareposet Jerusalem (1-2) som var Lagerlöfs tredje roman blev en stor succé när det gavs ut 1901-02 och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1-2) hade ännu större framgång. År 1904 fick Lagerlöf emotta Svenska Akademiens stora guldmedalj och 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet. Två år senare, 1909, blev hon den första kvinnan och den första svenska författaren att få Nobelpriset i litteratur. År 1914 valdes hon själv in som en av de aderton i Svenska Akademien, också där blev hon den första kvinnan. Pengarna från sina framgångar använde Lagerlöf bland annat till att köpa tillbaks sitt barndomshem Mårbacka som varit i släktens ägo i många generationer men som gått i konkurs och måst säljas efter Lagerlöfs faders död. Hon byggde om den gamla värmlandsgården till herrgård och drev jordbruket i full skala. Gården gick långt ifrån alltid med vinst, men det gjorde däremot Lagerlöfs böcker och hennes skrivande höll gården flytande. Tidigt på morgonen den 16 mars 1940 dog Selma Lagerlöf i sitt hem på Mårbacka efter att ha varit sjuk och sängliggande i en vecka. Hon ligger idag begravd på Östra Ämterviks kyrkogård. Källa:www.lansbiblioteket.se/forfattare/lagerlof_selma Det nuvarande Mårbacka, i karolinsk herrgårdsstil, lät Selma Lagerlöf bygga 1921-23 efter ritningar av den kände arkitekten Isac Gustaf Clason. Källa:www.marbacka.s.se

Från 299 kr